PROFIL: NORDSTATERNAS KAVALLERISTER

PROFIL

När det amerikanska inbördeskriget startade hade USA:S här bara fem kavalleriregementen: två regementen som kallades ”dragoons”, två som kallades ”cavalry” och ett regemente med ”Mounted Rifles”. De flesta kavallerister var utplacerade i Västern, för att beskydda vita nybyggare mot indiananfall.

Vid krigsutbrottet 1861 visade president Lincoln och hans administration litet intresse för att utvidga kavalleriet. Den rådande uppfattningen om kavalleriets roll var ännu präglad av Napoleonkriget, där idealet var att använda kavalleri i stora mängder på slagfältet för att ge nådastöten till fiendestyrkor som på förhand försvagats av kanoneld och infanterianfall. Sådan europeisk kavalleritaktik passade bäst på öppna fält och framstod därför som mindre passande för den mer otillgängliga och ofta skogstäckta terrängen där det amerikanska inbördeskriget skulle utkämpas. Kavalleri var dessutom dyrt att mobilisera och det var tidskrävande att träna upp både hästar och ryttare.

Lincoln och hans rådgivare gav därför kavalleriet låg prioritet när de satte igång mobiliseringen av nordstatshären. I likhet med de flesta andra räknade de med ett kort krig. Utöver att upprätta ett extra kavalleriregemente visade de litet intresse för att rekrytera ytterligare kavallerienheter. Medan delstaterna i norr började rekrytera en mängd infanteriregementen till nordstatshären gav Lincolnadministrationen besked om att den inte skulle auktorisera upprättandet av kavalleriregementen.

Tron på en snabb seger försvann efter sydstaternas seger i slaget vid Bull Run i juli 1861. Här spelade dessutom sydstatskavalleriet en viktig roll, även om också sydstatsryttarna fortfarande var relativt fåtaliga. Det blev uppenbart att behovet av kavalleri allvarligt hade underskattats och Lincoln gav klarsignal för att upprätta en rad nya kavalleriregementen. Innan 1861 var över hade nordstaterna rekryterat hela 82 kavalleriregementen med totalt 90 000 kavallerister. De nya kavalleriregementena var frivilliga avdelningar på delstatsnivå och bar namn som ”Pennsylvanias 9:e” eller ”New Yorks 4:e”.

Men att öka antalet var en sak, att uppnå kvalitet en annan. Det visade sig snart att sydstatskavalleriet höll en mycket högre nivå än ryttarna från nord. Gång på gång förödmjukade sydstatskavalleristerna sina motståndare genom att genomföra dristiga räder långt in på nordstatskontrollerat område. Det fanns flera orsaker till sydstatskavalleriets överlägsenhet. En större andel av rekryterna i syd var bondpojkar som hade erfarenhet av hästar och dessutom måste de ställa sina egna hästar till förfogande vilket både försäkrade att hästarna var av god kvalitet och att männen tog väl hand om dem. På nordstatssidan fanns det långt färre erfarna ryttare bland rekryterna och hästarna köptes ofta in från hästhandlare med tvivelaktig affärsmoral som inte brydde sig mycket om kvaliteten på djuren de levererade. Detta bidrog otvivelaktigt till att nordstaternas kavallerigeneraler under de första krigsåren inte visade mycket mod och dristighet i sitt ledarskap, vilket åter gjorde det lättare för sydstatskavalleriet att dominera.

Men erfarenhet i fält förbättrade gradvis kvaliteten på både ledare och soldater i nordstatskavalleriet och under 1863 började de blåklädda ryttarna på allvar kunna hävda sig. I krigets största kavallerislag, vid Brandy Station i Virginia den 9 juni 1863, utkämpade de länge en jämn strid mot sydstatskavalleriet och var stolta över sin egen insats, även om de till slut drog sig tillbaka och strängt taget förlorade slaget.

På den här tiden var en nordstatskavallerist vanligen utrustad med ett kort gevär, kallad karbin, en sabel och en revolver. Men det var stor variation i beväpningen. De vanligaste karbintyperna var Sharps och Burnside. De hade kortare räckvidd och sämre träffsäkerhet än infanteriets muskötgevär men eftersom de laddades bakifrån gick det snabbare att ladda dem, så att kavalleriet fick högre skottakt än infanteriet. Från 1863 infördes Spencer-repeterkarbin med sju skott, eller gevär, i snabbt ökande antal. Repeterkarbinerna ökade kavalleristens skottakt dramatiskt. Den vanligaste revolvern var Colt .44, modell 1860.

Drömmen om storslagna sabelsvingande anfall i Napoleonstil bleknade snart, både på grund av terrängen och den ökade eldkraften som följde på införandet av bakladdade karbiner och revolvrar. Det blev vanligt att kavalleristerna endast använde hästar som transportmedel och att de stred till fots med sina karbiner eller andra gevär. Vanligen blev var fjärde man kvar bakom fronten för att se efter hästarna medan resten bildade skyttelinjer. Några gånger gavs det ändå tillfälle till traditionella kavallerianfall till häst, speciellt mot slutet av kriget, när sydstatsstyrkorna var starkt försvagade medan nordstatskavalleriet var som allra starkast.

Under krigets sista halva började också nordstatskavalleriet utveckla förmågan att genomföra allt större kavalleriräder mot strategiska mål och bidrog på detta sätt starkt till att försvaga sydstatarnas motståndskraft. Den här användningen av stora kavalleristyrkor i räder djupt bakom fiendens linjer väckte uppmärksamhet i militära kretsar utanför Amerika och inspirerade särskilt ryssarna som med blandad framgång försökte sig på liknande operationer i rysk-turkiska kriget 1877–78 och rysk-japanska kriget 1904–1905.

"INNAN 1861 VAR ÖVER HADE NORDSTATERNA REKRYTERAT HELA 82 KAVALLERIREGEMENTEN MED TOTALT 90 000 KAVALLERISTER."