PROFIL: RYSK KAVALLERIST

PROFIL under napoleonkrigen

började Redan ryssarna under Katarina förnya den den ryska stora armén. (1762–1796) Hennes son och arvinge, tsar Paul, följde efter, inspirerad av moderniseringen av den preussiska armén under Fredrik den store. Det var ändå först under ledning av försvarsministern Barclay de Tolly som den nödvändiga moderniseringen genomfördes på allvar.

Ryssarna hade ett stort kavalleri som överträffade de flesta europeiska nationers kavalleri. Det ryska kavalleriet hade erfarenhet från kriget mot turkarna och storleken återspeglade det faktum att Ryssland med sina stora vidder passade kavalleriet som vapengren.

Både till infanteriet och kavalleriet rekryterades det utländska officerare. Den viktigaste var själva försvarsministern, Barclay de Tolly. Tsaren lade tidigt märke till den utländske officeren och han fick ansvar för att leda moderniseringen av hela armén.

Det ryska kavalleriet imponerade på utländska observatörer. Hästarna var stora, utrustningen var förstklassig, och både häst och soldat var väl förberedda. Om de ryska befälhavarna lyckades använda kavalleriet korrekt tillsammans med infanteriet skulle den ryska armén bli en farlig motståndare.

Under Napoleonkrigen användes kavalleri till olika uppdrag, bland annat rekognoscering, skydd av underhållsvägar och för att bryta fiendens linjer. En viktig strategisk uppgift på slagfältet var att bryta fiendens formation. Om fiendens linje bröts led de stora förluster och förlorade i regel själva slaget. Under Napoleonkrigen skulle det ryska kavalleriet få möta fransmännens mycket skickliga kavalleri under ledning av Napoleons marskalkar.

Kyrassiärerna var det tunga kavalleriet som skulle bryta fiendens skyttelinje. Ett regemente bestod av 5 skvadroner med 1 befälhavare, 1 andrebefäl, 2 majorer, 2 kaptener, 7 stabsofficerare, 10 löjtnanter, 17 ”lägre officerare”, 5 sergeantmajorer, 10 kadetter, 5 kvartermästare, 50 underofficerare, 660 kavallerister, 17 musiker och ytterligare personal som stod för förnödenheter, medicin och andra behov.

Dragoner var tränade att också strida som infanteri. De deltog ofta på själva slagfältet, även om dragonerna dessutom användes till rekognoscering och till att skydda bakre områden. Dragonerna stred ofta till fots och kunde till exempel få i uppdrag att säkra en erövrad by. När dragonerna mötte annat kavalleri med bättre träning i strid på hästryggen fick de ofta problem. Franskt kavalleri med lansar var en fruktad och farlig motståndare.

Husarerna var kavalleri med lättare beväpning. De användes som härens ”ögon och öron”. Det är viktigt att rekognoscera vid framryckning och ständigt vara orienterad om fiendens förflyttningar. De kunde också leda räder in bakom fransmännens linjer eller skydda egna underhållslinjer mot motsvarande franska anfall.

Ulanavdelningar bildades 1805 genom att Odessahusarer gjordes om till ulaner och utrustades med långa lansar. Senare blev även kosacker ulankavalleri. Tillsammans med kosackerna var det här ett kavalleri som kunde bestrida franskt infanteri när stridslinjen var bruten.

Livgardet var eliten i det stora ryska kavalleriet. 1812 bestod alla regementen av sex skvadroner samt en depåskvadron. Livgardet till häst bestod av både husarer, kyrassiärer, dragoner och kosacker.

Kosackerna var mycket centrala under det franska anfallet mot Ryssland. I den inledande delen var det de som genomförde den brända jordens taktik. De tände på byggnader, matlager och allt som den franska hären behövde. Under den katastrofala franska reträtten vintern 1812 vållade kosackerna Grande armée stora förluster genom att anfalla de franska eftertrupperna. Kosackerna var organiserade både i reguljära regementen och i mer oorganiserade avdelningar. De oorganiserade avdelningarna lydde ofta under lokala hövdingar från de södra områdena av det enorma ryska riket. Det franska kavalleriet krossades delvis under den katastrofala reträtten från Moskva och hade stora problem med att bekämpa kosackavdelningarna under de senare striderna i Centraleuropa. De bidrog till att Napoleon besegrades och senare skickades i landsflykt. Den franske kejsaren gav sig inte utan kom tillbaka, fram till nederlaget i slaget vid Waterloo. Här mötte han inte ryssarna, utan försökte besegra britterna och preussarna innan den stora ryska armén anföll.

Ryskt kavalleri deltog under alla fälttåg och i de stora slagen, både när ryssarna försvarade sig mot fransmännen och 1813 under striderna mot den franske kejsaren.