Förlamade Marléne får inte tävla

Marléne Engstrøm är förlamad från armhålorna och nedåt. Med hjälp av en specialsadel kan hon rida – men hon får dock inte tävla. Svenska Ridsportförbundet anser bland annat att sadeln ger ”osportsliga fördelar”.

eEFTER En Svår Olycka under en hoppträning blev Marléne Engstrøm förlamad från armhålorna och neråt. Hon lyckades komma igen och börja rida igen med hjälp av en specialbyggd sadel. Men hon får inte tävla. Något år har Marléne fått dispens från Svenska ridsportförbundet för att använda sin speciella sadel, något år inte. och nu senast blev det nobben. – jag är inte intresserad av att bråka eller vara arg på någon. Jag vill bara komma ut och tävla med min häst, säger Marléne. Jag vill inte få en stämpel som en jobbig och dum människa. Men till slut kunde hon inte hålla sig längre, utan skrev ett inlägg på Facebook som nu har delats 529 gånger. Dessutom skrev ridsportmedier och frågan fick stor uppmärksamhet. Skånes ridsportförbund, som dock inte är den instans som kan ge dispens, har gått ut och backat henne. I en skrivelse till Svrf centralt ifrågasatte distriktet hanteringen av Marlénes ärende.

MARLÉNE HAR RIDIT SEDAN HON VAR UNG. 2005 skaffade hon sin första egna häst och det var honom hon red när olyckan hände. Det var under en hoppträning i Malmö, när de skulle rida det sista språnget.

– Hästen stack åt sidan i landningen och jag fortsatte rakt fram och slog ryggen i ridhussargen.

– mina bröstkotor vreds och gick i kras så att det blev skärvor som klippte av ryggmärgen. Jag bar ridväst, men den hjälpte inte mot den typ av skada som blev.

När Marléne kom in på akutröntgen sa hon själv ”Det här har gått åt helvete”.

Kroppen var i chock och det enda hon hade känsel i var sina händer och armar.

– Det kändes som om hela kroppen sov. De berättade på sjukhuset att hennes ryggmärg var av, helt och hållet. och att hon aldrig mer skulle kunna gå.

– jag hade ändå tur. jag var hyfsat ung, blev prioriterad på högspecialiserad avdelning och det var aldrig tal om att jag inte skulle bli självständig. Jag var tillbaka på jobbet ett år efter skadan.

marléne JOBBADE Då SOM Ombudsman på ett fackförbund och kunde fortsätta sitt jobb. Numera jobbar hon med bostadsfrågor i Malmö stad.

Marlénes man har varit ett stort stöd genom hela

den långa och svåra tiden med rehabilitering.

–Han friade till mig när jag låg på sjukhuset. Han passade på när jag var drogad, ha ha.

Bara Ett år EFTER Olyckan tog Marléne kontakt med en ridskola.

– jag sa att jag vet inte hur det här ska gå till. jag har ingen balans. Men jag vill upp på hästryggen.

De sa ”Du måste förstå att även om du ridit i hela ditt liv så är det här något helt annat”.

– Så jag var redan från början inställd på att nu börjar jag om från början. Jag blev kringledd som på cirkus och höll i mig med händerna i en båge framför mig. Bara att vara på en häst är en bra terapi. Det stimulerar kroppen och framförallt bäckenet, ungefär som när man går. Det är en träning man aldrig kan få sittande i rullstol.

Marléne har samarbetat med Aktiv ortopedteknik i Malmö för att ta fram en sadel som hon kan använda för att själv hålla sig uppe i sadeln utan att behöva hålla i sig med båda händer.

– Vi har sedan hållit på i flera år för att få fram rätt lösning, berättar Marléne.

marléne RED länge På ridskola. Hon fick hyra en häst som hon kunde rida lite som sin egen och även rida lektion på. Men så började hästen hon red att bli lite till åren och hon kände att hon ville ha en egen häst. Sin egen häst, den hon föll av när olyckan hände, hade hon sålt.

– jag fick tipset att titta på körhästar. Där kunde jag hitta en häst som inte är bakskygg, som kan stå stilla vid lyften och van att gå på töm och röst.

Den enda hon kände till som höll på med körning var Tomas Eriksson, så hon googlade honom. en av dem var Leon, en 12-åring som både gått i spann och dressyr. Det visade sig att Tomas inte bodde så långt bort.

– Och precis den hösten hade han bestämt sig för att lägga av och börja sälja sina hästar. ”Hej” sa

jag, ”jag är en konstig tjej som sitter i rullstol och jag vill titta på din häst”.

– jag åkte dit med min ridlärare och min man, vår stora hund och min rullstol och när vi kom in i stallet var det många hästar som for bakåt och tyckte att vi var läskiga. Men en stack ut huvudet för att kolla om vi hade godis. och det var Leon.

DET TOG ETT TAG INNAN MARLÉNE fick köpa honom, eftersom Tomas helst ville sälja honom internationellt. men så fick hon låna leon i två veckor för att avgöra om det skulle fungera.

– Kunde han inte stå vid lyften kunde jag inte köpa honom.

Men det gick bra och Leon blev hennes.

–Först fattade han ingenting, han hade ju aldrig tränats med någon som mig. Varför sitter hon så tungt på ryggen, undrade han. Han tog det som en drivning, sprang och blev stark.

–men sedan har vi hittat varandra.

MARLÉNE FÖRKLARAR ATT DET är ganska bekvämt för hästen att bära henne.

– jag är som en säck potatis, jag har ju ingen spänning över huvud taget i min kropp. Men det är jobbigt för mig när hästen puttar över den där potatissäcken för att han inte vill sätta under sig ett bakben eller så. och allt den rörelse som andra ryttare fångar upp med höfterna, den tar jag i nacke och axlar. jag har tjurnacke som en boxare!

–jag har sjukt bra koll på den balans som jag inte har. Andra kan korrigera sin snedhet, men det kan inte jag. Det gör att jag märker också vad centimetrar betyder för hur hästen reagerar när den bär runt på mig. Det är då den som hjälper mig får putta lite på höften, dra i ett ben eller annat så man ”faller på plats” igen.

NUMERA KAN MARLÉNE GÖRA NÄSTAN ALLT med Leon. Hon rider dressyr förstås, men kan även galoppera litegrann och rider gärna ut på honom.

– i början var jag noga med att han reds av andra som gjorde saker som inte jag gjorde. De fick rida ut, galoppera i lätt sits, och han fick mycket tömkörning. jag har bara ledsagartimmar (alltså rätt till hjälp med ledsagning för att komma ut och göra aktiviteter) för att rida tre timmar i veckan, så han går inte med mig varje dag. Jag får ta hjälp av andra, men det är noga med hur man rider honom så att det inte blir olika signaler.

Marléne hade Leon i ett par år innan hon vågade galoppera med honom.

– Skulle han sticka iväg? Hur skulle det kännas? – jag hade ju haft en häst som var lätt i rumpan och hade lätt för att göra piruetter i luften, det satt kvar i mig.

Men det gick bra.

– jag väljer fortfarande ibland att inte galoppera när han är för glad eller när omständigheterna inte känns säkra. och när han är jättepigg kan jag be min ledsagare att ge honom en galopp i lätt sits. Att sitta däruppe på honom är som att kastas runt i en torktumlare, det blir mycket övergångar och bara att hitta rytmen och leta i ridminnet om hur ”det skall vara”.

– jag är inte dum, jag skulle aldrig göra saker som jag inte har koll på.

”Ett argument till att inte ge dispens har varit att sadeln ger ”osportsliga fördelar”

SOM FUNKTIONSNEDSATT HAR MARLÉNE UTVECKLAT ett extremt säkerhetstänk.

–jag har stenkoll på hur hästar reagerar och läser snabbt av situationer. på tävlingsplatser till exempel ber jag alltid att få parkera med avstånd så att jag inte ska hamna i vägen om en annan häst kastar sig vid lastning.

en av de saker som gör att Marléne känner sig trygg med leon är att han inte haft flera ägare.

– Han har varit hos sin uppfödare, hos tomas och utlånad till Axel olin.

– Han har inga tendenser att resa sig eller skena, det finns inte i hans kropp. Han kan sparka bakut med friska ryttare på ryggen, men han har aldrig gjort det med mig.

– leon är en fantastisk häst. men han är dock en häst. När han tömkörs kan han bralla. Men han är klok och vet när det är allvar och han måste skärpa sig.

när marléne KOM igång med Leon tog hon snart kontakt med Svenska ridsportförbundet. Hon förstod att hon skulle behöva dispens för att få rida med sin speciella sadel.

2017 fick marléne dispens, 2018 fick hon avslag och överklagade inte. när hon återigen fick avslag 2019 överklagade hon och då fick hon sin dispens. Men när hon sökte inför 2020 blev det avslag på både ansökan och överklagande.

– jag fattar att det här är en svår fråga. Det handlar om en person med en hög komplett skada och ett svårt hjälpmedel. Men istället för att bara säga nej, skulle man kunna fråga ”hur ska vi lösa det här?”.

ETT ARGUMENT TILL ATT INTE Ge DISPENS har varit att sadeln ger ”osportsliga fördelar”.

en annan anledning till att hennes sadel inte godkänns är att man anser att hon sitter fastspänd, vilket av säkerhetsskäl inte är tillåtet.

– men det är ju många pararyttare som sitter fastspända på olika sätt, med gummisnoddar runt foten eller strappar runt låren för att få ner sätet i sadeln. Då är det godkänt, för att man har kardborreband som man kan lossa. Men jag har också kardborreband och en enhandsutlösning, där man lossar med ett enkelt grepp.

– jag har varit ganska engagerad inom ridsporten och parakommittén, men jag blir så ledsen när jag känner att jag själv blir bortputtad. Jag kan inte sitta och uppmuntra andra att tävla när jag känner att inte gäller mig.

ett argument när dispensen avslagits är också att Marlénes sadel inte är godkänd internationellt.

– men vi ska inte tävla internationellt!

FÖRUTOM FÖRBUNDETS OVILJA att ge dispens har Marléne aldrig upplevt något motstånd från ridsporten.

– när jag varit ute och tävlat har jag alltid upplevt att jag blivit så väl bemött. ”Vad kul att du kan”, ”Vilken fin häst du har”.

För några år sedan red hon och Leon en uppvisning i Falsterbo.

– jag visste inte hur det skulle gå, men han är ju en showhäst! Han älskar publiken och applåderna. en annan häst blev rädd och stack och Leon sa bara ”Vänta nu, vad är det som händer? Ja, men det är publik där borta – jag går dit!”

I HÖST HAR MARLÉNE RIDIT några pay and ride.

– jag bryr mig inte om hur det går, jag vill bara komma ut! men leon är 19 år och tiden går. jag kan inte hålla på och överklaga i flera år. jag vill ut nu!

Senaste nytt innan pressläggning är att förbundet återigen diskuterar frågan om Marlénes dispens.