Kamp–flyktreaktionen

När hjärnan aktiverar sin överlevnadsmekanism!

Sinnesintryck skickas normalt från kroppen till den del av hjärnan som kallas talamus. Därifrån skickas signalerna till hippocampus för fortsatt analys – för att infoga intrycket i ett större sammanhang och tolka det på ett begripligt sätt. Analysen skickas till amygdala, som eventuellt aktiverar en relevant känsloreaktion.

När hjärnan mottar signaler som kan tyda på att det är fara å färde, fungerar analysen på ett annat sätt. Den ovan beskrivna processen går sin gilla gång, men en sådan grundlig analys tar farligt lång tid. Det kanske kan ta någon bråkdels sekund att tolka vad som egentligen händer, men så lång tid har vi inte alltid på oss. För att kroppen ska kunna reagera blixtsnabbt på fara, skickar talamus rådata, alltså obearbetade signaler, direkt till amygdala via en genväg.

Så snart amygdala mottar signalen skickar den ett meddelande till hypofysen. Hypofysen är det området i hjärnan som aktiverar en del av hormonsystemet. Det släpper ut en cocktail av runt 30 olika hormoner i blodomloppet. Ett av hormonerna är extra viktigt, adrenalin, som aktiverar en lång rad fysiologiska reaktioner på olika ställen i kroppen. I lungorna får adrenalinet den glatta muskulaturen att slappna av så att luftpassagerna utvidgas och mer syre transporteras till blodet. Adrenalinet stimulerar även celler i hjärtat, så att pulsen stiger, och får musklerna i ögonen att dras samman så att pupillerna utvidgas. Det är de fysiska ändringarna som de här hormonerna startar som går under beteckningen kamp–flyktreaktionen. Den förbereder dig på att slåss eller fly för livet.

Få av oss upplever farliga situationer i vardagen, så kamp–flyktreaktionen är ofta falskt alarm. Ögonblicket av panik som du upplever efter en kraftig smäll beror alltså på att nervsigna- lerna når amygdala innan de har hunnit analyseras på en högre nivå i hjärnan. För att vara på den säkra sidan aktiveras kamp–flyktreaktionen automatiskt, innan situationen har hunnit utvärderas. Når amygdala får ytterligare information och drar slutsatsen att du trots allt inte är i fara, skickar den signaler tillbaka till talamus att kamp–flyktreaktionen kan avbrytas – och kroppen återgår till normal funktion. Vissa av oss behöver ganska lång tid på oss att återställa kroppen. Det kan ta några timmar – eller i värsta fall flera dagar.

Människohjärnan är alltså specialutvecklad för att vara förberedd för det värsta. Det kan verka dumt att alla höga ljud betraktas som farliga, men om faran någon gång är reell kan överreaktionen rädda ditt liv.