Ma­ke­do­ni­en blir en stor­makt … D

Kavalleriet anfaller! - - Slaget Vid Gaugamela -

et mås­te ha va­rit en skräck­in­ja­gan­de syn att se den ma­ke­do­nis­ka fa­lang­en ryc­ka fram över slag­fäl­tet i kom­pak­ta fyr­kan­ter myll­ran­de av spet­si­ga lan­sar. När dam­met lagt sig på slag­fäl­tet vid Chai­ro­neia i nor­ra Gre­kland en sen­som­mar­dag år 338 fö­re Kristus låg fle­ra tu­sen gre­ker dö­da där de spet­sats av ma­ke­do­ni­er­nas lan­sar, hug­gits ned med svärd och träf­fats av pi­lar, kast­spjut el­ler slung­kas­tar­nas ste­nar. Ri­dan­de på sin svar­ta hingst Bu­ke­fa­los ha­de kung Filips son Alex­an­der per­son­li­gen lett an­fal­let mot The­bes be­röm­da elit­styr­ka. ”Den he­li­ga ska­ran” var 300 man med blanka hjäl­mar och ski­nan­de rust­ning­ar. De tapp­ra te­ba­ner­na ha­de fort­satt att stri­da länge ef­ter att slaget var för­lo­rat. 254 av dem dö­da­des in­nan det var över. Tro­ligt­vis del­tog Alex­an­der själv i slak­ten med lans och svärd.

Slaget vid Chai­ro­neia var en stor tri­umf för kung Filip. Det var kro­nan på ver­ket i hans fle­ra år långa kamp för att få de gre­kis­ka stads­sta­ter­na att vi­ka sig för hans vil­ja. Ef­ter den här segern mås­te gre­ker­na gå med på att bil­da det så kal­la­de ”ko­rin­tis­ka för­bun­det” med den ma­ke­do­nis­ke kungen som över­hu­vud.

En ge­ne­ra­tion ti­di­ga­re ha­de få kun­nat fö­re­stäl­la sig att det lil­la kung­a­dö­met Ma­ke­do­ni­en vid Ege­is­ka ha­vets nor­ra än­de skul­le bli den do­mi­ne­ran­de mak­ten i Hel­las. Den ma­ke­do­nis­ka över­klas­sen åbe­ro­pa­de gär­na ett visst släkt­skap med gre­ker­na, men Ma­ke­do­ni­en ha­de in­te myc­ket till övers för hög­kul­tu­rel­la stads­sta­ter som Aten, Korint och The­be. Me­dan stads­sta­ter­na ha­de utvecklat oli­ka for­mer av be­grän­sad de­mo­kra­ti var Ma­ke­do­ni­en ett arvs­kung­a­dö­me. Och även om gre­ker­na i viss mån er­kän­de ma­ke­do­ni­er­nas gre­kis­ka ur­sprung och lät dem del­ta i de olym­pis­ka spe­len såg de egent­li­gen ma­ke­do­ni­er­na som okul­ti­ve­ra­de bar­ba­rer. En­ligt gre­ker som be­sök­te ho­vet upp­för­de kungen och hans stor­män sig som brö­lan­de fyl­lon med en för­kär­lek för hög­ljud­da fes­ter och ohäm­mat sex med bå­de män och kvin­nor.

Ma­ke­do­ni­en ha­de en myc­ket tur­bu­lent histo­ria. Vil­da stam­folk i norr gick stän­digt till an­grepp och kung­a­ri­ket ho­ta­des fle­ra gång­er. Un­der kri­gen mel­lan de gre­kis­ka stads­sta­ter­na Aten och Spar­ta byt­te ma­ke­do­ni­er­na si­da så många gång­er att gre­ker­na slu­ta­de ta dem på all­var. För­hål­lan­de­na in­ne i Ma­ke­do­ni­en var in­te mind­re om­byt­li­ga. Det var säl­lan en kung dog ut­an att det upp­stod stri­dig­he­ter om vem som var den rät­ta ar­ving­en. Men de gre­kis­ka stads­sta­ter­na ha­de fullt upp med si­na in­bör­des stri­der, och den ma­ke­dons­ke kungen lyc­ka­des ef­ter hand ut­nytt­ja si­tu­a­tio­nen till att stär­ka sin makt runt nor­ra Ege­is­ka ha­vet. När Filip II blev kung 359 f. Kr. gjor­de han sig först av med en rad ma­ke­do­nis­ka ri­va­ler.

Där­ef­ter bör­ja­de han ar­be­ta mål­med­ve­tet för att stär­ka sitt krigs­ma­ski­ne­ri.

Ur­sprung­li­gen var det de ad­li­ga ryt­tar­na, kal­la­de he­tai­roi ”föl­jesvän­ner”, som ut­gjor­de kär­nan i den ma­ke­do­nis­ka hä­ren. Filip öka­de an­ta­let föl­jesvän­ner och trä­na­de dem i att anfalla i kil­for­ma­tion mot öpp­ning­ar i fi­en­dens lin­jer. Föl­jesvänska­val­le­ris­ter­na ha­de brons­hjäl­mar samt bröst­har­nesk av brons och lä­der. De­ras hu­vud­va­pen var en lång lans och svärd för när­stri­der.

Filip ge­nom­för­de ock­så en grund­lig om­or­ga­ni­sa­ti­on av in­fan­te­ri­et, det som blev den be­röm­da ma­ke­do­nis­ka fa­lang­en. Fotsol­da­ter­na han ärv­de ef­ter si­na fö­re­gång­a­re påmin­de an­tag­li­gen om de gre­kis­ka stads­sta­ter­nas hopli­ter. Hopli­ter­na ha­de tunga rust­ning­ar och stred med spjut och sto­ra sköl­dar i tä­ta rek­tangu­lä­ra for­ma­tio­ner, kal­la­de fa­lang­er. Det fanns knappt bätt­re sol­da­ter i he­la Me­del­havs­om­rå­det. Även om de ma­ke­do­nis­ka fotsol­da­ter­na ha­de lik­nan­de ut­rust­ning var de för få och för då­ligt or­ga­ni­se­ra­de för att kun­na mä­ta sig med stads­sta­ter­nas hopli­ter. Filip ge­nom­för­de en rad åt­gär­der för att änd­ra på det. Han stärk­te kon­trol­len över de ytt­re de­lar­na av ri­ket så att det blev lät­ta­re att re­kry­te­ra sol­da­ter där­i­från. Dess­utom gav han sol­da­ter­na ökad sta­tus som med­bor­ga­re i Ma­ke­do­ni­en och de fick jord­bruks­mark som be­lö­ning för tjänst­gö­ring­en som sol­dat. På så sätt öka­de hä­rens stor­lek be­tyd­ligt.

Näs­ta steg var att gö­ra fa­lang­for­ma­tio­nen mer slag­kraf­tig. Sol­da­ter­na ut­rus­ta­des med fem me­ter långa lan­sar, kal­la­de sa­ris­sor, som gav dem stör­re räck­vidd än vad de gre­kis­ka hopli­ter­na ha­de. Stor­le­ken på sköl­dar­na reducerades och rust­ning­ar­na gjor­des lät­ta­re så att sol­da­ter­na blev mer rör­li­ga. Filip la­de ock­så stor vikt vid att ge si­na trup­per or­dent­lig trä­ning. De skul­le kun­na ma­nö­vre­ra raskt och pre­cist.

Filip var snabb med att an­vän­da sin nya här. Re­dan året ef­ter att han kom till mak­ten slog han de vil­da il­ly­ri­er­na i ett stort slag i en av bergs­da­lar­na väs­ter om Ma­ke­do­ni­en.

Sen rik­ta­de han upp­märk­sam­he­ten åt syd­ost, mot de gre­kis­ka stads­sta­ter­na. Med en bland­ning av skick­lig di­plo­ma­ti, mu­tor och va­pen­makt gjor­de han sig sak­ta men sä­kert till her­re över stör­re de­len av Hel­las.

Där­ef­ter bör­ja­de Filip för­be­re­da ett än­nu am­bi­tiö­sa­re pro­jekt. Han vil­le anfalla Per­ser­ri­ket i öst. Det enor­ma im­pe­ri­u­met var den en­da su­per­mak­ten i den här de­len av värl­den.

Stor­ko­nung­en

För fol­ken runt öst­ra Me­del­ha­vet var stor­ko­nung­en av Per­si­en värl­dens mäktigaste furs­te. Per­ser­ko­nung­ens makt strå­la­de ut från det stor­slag­na pa­lat­set i re­si­dens­sta­den Per­se­po­lis norr om Per­sis­ka vi­ken. Här tog han emot gå­vor från si­na undersåtar i prakt­fullt ut­smyc­ka­de sil­ver­hal­lar. Hit kom me­der, ba­by­lo­ni­er, egyp­ti­er, ara­ber, eti­o­pi­er, in­di­er och många and­ra folkslag för att vi­sa att de un­der­kas­tat sig ko­nung­en. Gå­vor­na de med­för­de fyll­de skatt­kam­ma­ren i Per­se­po­lis med ofatt­ba­ra ri­ke­do­mar.

Den mest be­röm­da av stor­ko­nung­ens ar­méav­del­ning­ar var ”de tio tu­sen odöd­li­ga”, ut­val­da fotsol­da­ter kläd­da i färg­gran­na dräk­ter av dyr­ba­ra ty­ger med lät­ta bryn­jor un­der. De var be­väp­na­de med spjut, pil och bå­ge samt kor­ta svärd, och de ha­de sto­ra sköl­dar av här­dat lä­der och trä. Den yp­pers­ta eli­ten i den per­sis­ka hä­ren var de ad­li­ga ka­val­le­ris­ter­na. De red på star­ka häs­tar och an­vän­de spjut, pil och bå­ge och kor­ta svärd el­ler sab­lar. Någ­ra av ryt­tar­na var helt el­ler del­vis be­pans­ra­de. När det var nöd­vän­digt kal­la­de stor­ko­nung­en dess­utom in kon­tin­gen­ter från många av de and­ra folksla­gen i sitt ri­ke. De var för det mesta lätt be­väp­na­de spjut­kas­ta­re, slung­kas­ta­re och lätt ka­val­le­ri. Det hän­de att stor­ko­nung­en sam­la­de en här på över 100 000 man, kanske bortemot 200 000. Långt ifrån mil­jo­nen det ryk­ta­des om, men än­då en väl­dig krigs­makt som Mel­la­nöstern knappt sett ma­ken till.

Stor­ko­nung­en var än­då långt ifrån ba­ra en mäk­tig härförare. God stats­man­naskick­lig­het gjor­de att per­ser­na lyc­ka­des sty­ra ett ri­ke som sträck­te sig från Ege­is­ka ha­vet till In­di­en, och hål­la ihop det mesta av det i över 200 år. En av nyck­lar­na till de­ras fram­gång var att de vi­sa­de stor to­le­rans in­för and­ra folks se­der och re­li­gi­o­ner. I de er­öv­ra­de om­rå­de­na fick in­vå­nar­na i hög ut­sträck­ning skö­ta sig själ­va, i en­lig­het med si­na eg­na tra­di­tio­ner, så länge de be­ta­la­de skatt och ställ­de upp med sol­da­ter när de om­bads om det. Det hän­de att stor­ko­nung­en del­tog i and­ra re­li­gi­o­ners ce­re­mo­ni­er och off­ra­de till de­ras gu­dar för att vin­na stöd bland si­na ic­ke­per­sis­ka undersåtar.

Men stor­ko­nung­en kun­de ock­så an­vän­da hår­da­re me­del för att kon­trol­le­ra sitt ri­ke. De som trot­sa­de stor­ko­nung­ens vil­ja ris­ke­ra­de en smärt­sam död. Sta­den Mi­le­tos på Mind­re Asi­ens väst­kust la­des öde och in­vå­nar­na blev an­ting­en mas­sa­kre­ra­de el­ler sål­da som sla­var ef­tersom de gjort upp­ror. Lik­nan­de hän­del­ser äg­de rum i Egyp­ten.

Per­ser­na kri­ga­de kon­stant mot sky­tis­ka no­mad­folk på stäp­per­na i norr och öst, mot in­di­er­na i öst, mot egyp­ti­er­na som stän­digt gjor­de upp­ror och mot gre­ker­na runt Ege­is­ka ha­vet i nord­väst. Of­ta för­lo­ra­de de, men än­då var de kri­gis­ka grann­län­der­na säl­lan nå­got hot mot Per­ser­ri­kets ex­istens, för där den per­sis­ka hä­ren kom till kor­ta kun­de si­tu­a­tio­nen of­tast sta­bi­li­se­ras med per­siskt guld. Persernas ri­ke­dom gjor­de ock­så att de ha­de råd att hy­ra in sto­ra an­tal le­go­trup­per, bland an­nat hopli­ter från de gre­kis­ka stads­sta­ter­na.

In­va­sio­nen av Per­ser­ri­ket

År 336 f. Kr. skic­ka­de Filip av Ma­ke­do­ni­en sin förs­ta trupp över Hel­le­spon­ten, det sma­la sun­det mel­lan Eu­ro­pa och Asi­en, och an­föll de per­sis­ka be­sitt­ning­ar­na i Mind­re Asi­en. Det var väl­digt vå­gat.

Men det skul­le vi­sa sig att Filip viss­te vad han gjor­de. Fle­ra gång­er ha­de de gre­kis­ka hopli­ter­na be­vi­sat att de­ras slag­kraft var åt­skil­ligt stör­re än de per­sis­ka sol­da­ter­nas, in­te minst då per­ser­na in­va­de­ra­de Hel­las. Ef­tersom hans egen ma­ke­do­nis­ka fa­lang ha­de be­seg­rat de gre­kis­ka hopli­ter­na ha­de Filip an­led­ning att tro att han kun­de gö­ra upp med per­ser­na ock­så. Tid­punk­ten var dess­utom gynn­sam, för Per­si­en var all­var­ligt för­sva­gat av in­re oro ef­ter att stor­ko­nung­en mör­dats 338. Egyp­ten och fle­ra and­ra pro­vin­ser var i upp­ror.

Den of­fi­ci­el­la för­kla­ring­en till Filips an­fall var ett ge gre­ker­na re­vansch för att per­ser­na ha­de in­va­de­rat Hel­las och bränt temp­len på Akro­po­lis i Aten näs­tan 150 år ti­di­ga­re. Den egent­li­ga or­sa­ken var sna­ra­re att Filip och hans stor­män vil­le öka sin makt och

ri­ke­dom på persernas be­kost­nad. Dröm­men om äro­fyll­da be­drif­ter som skul­le ge dem en plats i histo­ri­en var nog ock­så ett mo­tiv.

Men så kom Filips tra­ge­di. Hös­ten 336 mör­da­des han un­der ett bröl­lops­fi­ran­de i Ma­ke­do­ni­en. Man­nen bakom ogär­ning­en var en för­smådd äls­ka­re. Myc­ket tyd­de på att mör­da­ren ha­de fått hjälp med att ut­fö­ra sitt dåd och det gick ryk­ten om att Alex­an­der var in­blan­dad, men det gick in­te att be­vi­sa. And­ra ryk­ten la­de skul­den på per­ser­na.

Nu ut­ro­pa­des den 20 år gam­le Alex­an­der till kung, men som van­ligt vid ma­ke­do­nis­ka tron­skif­ten ho­ta­des den nye kungens po­si­tion av bå­de hem­li­ga ri­va­ler och ytt­re fi­en­der. Gre­ker­na gjor­de upp­ror när de hör­de att den fruk­ta­de Filip var er­satt av grön­gö­ling­en Alex­an­der, och i norr och väst bör­ja­de de kri­gis­ka stam­fol­ken åter att rö­ra på sig.

Men mot­stån­dar­na ha­de un­derskat­tat Alex­an­der. Han var upp­fost­rad i en bru­tal kri­gar­kul­tur och ha­de un­der upp­väx­ten vid det ma­ke­do­nis­ka ho­vet fått upp­le­va våld och mord på nä­ra håll fle­ra gång­er. Re­dan som 16-åring led­de han ett fält­tåg mot ett upp­ro­riskt stam­folk. Två år se­na­re gav hans far ho­nom be­fä­let över det ma­ke­do­nis­ka ka­val­le­ri­et i slaget vid Chai­ro­neia. Alex­an­der vi­sa­de sig vär­dig upp­gif­ten ge­nom att le­da si­na ryt­ta­re i ett våld­samt an­fall som splitt­ra­de fi­en­dens slag­lin­je och iso­le­ra­de te­ba­ner­na från si­na gre­kis­ka för­bunds­kam­ra­ter. Fa­dern led­de sam­ti­digt det tunga ma­ke­do­nis­ka in­fan­te­ri­et till se­ger på mot­satt fly­gel.

Alex­an­der vi­sa­de sig va­ra en hand­lings­kraf­tig kung. Hans ma­ke­do­nis­ka ri­va­ler oskad­lig­gjor­des en ef­ter en, och sam­ti­digt led­de han hä­ren i ett par snab­ba fält­tåg som ku­va­de bå­de stam­fol­ken i norr och gre­ker­na i sö­der. På mind­re än två år säk­ra­de han sin po­si­tion i Hel­las och Ma­ke­do­ni­en. Han flyt­ta­de sitt kung­a­ri­kes nor­ra gräns än­da upp till Do­nau, och nu härs­ka­de han re­dan över ett stör­re land­om­rå­de än vad fa­dern gjort.

Allt ty­der på att Alex­an­der var be­satt av att vin­na ära och be­röm­mel­se i än­nu hög­re grad än fa­dern. Hans fö­re­bild var själ­vas­te Akil­les, den främs­te av de gre­kis­ka hjäl­tar­na i Ho­me­ros epos Il­li­a­den. När den 22 år gam­le Alex­an­der vå­ren 334 seg­la­de öv­re Hel­le­spon­ten för att anfalla Per­ser­ri­ket sat­te han först kurs mot ru­i­ner­na av det gam­la Tro­ja, plat­sen för hän­del­ser­na Ho­me­ros skild­rat. Här be­sök­te han det som skul­le va­ra Akil­les grav och off­ra­de i gu­din­nan Ate­nas tem­pel. Se­dan led­de han si­na män österut på jakt ef­ter persernas här­styr­kor.

In­be­räk­nat de trup­per Filip skic­kat över Hel­le­spon­ten två år ti­di­ga­re, un­der den er­far­ne ge­ne­ra­len Par­me­ni­ons be­fäl, för­fo­ga­de Alex­an­der över en styr­ka på bor­te­mot 50 000 man, varav un­ge­fär 6 000 var ka­val­le­ri.

Alex­an­der möt­te de per­sis­ka gu­ver­nö­rer­nas här­styr­kor i Mind­re Asi­en i ett våld­samt slag vid flo­den Gra­ni­kos nä­ra Hel­le­spon­ten. Han red som van­ligt i förs­ta led och ham­na­de per­son­li­gen i när­strid med de per­sis­ka gu­ver­nör­er­na. En av per­ser­na rik­ta­de ett så kraf­tigt svärdshugg mot Alex­an­der att den unge kungens hjälm sprack. I näs­ta ögon­blick red gu­ver­nö­ren Spithridates mot Alex­an­der för att hug­ga ner ho­nom bak­i­från, men en ma­ke­do­nisk veteran ila­de till och högg av perserns arm med ett våld­samt svärdshugg. Fle­ra av de per­sis­ka gu­ver­nö­rer­na död­ades i stri­den mot Alex­an­der och hans föl­jesväns­ka­val­le­ri. Ut­an si­na le­da­re tap­pa­de gu­ver­nö­rer­nas här mo­det och flyd­de. Ba­ra någ­ra tu­sen gre­kis­ka le­go­sol­da­ter, som lå­tit sig hy­ras in av per­ser­na, fort­sat­te stri­da. De fles­ta av dem höggs ned, och res­ten skic­ka­de Alex­an­der till tvångs­ar­be­te i gru­vor i Ma­ke­do­ni­en som straff för de­ras för­rä­de­ri.

Segern öpp­na­de vägen ge­nom Mind­re Asi­en. Ma­ke­do­ni­er­na mar­sche­ra­de sö­derut längs kus­ten och in­tog den ena sta­den ef­ter

"EN AV PER­SER­NA RIK­TA­DE ETT SÅ KRAF­TIGT SVÄRDSHUGG MOT ALEX­AN­DER ATT DEN UNGE KUNGENS HJÄLM SPRACK. I NÄS­TA ÖGON­BLICK RED GU­VER­NÖ­REN SPITHRIDATES MOT ALEX­AN­DER FÖR ATT HUG­GA NER HO­NOM BAK­I­FRÅN, MEN EN MAKEDONSK VETERAN ILA­DE TILL OCH HÖGG AV PERSERNS ARM MED ETT VÅLD­SAMT SVÄRDSHUGG."

den and­ra. Där­ef­ter fort­sat­te de inåt lan­det till sta­den Godri­on in­nan de på nytt sat­te kurs sö­derut mot hjär­tat av Per­si­en. In­om lop­pet av ett år ha­de Alex­an­der gjort sig till her­re över det mesta av Mind­re Asi­en. Men än ha­de han in­te mött stor­ko­nung­ens egen här.

Hös­ten 333 led­de Alex­an­der si­na män in i Sy­ri­en. Han var på väg sö­derut längs kus­ten när han plöts­ligt fick be­sked om att stor­ko­nung­en Da­rei­os III själv ha­de kor­sat ett bergs­pass läng­re norrut med en stor här, kanske så myc­ket som fle­ra hund­ra tu­sen man. Per­ser­na stod nu mel­lan ma­ke­do­ni­er­na och hem­lan­det. Med den en­da go­da re­trätt­möj­lig­he­ten spär­rad skul­le ett ne­der­lag få ka­ta­stro­fa­la följ­der för Alex­an­der. Än­då tve­ka­de han in­te att gå till an­fall.

Prin­ses­san och hal­va kung­a­ri­ket

Slaget utkämpades längs flo­den Pi­na­ros nä­ra en li­ten stad kal­lad Is­sos. Slag­fäl­tet var av­grän­sat av berg i öst och Me­del­ha­vet i väst.

Åter red Alex­an­der i spet­sen för si­na föl­jesväns­ka­val­le­ris­ter i ett våld­samt an­fall som bröt ige­nom persernas vänst­ra fly­gel. Se­dan sat­te han kurs rakt mot stor­ko­nung Da­rei­os som stod i en rikt ut­smyc­kad vagn nä­ra mit­ten av persernas lin­jer.

När Da­rei­os såg Alex­an­der kom­ma ri­dan­de emot sig ge­nom ka­o­set in­såg han att det var bäst att ge sig iväg så snart som möj­ligt. Stor­ko­nung­ens flykt led­de till att per­ser­na mis­te mo­det och snart upp­lös­tes he­la den sto­ra hä­ren. Alex­an­ders ka­val­le­ris­ter slak­ta­de fle­ra tu­sen av de fly­en­de per­ser­na och de­ras al­li­e­ra­de in­nan mörk­ret sänk­te sig över slag­fäl­tet. I persernas lä­ger fann ma­ke­do­ni­er­na stor­ko­nung­ens mor, hans hust­ru, hans sex år gam­le son och he­la stor­ko­nung­ens ha­rem (en­ligt ryk­te­na ha­de han en ha­rems­kvin­na för al­la årets da­gar). Alex­an­der be­hand­la­de kung­a­fa­mil­jen med re­spekt och ska ha utvecklat ett sär­skilt gott för­hål­lan­de till sin fi­en­des mor.

Men Da­rei­os ha­de fort­fa­ran­de en stark flot­ta som ho­ta­de ma­ke­don­ier­nas för­bind­el­se­lin­jer och kun­de upp­munt­ra grek­er­na till att gö­ra upp­ror. Därför fort­sat­te in­te Alex­an­der för­föl­jel­sen av den fly­en­de stor­ko­nung­en, ut­an mar­sche­ra­de i stäl­let sö­derut längs kus­ten av Fe­ni­ci­en, da­gens Li­ba­non. Må­let var hamn­stä­der­na som var ba­ser för den per­sis­ka flot­tan. Ut­an de hamn­stä­der­na skul­le in­te flot­tan fun­ge­ra. Me­dan Alex­an­der var upp­ta­gen med det skyn­da­de sig Da­rei­os till­ba­ka till Ba­by­lon för att sam­la ihop en ny här.

Erövringen av kust­rem­san tog läng­re tid än Alex­an­der tänkt sig. Den mäk­ti­ga sta­den Ty­ros väg­ra­de bö­ja sig för den ma­ke­do­nis­ke kungen, och den in­togs först ef­ter en be­läg­ring som va­ra­de i sju he­la må­na­der och stod ma­ke­do­ni­er­na dyrt. Ef­ter att Ty­ros fal­lit gick mer­par­ten av den per­sis­ka flot­tan över till Alex­an­der. Från Ty­ros mar­sche­ra­de han vi­da­re sö­derut och stor­ma­de sta­den Ga­za ef­ter en ny svår be­läg­ring.

Se­dan led­de Alex­an­der in si­na trup­per i Egyp­ten. Egyp­ti­er­na ha­de fle­ra gång­er gjort upp­ror mot per­ser­na och de lyc­ka­des häv­da sin själv­stän­dig­het gente­mot stor­ko­nung­en un­der långa pe­ri­o­der, men någ­ra år in­nan Alex­an­ders an­komst ha­de per­ser­na åter lagt lan­det un­der sig och straf­fat upp­rorsma­kar­na hårt. Därför hyl­la­de egyp­ti­er­na Alex­an­der som en be­fri­a­re. Den per­sis­ka gar­ni­so­nen gjor­de ing­et nämn­värt mot­stånd och Alex­an­der kun­de snart lå­ta sig ut­näm­nas till fa­rao. Un­der vis­tel­sen i Egyp­ten grund­la­de han sta­den Alex­an­dria, som skul­le bli en av de vik­ti­gas­te stä­der­na vid Me­del­ha­vet. Alex­an­der be­sök­te ock­så det be­röm­da orak­let i Si­wa- oa­sen, där han häl­sa­des som en gud. Alex­an­der häv­da­de själv att han var Zeus son och hans se­na­re be­te­en­de ty­der fak­tiskt på att han trod­de att han var en gud.

Ef­ter erövringen av Egyp­ten och Me­del­havs­kus­ten ha­de Alex­an­der ryg­gen fri. Han sat­te kurs mot öst för den slut­li­ga upp­gör­els­en med stor­ko­nung­en. Det ha­de nu gått näs­tan två år se­dan slaget vid Is­sos, så Da­re­ios ha­de haft gott om tid att sät­ta ihop en ny här. Den här hä­ren var an­tag­li­gen minst li­ka stor som den för­ra och be­tyd­ligt stör­re än Alex­an­ders här.

Som­ma­ren 331 var Alex­an­der till­ba­ka i Ty­ros på den li­ba­ne­sis­ka kus­ten. Här för­be­red­de han det kom­man­de fält­tå­get österut mot Me­so­po­ta­mi­en och hjär­tat av Per­ser­ri­ket. Vid un­ge­fär den här tid­punk­ten mot­tog han en myc­ket ge­ne­rös fredstre­va­re från Da­rei­os: stor­ko­nung­en var vil­lig att ge Alex­an­der allt land väs­ter om flo­den Eufrat samt sin älds­ta dot­ter som hust­ru. Dess­utom skul­le den ma­ke­do­nis­ke kungen få 30 000 ta­len­ter, en enorm peng­asum­ma, som lö­sen­sum­ma för res­ten av den per­sis­ka kung­a­fa­mil­jen. Alex­an­der er­bjöds allt­så prin­ses­san och hal­va kung­a­ri­ket för att

stop­pa sitt er­öv­rings­tåg. Det be­rät­ta­des se­na­re att Par­me­ni­on, den främs­ta av de ma­ke­don­is­ka ge­ne­ra­ler­na, sa att om han ha­de va­rit Alex­an­der så skul­le han ha ac­cep­te­rat Da­rei­os er­bju­dan­de, var­på Alex­an­der sva­ra­de att det skul­le han ock­så ha gjort – om han vo­re Par­me­ni­on. Alex­an­der av­slog ar­ro­gant stor­ko­nung­ens er­bju­dan­de. Da­rei­os fick be­sked om att han in­te kun­de för­hand­la som Alex­an­ders li­ke, för Alex­an­der var nu den nye kungen av Asi­en. Da­rei­os mås­te un­der­kas­ta sig helt el­ler slåss.

Se­dan led­de Alex­an­der si­na män ut ur Ty­ros. Mar­schen gick mot norr och öst, ge­nom Sy­ri­en via Da­mas­kus till flo­den Eufrat, där en för­trupp byggt bro­ar så att hä­ren kun­de kor­sa flo­den. I stäl­let för att nu sät­ta kurs sö­derut ge­nom Me­so­po­ta­mi­en till Ba­by­lon, som per­ser­na nog för­vän­tat sig, fort­sat­te Alex­an­der österut mot flo­den Ti­gris. Här var lan­det mer frukt­bart än vad det var läng­re sö­derut, vil­ket gjor­de li­vet lät­ta­re för bå­de sol­da­ter­na och häs­tar­na.

Un­der den över 40 mil långa mar­schen från Eufrat till Ti­gris hölls den ma­ke­do­nis­ka hä­ren stän­digt un­der upp­sikt av per­sis­ka ryt­ta­re. Från och till ut­bröt små sam­man­stöt­ning­ar mel­lan det per­sis­ka ka­val­le­ri­et och den ma­ke­don­is­ka för­trup­pen. Någ­ra av per­ser­na togs till fånga och för­hör­des. På så sätt fick Alex­an­der ve­ta att Da­rei­os jät­te­här var på väg norrut från Ba­by­lon mot sta­den Ar­be­la (Er­bil), ett styc­ke ös­ter om Ti­gris.

Alex­an­ders här kor­sa­de Ti­gris strax norr om där sta­den Mo­sul nu lig­ger. Det ha­de kom­mit be­sked om att Da­rei­os skul­le för­sö­ka hind­ra Alex­an­der från att kor­sa flo­den, men de per­sis­ka ka­val­le­ris­ter­na som vän­ta­de på den öst­ra stran­den för­svann så snart ma­ke­do­ni­er­na sat­te sin fot på de­ras si­da av flo­den. Alex­an­der ha­de tur som in­te möt­te mot­stånd här, för vad­stäl­let var djupt och ström­men strid. Att kom­ma över till and­ra si­dan var svårt och an­sträng­an­de för hans sol­da­ter. Ef­ter att al­la kom­mit över flo­den lät Alex­an­der hä­ren vi­la i ett par da­gar.

Hä­rar­na på Gau­ga­me­las­lät­ten

Un­ge­fär kloc­kan nio på kväl­len den 20 sep­tem­ber 331 gled en svart skug­ga in fram­för må­nen. Bå­de ma­ke­do­ni­er­na och per­ser­na stir­ra­de mot him­len och und­ra­de vad det be­tyd­de. Att mån­för­mör­kel­sen var ett tec­ken från gu­dar­na tog de fles­ta för gi­vet, men frå­gan var hur det skul­le tol­kas. Alex­an­ders egen spå­man var snabb att för­säk­ra ma­ke­do­ni­er­na om att för­mör­kel­sen vars­la­de om persernas un­der­gång och att det av­gö­ran­de slaget skul­le ut­käm­pas un­der den in­ne­va­ran­de må­na­den. Sam­ma kväll fort­sat­te ma­ke­do­ni­er­na mar­schen österut på jakt ef­ter Da­rei­os här. Någ­ra da­gar se­na­re gav för­trup­pen be­sked om att de ha­de fun­nit per­ser­hä­ren, men vid en när­ma­re gransk­ning vi­sa­de det sig att det ba­ra hand­la­de om runt 1 000 av stor­ko­nung­ens ryt­ta­re. Den lil­la per­sis­ka styr­kan slog till re­trätt så snart ma­ke­do­ni­er­na när­ma­de sig. Alex­an­der led­de för­föl­jel­sen i spet­sen för sitt ka­val­le­ri och lyc­ka­des fånga någ­ra av per­ser­na.

Fång­ar­na be­rät­ta­de att den per­sis­ka hä­ren be­fann sig i när­he­ten, vid byn Gaugamela. Nu slog Alex­an­der lä­ger och lät si­na trup­per vi­la i fy­ra da­gar in­nan han fort­sat­te fram­ryck­ning­en med stor för­sik­tig­het.

Nat­ten mot den 30 sep­tem­ber ställ­de Alex­an­der upp si­na sol­da­ter i slag­ord­ning och led­de dem över åsar­na som skil­de dem från fi­en­den. I gry­ning­en mar­sche­ra­de ma­ke­don­ier­na över den sista ås­kam­men och såg Gau­ga­me­las­lät­ten un­der sig. Där stod den per­sis­ka hä­ren. Det mås­te ha va­rit en skräm­man­de syn, in­te minst på grund av den enor­ma ka­val­le­ri­styr­ka Da­rei­os ha­de sam­lat från de öst­ra de­lar­na av sitt ri­ke. Ing­en av ma­ke­do­ni­er­na ha­de nå­gon­sin sett så många ryt­ta­re. De kan ha va­rit över 30 000. Alex­an­ders ka­val­le­ri var ba­ra 7 000.

Bland Da­rei­os ka­val­le­ris­ter fanns sky­tis­ka stam­folk från de cen­tra­la­si­a­tis­ka stäp­per­na som var mäs­ta­re i att skju­ta med pil och bå­ge från häst­ryg­gen. Där fanns tungt ka­val­le­ri från de bör­di­ga bergs­da­lar­na i Bak­tri­en i nor­ra Af­gha­nis­tan, känt för si­na star­ka häs­tar, fruk­ta­de hyr­ka­ni­er från Kaspis­ka ha­vets söd­ra del och in­dis­ka ryt­ta­re från lan­den längs In­dus långt i öst. Dess­utom till­kom det per­sis­ka och me­dis­ka ka­val­le­ri­et, gräd­dan av stor­ko­nung­ens här. Van­ligt­vis an­vän­de per­ser­na och me­der­na kast­spjut i strid, men Da­rei­os ha­de ock­så bör­jat in­fö­ra lan­sar och svärd ef­ter det ma­ke­do­nis­ka ka­val­le­ri­ets möns­ter. En del av de här kavallerist­er­na var väl skyd­da­de av näs­tan hel­täc­kan­de rust­ning­ar.

För­u­tom det van­li­ga ka­val­le­ri­et ha­de Da­rei­os ta­git fram ett va­pen med långa tra­di­ti­o­ner i Mel­la­nöstern: 200 strids­vag­nar drag­na av häs­tar. De här vag­nar­na ha­de långa skar­pa li­ar som stack ut från hju­lax­lar­na och skar upp fi­en­den när de pas­se­ra­de. Så­da­na strids­vag­nar ha­de länge an­setts va­ra föråld­ra­de, ef­tersom van­ligt ka­val­le­ri var myc­ket mer flex­i­belt och in­te så be­ro­en­de av jämnt un­der­lag på slag­fäl­tet. När Da­rei­os än­då tog fram strids­vag­nar­na igen var det an­tag­li­gen för att han hop­pa­des att de skul­le kun­na få till öpp­ning­ar i Alex­an­ders for­ma­tio­ner, öpp­ning­ar hans talrika ka­val­le­ri kun­de ut­nytt­ja. Strids­vag­nar­na skul­le ock­så kun­na skräm­ma ma­ke­do­ni­er­na som in­te var va­na vid dem.

För­u­tom strids­vag­nar­na ha­de Da­rei­os 15 ele­fan­ter som hans in­dis­ka trup­per ta­git med sig. De kan ock­så ha va­rit tänk­ta som skräm­sel­va­pen, men det är osä­kert vil­ken roll de ha­de i Da­rei­os slag­plan. De var tro­ligt­vis för då­ligt trä­na­de för att få en plats fram­för slag­lin­jen.

Bakom ka­val­le­ri­et och strids­vag­nar­na stod stor­ko­nung­ens sol­da­ter. De­ras styr­ka var först och främst an­tals­mäs­sig. Det rå­der in­te någ­ra tvi­vel om att de var fle­ra gång­er så många som Alex­an­ders män. De fles­ta upp­skatt­ning­ar lig­ger på över 100 000. Än­då var Da­rei­os fotsol­da­ter knap­past tänk­ta att ha nå­gon be­ty­dan­de roll i slaget. De all­ra fles­ta av dem till­hör­de löst or­ga­ni­se­ra­de ska­ror från al­la hörn av det vid­sträck­ta Per­ser­ri­ket och kun­de på ing­et sätt mä­ta sig med den ma­ke­do­nis­ka fa­lang­en.

Alex­an­der fick an­tag­li­gen en chock när han såg stor­le­ken på Da­rei­os styr­kor och in­te minst det talrika ka­val­le­ri­et. Han tillkallade si­na främs­ta of­fi­ce­ra­re för att hö­ra vad de tyck­te att han bor­de gö­ra nu. I ti­di­ga­re slag ha­de han an­fal­lit näs­tan så snart han fick syn på fi­en­den, men den här gång­en var han mer för­sik­tig. Den er­far­ne Par­me­ni­on rådde ho­nom att ge­nom­fö­ra en or­dent­lig re­kog­no­sce­ring in­nan han gick till an­fall, ifall per­ser­na ha­de dol­da fäl­lor på slag­fäl­tet. Alex­an­der be­stäm­de sig för att föl­ja rå­det. Han tog med sig någ­ra av si­na föl­jesvänska­val­le­ris­ter samt en del av det lät­ta in­fan­te­ri­et och red iväg för att tit­ta när­ma­re på slag­fäl­tet och persernas positioner. Det vi­sa­de sig att per­ser­na ha­de jäm­nat ut mar­ken över ett stort om­rå­de för att gö­ra det lät­ta­re för strids­vag­nar­na och ka­val­le­ri­et att för­flyt­ta sig. Alex­an­der la ock­så mär­ke till hur Da­rei­os ha­de ställt upp sin här. Per­ser­na viss­te att Alex­an­der och föl­jesvänska­val­le­ri­et all­tid ställ­de upp på hö­ger fly­gel av den ma­ke­do­nis­ka slag­lin­jen, ef­tersom det räk­na­des som den mest äro­fyll­da po­si­tio­nen. Da­rei­os ha­de därför pla­ce­rat de fles­ta av strids­vag­nar­na och det bäs­ta ka­val­le­ri­et på sin vänst­ra fly­gel för att mö­ta den ma­ke­do­nis­ke kungens an­fall. Det var ock­så up­pen­bart att den per­sis­ka slag­lin­jen var myc­ket läng­re än Alex­an­ders. Där­med skul­le per­ser­na kun­na svänga runt Alex­an­ders flan­ker och om­ringa ho­nom.

Ef­ter re­kog­no­sce­ring­en lät Alex­an­der si­na män vi­la res­ten av da­gen. På kväl­len sam­la­de han of­fi­ce­rar­na till ett nytt krigs­råd för att in­for­me­ra dem om si­na pla­ner för slaget som skul­le äga rum näs­ta dag, den 1 ok­to­ber. En­ligt den gre­kisk-romerske histo­ri­kern Ar­ri­a­nus sa Alex­an­der till si­na of­fi­ce­ra­re att han in­te be­höv­de in­spi­re­ra dem med si­na ord, för den tap­per­het de vi­sat i ti­di­ga­re slag och be­drif­ter­na de re­dan ut­fört var in­spi­ra­tion nog. Det en­da han bad om var att var och en skul­le el­da på si­na män till att gö­ra sitt yt­ters­ta, för den här gång­en stred de in­te ba­ra om Sy­ri­en, Fe­ni­ci­en el­ler Egyp­ten. Det som nu skul­le av­gö­ras var vem som skul­le härs­ka över he­la Asi­en. Al­la mås­te be­va­ra själv­kon­trol­len i det av­gö­ran­de ögon­blic­ket och ryc­ka fram i still­het när det kräv­des, men i det rät­ta ögon­blic­ket mås­te de ge ifrån sig ett högt rop och där­ef­ter brö­la ut sitt strids­rop för att sät­ta skräck i fi­en­den. Al­la mås­te föl­ja den här or­dern och fram­fö­ra den till si­na män ut­an att tve­ka. Till slut påmin­de han dem om att om en man svek kun­de han för­sät­ta al­la i fa­ra, men om al­la gjor­de sitt bäs­ta skul­le de va­ra med om att bi­dra till se­ger. Det be­rät­tas att den kväl­len off­ra­de Alex­an­der till Fo­bos, fruk­tans gud. Vi kan nog räk­na med att han bad om att fruk­tan skul­le gri­pa per­ser­na un­der det kom­man­de slaget men lå­ta hans eg­na ma­ke­do­ni­er va­ra i fred.

En­ligt Ar­ri­a­nus gick Par­me­ni­on till Alex­an­ders tält och upp­ma­na­de ho­nom att över­ras­ka per­ser­na med ett natt­an­fall. Ett plöts­ligt an­fall i skydd av mörk­ret kun­de ska­pa pa­nik hos Da­rei­os män och då skul­le de­ras sto­ra an­tal va­ra be­ty­del­se­löst.

"ALEX­AN­DER FICK AN­TAG­LI­GEN EN CHOCK NÄR HAN SÅG STOR­LE­KEN PÅ DA­REI­OS STYR­KOR OCH IN­TE MINST DET TALRIKA KA­VAL­LE­RI­ET. HAN TILLKALLADE SI­NA FRÄMS­TA OF­FI­CE­RA­RE FÖR ATT HÖ­RA VAD DE TYCK­TE ATT HAN BOR­DE GÖ­RA NU. I TI­DI­GA­RE SLAG HA­DE HAN AN­FAL­LIT NÄS­TAN SÅ SNART HAN FICK SYN PÅ FI­EN­DEN, MEN DEN HÄR GÅNG­EN VAR HAN MER FÖR­SIK­TIG."

Alex­an­der ska ha sva­rat att det var un­der hans vär­dig­het att stjä­la segern på det sät­tet. Han vil­le vin­na öp­pet och är­ligt, ut­an att lu­ras. Det var vik­tigt för Alex­an­der att vin­na på ett sätt som tyd­ligt vi­sa­de att han var Da­rei­os över­man, för då skul­le det va­ra lät­ta­re att över­ta rol­len som kung över Asi­en. Prak­tis­ka mi­li­tä­ra hän­syn kan ock­så ha på­ver­kat be­slu­tet. I mörk­ret sker lätt oför­ut­sed­da ting som kan ska­pa li­ka stor för­vir­ring hos an­gri­par­na som hos de an­grip­na. I dags­ljus skul­le ma­ke­do­ni­er­nas trä­ning och di­sci­plin kom­ma mer till sin rätt.

Per­ser­na ska dock ha fruk­tat ett natt­ligt an­fall och höll sig vak­na. Histo­ri­kern Ar­ri­a­nus, som själv var ge­ne­ral, me­na­de att det mås­te ha va­rit för­ödan­de för persernas stridsmo­ral att de fick stå upp­ställ­da i mörk­ret och vän­ta i tim­me ef­ter tim­me på ett an­fall som ald­rig kom. Ma­ke­do­ni­er­na ver­kar ha fått långt mer vi­la nat­ten in­nan slaget.

De sista för­be­re­del­ser­na

När so­len steg upp över ho­ri­son­ten i öst låg Alex­an­der i djup sömn be­rät­tar fle­ra av an­ti­kens histo­ri­ker. En­ligt dem ha­de han le­gat va­ken till långt in­på nat­ten me­dan han tänkte ige­nom si­na pla­ner för det kom­man­de slaget. Han som­na­de först när det näs­tan var mor­gon, men då ska han i gen­gäld ha so­vit gott. Me­dan so­len steg hög­re och hög­re på him­len och den per­sis­ka hä­ren när som helst kun­de anfalla var de ma­ke­do­nis­ka of­fi­ce­rar­na osäk­ra på vad de skul­le gö­ra. Till slut gick Par­me­ni­on in i Alex­an­ders tält och väck­te ho­nom. Då han till­frå­ga­des om hur han kun­de so­va så gott när han ha­de ett stort och vik­tigt slag fram­för sig sva­ra­de Alex­an­der att han ha­de va­rit ner­vös så länge Da­rei­os drog sig till­ba­ka och und­gick strid, för då kun­de kri­get dra ut på ti­den, men nu när det he­la skul­le av­gö­ras med ett stort slag kän­de han sig trygg med att allt skul­le gå bra. Alex­an­der iför­de sig rust­ning och grep si­na va­pen. Bröst­har­nesket be­stod av dubb­la plå­tar med här­dat lin och var en del av by­tet ma­ke­do­ni­er­na ta­git ef­ter slaget vid Is­sos. Över rust­ning­en bar han en ele­gant kap­pa, en gå­va från Rho­dos. Svär­det som häng­de i bäl­tet ska ha va­rit för­bluf­fan­de lätt, sam­ti­digt som det var myc­ket väl här­dat. Han tog med sig hjäl­men, men vän­ta­de med att sät­ta på sig den. Den var av järn men blänk­te som re­nas­te sil­ver. Hjälm­bus­ken var vit som snö.

Nu led­de Alex­an­der si­na män ner på slät­ten där per­ser­na vän­ta­de. I ut­gångs­ske­det kun­de hans slagupp­ställ­ning på­min­na om den han an­vänt i si­na ti­di­ga­re slag. Han ha­de lärt sig den av sin far, som i sin tur var in­spi­re­rad av den te­bans­ke fält­her­ren Epa­mi­non­das. Hu­vud­prin­ci­pen var att kon­cen­tre­ra de star­kas­te av­del­ning­ar­na på den ena fly­geln, van­ligt­vis den hög­ra, så att den kun­de bry­ta ige­nom fi­en­dens lin­jer, me­dan res­ten av lin­jen höll igen. Slag­lin­jen blev då di­a­go­nal.

Alex­an­der pla­ce­ra­de som van­ligt den ma­ke­don­is­ka fa­lang­en, 10 000 man i kom­pak­ta fyr­kan­ter med 5 me­ter långa lan­sar, i mit­ten av lin­jen. Till hö­ger om den re­gul­jä­ra fa­lang­en stod de 3 000 hy­paspis­ter­na, ”sköld­bä­rar­na”, eli­ten i Alex­an­ders in­fan­te­ri. De var an­tag­li­gen be­väp­na­de un­ge­fär som fa­lan­gis­ter­na, men ha­de li­te bätt­re ut­rust­ning och mer all­si­dig trä­ning. Till hö­ger om sköld­bä­rar­na stod själ­va spjut­spet­sen i den ma­ke­do­nis­ka hä­ren: Alex­an­der och föl­jesvänska­val­le­ri­et, cir­ka 2 000 ryt­ta­re med bröst­har­nesk, hjäl­mar och långa lan­sar. To­talt ut­gjor­de sköld­bä­rar­na och föl­jesvänska­val­le­ri­et tyngd­punk­ten i Alex­an­ders di­a­go­na­la slag­ord­ning.

På mot­satt fly­gel stod Par­me­ni­on med ka­vall­er­i­et från Thes­sa­li­en. De här fram­stå­en­de ryt­tar­na från nor­ra Hel­las ska ha va­rit helt på sam­ma ni­vå som föl­jesvänska­val­le­ri­et. Som i ti­di­ga­re slag var Par­me­ni­ons upp­gift att up­pe­hål­la en så stor del av fi­en­dens här som möj­ligt me­dan Alex­an­der ut­för­de det av­gö­ran­de an­fal­let.

Så långt följ­de Alex­an­der sin van­li­ga upp­ställ­ning, men ut­ö­ver det ha­de han tänkt ut en rad till­tag som skul­le upp­vä­ga persernas an­tals­mäs­si­ga över­läg­sen­het. För det förs­ta ställ­de han upp en ny fa­lang av gre­kis­ka al­li­e­ra­de och le­go­trup­per en bit bakom den ma­ke­do­nis­ka fa­lang­en. Om det per­sis­ka ka­val­le­ri­et red runt Alex­an­ders kor­ta front­lin­je för att anfalla bak­i­från kun­de den and­ra lin­jen vän­da om och mö­ta an­fal­let. Fram­för och vid si­dan av bå­da flyg­lar­na pla­ce­ra­de Alex­an­der lätt be­väp­na­de fotsol­da­ter som båg­skyt­tar, spjut­kas­ta­re och slung­kas­ta­re samt en rad av­del­ning­ar med lätt ka­val­le­ri. De här av­del­ning­ar­na skul­le skyd­da elitav­del­ning­ar som sköld­bä­rar­na och föl­jesvänska­val­le­ri­et. Om de pres­sa­des hårt kun­de de lät­ta trup­per­na på flankerna svänga bak­åt och bil­da en för­bin­del­se mel­lan de två fa­lang­er­na så att Alex­an­ders slag­for­ma­tion blev en stor rek­tang­el som kun­de mö­ta an­fall från al­la håll.

In­nan slaget bör­ja­de red Alex­an­der bar­hu­vad längs lin­jer­na och upp­munt­ra­de trupp­er­na. På mot­satt si­da av slag­fäl­tet stod Da­rei­os i sin ståt­li­ga strids­vagn och stu­de­ra­de ma­ke­don­ier­nas for­ma­tio­ner. En­ligt histo­ri­kern Dio­do­rus ha­de Da­rei­os ut­märkt sig som en tap­per kri­ga­re in­nan han blev stor­ko­nung, bland an­nat ge­nom att vin­na en tve­kamp mot en lo­kal slags­käm­pe un­der ett fält­tåg längs Kaspis­ka ha­vets söd­ra kust. En an­nan histo­ri­ker, gre­ken Plu­tar­chos, be­rät­tar att Da­rei­os var en lång och snygg man. Vi har även en bild – den be­röm­da ro­mers­ka mo­sa­i­ken från Pom­pe­ji – som vi­sar ho­nom lång och smal med mörkt hår och skägg. Den här mo­sa­i­ken byg­ger tro­ligt­vis på en för­lo­rad mål­ning från Alex­an­ders tid.

Da­rei­os ha­de pla­ce­rat sig strax till väns­ter om mit­ten av den per­sis­ka slag­lin­jen med någ­ra av si­na bäs­ta sol­da­ter. Här stod det 1 000 man star­ka kung­li­ga ka­val­le­ri­et, som ha­de he­der­sti­teln ”kungens släk­ting­ar”. Här stod ock­så de bäs­ta av hans per­sis­ka fotsol­da­ter, de så kal­la­de ”äp­pel­bä­rar­na”, iför­da dyr­ba­ra dräk­ter och be­väp­na­de med långa spjut samt pil och bå­ge. Nam­net ha­de de fått ef­tersom de­ras spjut ha­de för­gyll­da äp­pel­for­ma­de mot­vik­ter i ena än­den. De var an­tag­li­gen ef­ter­föl­jar­na till ”de tio tu­sen odöd­li­ga” som gjort sig be­röm­da un­der ti­di­ga­re per­ser­kung­ar. Vid si­dan av det kung­li­ga ka­val­le­ri­et och äp­pel­bä­rar­na stod un­ge­fär 2 000 tungt be­pans­ra­de gre­kis­ka le­go­sol­da­ter, an­tag­li­gen de en­da fotsol­da­ter­na i Da­rei­os här som kun­de ge

den ma­ke­do­nis­ka fa­lang­en nå­got or­dent­ligt mot­stånd.

När Alex­an­der var fär­dig med att el­da på si­na män in­tog han sin fas­ta po­si­tion på hö­ger fly­gel. Han gav or­der om att fram­ryck­ning­en skul­le bör­ja. Dit­tills ha­de han ri­dit på en av si­na re­serv­häs­tar, ef­tersom han vil­le spa­ra sin åld­ran­de fa­vo­rit, den svar­ta hings­ten Bu­ke­fa­los, men när fram­ryck­ning­en star­ta­de red han på Bu­ke­fa­los.

Slaget om Asi­en

Mar­sche­ran­de föt­ter och häst­ho­var fick dam­met att virv­la upp från den tor­ra slät­ten och de om­gavs av tä­ta dam­moln. Ing­en av dem som del­tog i slaget ha­de nu full över­blick över hä­rar­nas rö­rel­ser. Ge­nom att sät­ta samman de oli­ka de­tal­jer­na från oli­ka käl­lor går det än­då att bil­da sig en viss upp­fatt­ning om hur slaget tro­ligt­vis utkämpades.

I stäl­let för att mar­sche­ra rakt mot pers­­er­na led­de Alex­an­der sin här snett åt hö­ger, med den hög­ra fly­geln fram­skju­ten när­mast fi­en­den. Da­rei­os sva­ra­de med att för­skju­ta sin här snett åt si­dan, pa­ral­lellt med Alex­an­ders. De lätt be­väp­na­de trup­per­na som skyd­da­de Alex­an­ders slaglinje ham­na­de snart i strid med si­na per­sis­ka mot­par­ter, och pi­lar, kast­spjut och slung­a­de ste­nar flög ge­nom luf­ten i tä­ta, döds­bring­an­de sku­rar.

Un­der ti­den fort­sat­te ma­ke­do­ni­er­nas marsch åt hö­ger. När de bör­ja­de när­ma sig kan­ten av det om­rå­de per­ser­na jäm­nat ut för strids­vag­nar­na in­såg Da­rei­os att han mås­te gö­ra nå­got. Bes­sus, be­fäl­ha­va­re över persernas vänst­ra fly­gel, fick or­der om att skic­ka en del av sitt ka­val­le­ri runt Alex­an­ders hög­ra flank för att stop­pa mar­schen mot den olän­di­ga ter­räng­en. Un­ge­fär sam­ti­digt gav Da­rei­os si­na strids­vag­nar or­der om an­fall.

Nu bör­ja­de slaget på all­var. Strids­vag­nar­na rul­la­de fram i ra­san­de fart med de virv­lan­de li­ar­na ut­stic­kan­de från hju­lax­lar­na, men Alex­an­ders män var för­be­red­da. De lätt be­väp­na­de trup­per­na, som var pla­ce­ra­de fram­för fa­lang­en, kas­ta­de spjut på häs­tar­na som drog vag­nar­na och dö­da­de många av dem. Vid and­ra till­fäl­len lyc­ka­des ma­ke­do­ni­er­na gri­pa sel­do­nen och ri­va ner per­ser­na från vag­nar­na. And­ra käl­lor be­rät­tar att Alex­an­ders fa­lan­gis­ter slog på si­na sköl­dar och för­or­sa­ka­de ett fruk­tans­värt larm som skräm­de många av häs­tar­na så att de vän­de om och bra­ka­de in i si­na eg­na lin­jer med vag­nar­na på släp. Någ­ra av strids­vag­nar­na nåd­de än­då fram till Alex­an­ders slaglinje, men ma­ke­do­ni­er­na bil­da­de öpp­na kor­ri­do­rer i fa­lang­en där vag­nar­na rul­la­de ige­nom ut­an att gö­ra nå­gon stör­re ska­da. Bakom lin­jer­na över­man­na­des vagn­fö­rar­na av någ­ra av sköld­bä­rar­na och föl­jesvänska­val­le­ri­ets väp­na­re.

Även om strids­vag­nar­nas an­fall miss­lyc­ka­des var de in­te helt verk­nings­lö­sa. Det finns må­lan­de be­skriv­ning­ar av vad som hän­de där ma­ke­do­ni­er­na in­te kom un­dan i tid. De här be­skriv­ning­ar­na kan ha byggt på ögon­vitt­nes­skild­ring­ar från ma­ke­do­ni­er som del­tog i slaget. En be­skrev hur li­ar­na skar tvärs ige­nom ma­ke­do­ni­er­nas sköld och skar av bå­de ar­mar, ben och hu­vu­den. En an­nan be­rät­tar att av­hugg­na kropps­de­lar låg på mar­ken där vag­nar­na pas­se­rat.

Sam­ti­digt ra­sa­de en våld­sam ka­val­le­ri­strid på Alex­an­ders hög­ra fly­gel. Den per­sis­ke ge­ne­ra­len Bes­sus skic­ka­de fram si­na ska­ror av sky­ter och bak­tri­er i en se­rie an­fall som ho­ta­de att över­man­na de få­ta­li­ga gre­kis­ka och ma­ke­do­nis­ka ryt­tar­na. Många av sky­ter­na ska ha va­rit väl be­pans­ra­de, nå­got som gav dem ett klart över­tag i när­stri­den med Alex­an­ders lät­ta ka­val­le­ri. Ma­ke­do­ni­er­na och gre­ker­na led sto­ra för­lus­ter och pres­sa­des till­ba­ka. En stund var det fa­ra för att mas­sor­na av bak­tri­er och sky­ter skul­le käm­pa sig runt Alex­an­ders hög­ra fly­gel och anfalla bak­i­från, men ett på­pass­ligt an­fall av tu­sen lät­ta ma­ke­do­nis­ka ka­val­le­ris­ter med långa lan­sar sta­bi­li­se­ra­de si­tu­a­tio­nen. Tro­ligt­vis sprang dess­utom Alex­an­ders lät­ta in­fan­te­ri in bland häs­tar­na och bi­drog till att hål­la Bes­sus ryt­ta­re i schack. Alex­an­der led­de per­son­li­gen si­na trup­per i de här stri­der­na. Han ska ha gett or­der om fle­ra mot­an­fall och el­dat på dem som drog sig till­ba­ka för att få dem att anfalla på nytt. He­la ti­den höll han sitt föl­jesvänska­val­le­ri i re­serv för att spa­ra det tills ti­den var in­ne för att ge per­ser­na nå­da­stö­ten.

På mot­satt si­da av slag­fäl­tet stred Par­me­ni­ons män i en de­spe­rat strid mot Ma­zai­os styr­kor, satra­pen av Ba­by­lon, som led­de Da­rei­os hög­ra fly­gel. Ma­zai­os rådde över en över­väl­di­gan­de ka­val­le­ri­styr­ka, fle­ra gång­er så många som Par­me­ni­ons ryt­ta­re. Ma­zai­os ha­de ock­så 50 strids­vag­nar och han an­vän­de dem långt bätt­re än stor­ko­nung­en, för me­dan Da­rei­os ef­ter allt att dö­ma ha­de skic­kat si­na 150 strids­vag­nar i an­fall ut­an stöd, lät Ma­zai­os si­na ryt­ta­re anfalla till­sam­mans med strids­vag­nar­na. Det mås­te ha gjort det näs­tan omöj­ligt för Par­me­ni­ons lät­ta in­fan­te­ri att springa in mel­lan vag­nar­na och anfalla vagn­fö­rar­na, så som man gjort på mot­satt fly­gel. Där­med kan fle­ra av strids­vag­nar­na ha träf­fat Par­men­ions slag­lin­jer, och det kan va­ra så att be­skriv­ning­ar­na av strids­vag­nar­nas för­fär­li­ga verkan kom­mer här­i­från.

Oav­sett ha­de Par­me­ni­ons män svårt att hål­la stånd mot Ma­zai­os våld­sam­ma an­fall, och många av ma­ke­do­ni­er­na och de­ras al­li­e­ra­de föll här. Si­tu­a­tio­nen blev snart kri­tisk för Par­me­ni­on. In­te ba­ra ho­ta­de Ma­zai­os ryt­tarska­ror att om­ringa ho­nom, Ma­zai­os ha­de ock­så skic­kat un­ge­fär 3 000 man för­bi Par­me­ni­ons flank för att anfalla den lil­la styr­kan som vak­ta­de ma­ke­do­ni­er­nas träng och per­sis­ka fång­ar som ta­gits i ti­di­ga­re sam­man­stöt­ning­ar. Här fick per­ser­na en lätt match. Vakt­styr­kan slak­ta­des sko­nings­löst och fång­ar­na be­fri­a­des, och se­dan bör­ja­de de plund­ra träng­en.

På Alex­an­ders del av slag­fäl­tet fort­sat­te den in­ten­si­va stri­den mel­lan Bes­sus ryt­ta­re och Alex­an­ders lät­ta ka­val­le­ri och in­fan­te­ri. Så långt ha­de Alex­an­der hål­lit föl­jes­vänska­val­le­ri­et ut­an­för, men snart såg han möj­lig­he­ten han vän­tat på. Allt ef­tersom den ena ef­ter den and­ra av Bes­sus ka­val­le­ri­en­he­ter red iväg för att anfalla ma­ke­do­ni­er­nas hög­ra fly­gel upp­stod det en öpp­ning i persernas slag­lin­je. Här såg Alex­an­der sin chans och han sväng­de snabbt si­na trup­per mot öpp­ning­en.

Föl­jesväns­ka­val­le­ri­et, sköld­bä­rar­na och fa­lang­en ryck­te nu fram i en stor plog­

for­ma­tion, med Alex­an­der och föl­jesvänska­val­le­ri­et i spet­sen. De 2 000 föl­jesvänska­val­le­ris­ter­na med blanka hjäl­mar, fladd­ran­de mant­lar och vas­sa lan­sar flög över slag­fäl­tet och bröt sig in i Da­rei­os slaglinje. När Alex­an­der och hans män red in bland per­ser­na stack de si­na lan­sar rakt i de­ras an­sik­ten. Den här bru­ta­la strids­tek­ni­ken sat­te skräck i Da­rei­os män.

Strax där­ef­ter kom sköld­bä­rar­na och fa­lang­en ut ur dam­mol­nen i tä­ta for­ma­tio­ner. De ma­ke­do­nis­ka fotsol­da­ter­na sänk­te si­na spet­si­ga lan­sar och al­la skrek ut krigs­ro­pet ”ala­la­la­lai!”. Se­dan gick de loss på per­ser­na. Det är svårt att fö­re­stäl­la sig hur nå­gon kan ha haft mod att bli stå­en­de när de långa lan­sar­nas järn­spet­sar kom emot dem som en tät skog av döds­bring­an­de me­tall.

Snart bör­ja­de persernas led att upp­lö­sas och många flyd­de i pa­nik. Nu led­de Alex­an­der si­na män mot mit­ten av den per­sis­ka slag­lin­jen, där Da­rei­os be­fann sig. Plu­tar­chos be­rät­tar att Alex­an­der på långt av­stånd fick syn på stor­ko­nung­en som stod i den höga vag­nen bakom le­den av det flott ut­rus­ta­de kung­li­ga per­sis­ka ka­val­le­ri­et, ”kungens släk­ting­ar”. Snart bör­ja­de Alex­an­der och hans föl­jesvänska­val­le­ris­ter att ba­na sin väg mot Da­rei­os med lans­stick och svärdshugg. De per­ser som flyd­de pres­sa­des rakt in i dem som för­sök­te hål­la stånd och i träng­seln var det få som lyc­ka­des an­vän­da si­na va­pen mot de ma­ke­do­nis­ka ryt­tar­na.

När Alex­an­der när­ma­de sig ska fle­ra av stor­ko­nung­ens ka­val­le­ris­ter ha flytt, men de bäs­ta och tapp­ras­te stred de­spe­rat för att vär­na sin kung. Plu­tar­chos be­rät­tar att per­ser­na föll i dri­vor och att den sam­man­flä­ta­de mas­san av män och häs­tar som låg i si­na sista krampryck­ning­ar häm­ma­de ma­ke­do­ni­er­nas fram­ryck­ning. Någ­ra käl­lor be­rät­tar att kus­ken i Da­rei­os vagn träffades av ett kast­spjut. I för­vir­ring­en trod­de många av per­ser­na att det var Da­rei­os som var träf­fad och där­med tog de till flyk­ten, säk­ra på att slaget var för­lo­rat. Det är tvek­samt om ma­ke­do­ni­er­na verk­li­gen kom så nä­ra Da­rei­os att de kun­de kas­ta spjut på ho­nom, men al­la käl­lor är eni­ga om att per­ser­na på den här de­len av slag­fäl­tet gav upp stri­den och flyd­de när Alex­an­der an­föll Da­rei­os. Och stor­ko­nung­en själv var bland dem som flyd­de. Även Bes­sus och hans ka­val­le­ri på persernas vänst­ra fly­gel bör­ja­de nu läm­na slag­fäl­tet.

Alex­an­der tog strax upp jak­ten på Da­rei­os. Det var vik­tigt att dö­da el­ler fånga stor­ko­nung­en, så att han in­te fick möj­lig­het att sam­la en ny här och fort­sät­ta kri­get. Men i de tä­ta dam­mol­nen som virv­la­de upp ef­ter al­la de fly­en­de per­ser­na var det näs­tan omöj­ligt att ve­ta åt vil­ket håll stor­ko­nung­en för­svun­nit. Luf­ten var fylld av de så­ra­des jäm­mer, bull­ret från ka­val­le­ri­et och lju­det av häst­pis­kor. En­ligt histo­ri­kern Cur­ti­us an­vän­de Alex­an­der sin lans sko­nings­löst. De per­ser som för­sök­te stri­da stack han i an­sik­tet, de som flyd­de stack han i ryg­gen. Res­ten av föl­jesvänska­val­le­ri­et gjor­de det­sam­ma. ”Det var in­te ett slag läng­re, det var en mas­sa­ker”, skrev Cur­ti­us.

Sam­ti­digt var si­tu­a­tio­nen kri­tisk för ma­ke­don­­ier­na på mot­satt si­da av slag­fäl­tet. In­te ba­ra ha­de Par­me­ni­on pro­blem med att hål­la stånd mot Ma­zai­os ryt­tarska­ror, när Alex­an­der gick till an­fall ha­de det upp­stått en öpp­ning i den ma­ke­do­nis­ka fa­lang­en. Öpp­ning­en ut­nytt­ja­des strax av per­siskt och in­diskt ka­val­le­ri som red tvärs ige­nom och fort­sat­te mot ma­ke­do­ni­er­nas träng. Käl­lor­na kan ha förväxlat de här ryt­tar­na med dem Ma­zai­os skic­ka­de runt Par­me­ni­ons flank. Men någ­ra av dem nåd­de oav­sett fram till träng­en där de fri­gjor­de fång­ar och bör­ja­de plund­ra in­nan de för­drevs av de gre­kis­ka fotsol­da­ter­na i Alex­an­ders re­serv­fa­lang. Un­der ti­den käm­pa­de Par­me­ni­ons män de­spe­rat för att in­te bli över­man­na­de av Ma­zai­os ka­val­le­ri. En hårt pres­sad Par­me­ni­on skic­ka­de bud till Alex­an­der med bön om hjälp, men det är svårt att fö­re­stäl­la sig hur bud­bä­rar­na skul­le ha kun­nat hit­ta Alex­an­der mitt i sla­gets ka­os och Dio­do­rus be­kräf­tar att bud­bä­rar­na in­te nåd­de fram. Alex­an­ders hjälp till Par­me­ni­on blev därför in­di­rekt, men den var ef­fek­tiv nog. Ge­nom att ja­ga bort Da­rei­os från slag­fäl­tet knäck­te Alex­an­der persernas stridsmo­ral. Allt ef­tersom ryk­tet om Da­rei­os flykt spred sig bör­ja­de Ma­zai­os an­fall för­sva­gas. Par­me­ni­on la mär­ke till att hans fi­en­der in­te stred med sam­ma häf­tig­het som förr och den gar­va­de ma­ke­dons­ke ge­ne­ra­len var in­te sen att gri­pa möj­lig­he­ten. Han gav sitt tro­fas­ta thes­sa­lis­ka ka­val­le­ri or­der om att anfalla igen, och Ma­zai­os män drevs på flykt.

Slaget var av­gjort, men slak­ten fort­sat­te. Över he­la slag­fäl­tet stor­ma­de ma­ke­do­ni­er­na fram och dö­da­de så många av de fly­en­de per­ser­na som de kun­de få tag i. En mo­dern histo­ri­ker me­nar att det finns an­led­ning att tro att minst 50 000 av stor­ko­nung­ens män dö­da­des un­der flyk­ten. Det mås­te ha ut­spe­lat sig ota­li­ga hems­ka sce­ner i dam­met.

Ef­ter en stund av­bröt Alex­an­der för­föl­jel­sen av Da­rei­os, an­ting­en för att han gett upp hop­pet om att få tag i stor­ko­nung­en den här da­gen el­ler för att han trod­de att Par­me­ni­on be­höv­de hjälp. På väg till­ba­ka mot slag­fäl­tet stöt­te den ma­ke­do­nis­ke kungen och hans föl­jesvänska­val­le­ris­ter på en stor styr­ka av per­siskt, in­diskt och par­tiskt ka­val­le­ri i färd med att dra sig till­ba­ka i god ord­ning. Bå­da par­ter gick strax till an­fall och bra­ka­de

samman i det som käl­lor­na kal­lar da­gens hår­das­te strid. Ar­ri­a­nus be­rät­tar att här var det ing­en spjut­kast­ning el­ler ma­növre­ring med häs­tar som var van­ligt i ka­val­le­ri­stri­der, här red mot­stån­dar­na rakt på varand­ra och stred de­spe­rat. Nu hand­la­de det ba­ra om att dö­da el­ler bli dö­dad. Till slut sprid­des de över­le­van­de per­ser­na, par­ter­na och in­di­er­na för vin­den, men stri­den ha­de stått Alex­an­der dyrt. Un­ge­fär 60 av hans föl­jesvänska­val­le­ris­ter mis­te li­vet och många så­ra­des. Fle­ra av Alex­an­ders främs­ta män fanns bland de så­ra­de.

Så slu­ta­de slaget vid Gaugamela. Stor­ko­nung­ens här var kros­sad. Hur många som dö­da­des får vi ald­rig ve­ta, men det hand­la­de tro­ligt­vis om ti­o­tu­sen­tals. Ma­ke­do­ni­er­nas för­lu­stan­tal var långt mind­re. Den högs­ta upp­skatt­ning­en i käl­lor­na är 1 200 fall­na.

Ma­ke­do­ni­er­na kun­de nu skör­da se­gerns fruk­ter. Par­me­ni­on tog persernas lä­ger. Bland by­tet fann han Da­rei­os in­dis­ka ele­fan­ter.

Dröm­men om det sto­ra slaget

Alex­an­der åter­upp­tog för­föl­jel­sen av Da­rei­os nat­ten ef­ter slaget. Näs­ta dag stor­ma­de han sta­den Ar­be­la, un­ge­fär 50 kilo­me­ter syd­ost om slag­fäl­tet, men Da­rei­os ha­de re­dan flytt vi­da­re mot öst och sökt tillflykt i ber­gen. I Ar­be­la fann Alex­an­ders män Da­rei­os vagn, spjut och bå­ge – tyd­li­ga tec­ken på att han ha­de haft bråt­tom att kom­ma iväg. Alex­an­der lät bli att för­föl­ja Da­rei­os upp i ber­gen, och sat­te istäl­let kurs sö­derut för att oc­ku­pe­ra Per­ser­ri­kets vik­ti­gas­te makt­cent­rum, Ba­by­lon, Su­sa och Per­se­po­lis med si­na ofatt­ba­ra ri­ke­do­mar.

Tre vec­kor ef­ter slaget gjor­de Alex­an­der sitt intåg i Ba­by­lon. Ma­ke­do­ni­er­na mar­sche­ra­de in ge­nom den be­röm­da Ish­tar­por­ten och hyl­la­des av be­folk­ning­en längs ga­tor över­ströd­da med blom­mor. Ba­by­lon­bor­na var ut­an tve­kan iv­ri­ga att blid­ka sin nye härs­ka­re och hans skräc­kin­ja­gan­de här.

Ef­ter att ha lå­tit sol­da­ter­na nju­ta det go­da li­vet i Ba­by­lon i en må­nad fort­sat­te Alex­an­der mar­schen mot sö­der och ös­ter och in­tog Per­ser­ri­kets hu­vud­stä­der Su­sa och Per­se­po­lis, där han la­de be­slag på stor­ko­nung­ens enor­ma skat­ter. Un­der en fest i Per­se­po­lis brän­de Alex­an­der och hans män Da­rei­os I:s och Xerx­es be­röm­da sil­ver­sa­lar, som hämnd för att Xerx­es här bränt temp­len på Akro­po­lis näs­tan 150 år ti­di­ga­re.

Alex­an­ders störs­ta se­ger kom vid Gaugamela. Det var här han gav Per­ser­ri­ket döds­stö­ten och tog ti­teln kung över Asi­en. I vi­da­re me­ning be­tyd­de Alex­an­ders se­ger att det enor­ma Per­ser­ri­ket öpp­na­des upp för gre­kisk han­del, ve­ten­skap och kul­tur i en helt an­nan om­fatt­ning än ti­di­ga­re. Sam­ti­digt blev de gre­kis­ka om­rå­de­na ock­så mer öpp­na för im­pul­ser från öst. Mö­tet mel­lan gre­kisk och ori­en­ta­lisk kul­tur ska­pa­de grun­den för det som kal­las hel­le­nis­tisk kul­tur. I de hel­lens­ka ri­ke­na vid öst­ra Me­del­ha­vet blomst­ra­de konst, ar­ki­tek­tur, lit­te­ra­tur och ve­ten­skap och det sat­te spår som kan ses än idag.

Gaugamela kun­de ver­ka va­ra själ­va för­verk­li­gan­det av dröm­men om det sto­ra slaget som på en dag skul­le änd­ra he­la värl­den och öpp­na helt nya möj­lig­he­ter. Många har fång­ats av den här dröm­men ef­ter Alex­an­der, för det är den se­ger­ri­ke unge kungen som er­öv­rat näs­tan he­la den kän­da värl­den al­la kom­mer ihåg, in­te han som dog i en säng i Ba­by­lon och läm­na­de ef­ter sig ett ri­ke i ka­os och år­hund­ra­den av blodiga krig till si­na ef­ter­föl­ja­re. Glömt är ock­så de ti­o­tu­sen­tals miss­hand­la­de krop­par som låg liv­lö­sa i dam­met vid Gaugamela.

Ar­ti­keln är häm­tad ur Karl Jakob Skarste­ins bok ”Sto­re slag”, Spar­tacus för­lag, 2009.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Karl Jakob Skarstein (f. 1970) har en ex­a­men i histo­ria från uni­ver­si­te­tet i Ber­gen. Han har ti­di­ga­re gett ut "Kri­gen mot sioux­e­ne" (Spar­tacus 2005), "Un­der Frem­me­de Flagg: Nord­menn i uten­landsk krigstje­nes­te 1800–1900" (For­svars­mu­se­et 2002) och "Til Vå­pen for det nye land: Nors­ke inn­vandre­re i den ame­ri­kans­ke bor­ger­krig" (Cap­pe­len 2001).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.