Urin och levande höns som medicin mot digerdöden
Digerdöden dödade upp till 200 miljoner människor över Europa och spred skräck bland 1300-talets kvinnor och män. I ren desperation introducerades ett antal växtbaserade behandlingar som tagits fram för att hejda sjukdomen.
Drabbade fick ofta lösningar med malda smaragder eller brygder gjorda av krossade skal av nylagda fågelägg mixade med hackade ringblommor, öl och sirap. Det var framför allt sirap som användes, men den var tvungen att vara minst tio år gammal för att fungera. Andra effektiva botemedel ansågs vara urin, två glas om dagen skulle avvärja sjukdomen.
Behandling av pestbölderna var lite svårare. Människor trodde att de kunde dra ut presten genom att hålla bröd mot bölderna eller genom att spänna fast en levande höna mot svullnaderna. Läkare upptäckte senare att det var ganska effektivt att dränera sårvätskan och göra grötomslag i sjukdomens tidigare stadier. Sådana grötomslag bestod av harts, rötter från madonnaliljor och sedan torkat exkrement från människor, arsenik eller torkad padda.
Eftersom man ansåg att digerdöden spreds genom en typ av dålig, illaluktande luft trodde man att den bäst förebyggande metoden vara att bära runt på påsar med söta örter och kryddor (eller bollar av parfym som heter pormander) och bränna dem i hemmet. Många människor bestämde sig dock för att fasta, be och gå med flagellanterna för att betala för sina synder. Den sista utvägen? Döda misstänkta häxor eller giftblandare.