Efter sommaren hade vi alla förhoppningar om en återgång till det normala,

men coronapandemins verklighet har återigen kommit ikapp oss. Den så kallade ”andra vågen” grusar möjligheterna till att kulturvärlden får en välbehövlig återstart, även om ett vaccin mot våren 2021 börjar skönjas vid horisonten. Men frågorna hopar sig ändå inom musikbranschen och kultursfären där osäkerheten blir allt större för vad framtiden ska bringa. Självfallet är fokus på den övergripande hälso- och sjukvården samt de ekonomiska effekterna för flertalet aktörer i branschen. När den här tidningen finns i din hand har nya skärpta restriktioner börjat gälla, vilket påverkar allt från större festivalarrangörer som Live Nation och Luger, till viktiga kulturscener som Fasching – och även Kingsize Magazines möjligheter att arrangera events med samarbetspartners och artister. Utöver de monetära effekterna så har undersökningar kunnat påvisa hur artister och kulturarbetares psykiska välmående påverkas mycket negativt av den osäkerhet som råder. Just vad restriktioner gör med oss som människor på längre sikt är oklart och outforskat i många stycken. Hur påverkar ”kulturbristen” individerna i samhället? Vad händer när vi inte längre har gemensamma mötesplatser utan påtvingas distans från varandra? Bygger människor i än högre utsträckning upp högre murar för andras perspektiv och åsikter? När det goda samtalet tystnar? När meningsutbytet mellan olika aktörer inte längre är möjligt ansikte mot ansikte? Pandemins effekter riskerar att ytterligare skärpa klyftorna och bidra till att vi möts i än mindre utsträckning, något som skärps ytterligare på grund av den digitala utvecklingen där många upplever en social distansering människor emellan. Samtidigt upplever allt fler av oss en högre grad av polarisering, något som belysts frekvent i samband med det amerikanska presidentvalet. Det har knappast undgått någon hur tongångarna är; meningsskiljaktigheterna människor emellan har blivit till avgrundsdjupa skyttegravar vad gäller åsikter och övertygelser. Efter valdagen skrev Demigodz-rapparen Apathy: “We can’t even communicate anymore. We don’t respect each other anymore. I’m really disappointed in everyone. A vast majority of you are trapped in echo chambers and tribal mentality.” Uppfattningen av motparten cementeras och förvrängs, till den grad att människor inte längre kan samtala och medvetet missförstår motparten. I centrum för diskussionen hamnar ofta traditionella medier som står upp för publicistiska principer och objektiv rapportering, men som kontinuerligt misstänklinggörs. På Trump-manér innebär det ofta att påhopp, näthat och lögner normaliseras. Även så i Sverige där vi kan iaktta och notera allt fler hatkampanjer, skitsnack och ryktesspridning i musikbranschens korridorer och slutna rum. ”Brottas man med grisar blir man skitig men bara grisen tycker det är roligt”, lyder ett träffande ordspråk. Den respektfulla dialogen tycks vara ett minne blott, även på den svenska hiphopscenen. Avsaknaden av spelningar börjar även göra sig rejält påmind. Senast jag satte min fot i en konsertlokal var i samband med att vi släppte Kingsize Magazine #1 2020, med Bennett-bröderna på omslaget. Då var den slutsålda spelningen med Stormzy på Annexet något vi tog för givet. Att vi nu går uppemot ett helt år utan större konserter och festivalarrangemang är nästintill makabert och ofattbart. Samtidigt kommer vi säkerligen få leva med restriktioner, coronatester och vaccinintyg för en lång tid framöver när spelningar återupptas, en helt ny verklighet att förhålla sig till. Finns det då några ljusglimtar i höstmörkret och den stundande vinter som väntar? Jo, det enda som fått ett uppsving under pandemin lär vara kreativiteten i studiolokaler runt om i landet och utomlands. Faktum är att jag har kännedom om ett åtminstone ett dussin albumprojekt som väntar på att se dagens ljus, säkerligen när läget kring konsertsommaren 2021 förhoppningsvis klarnar framöver.