Både fantastiskt och tråkigt – lunchkollarna inte överens
En kompromissad trea får bli betyget efter ett väldigt tudelat lunchbesök på Steinbrenner och Nyberg. Den ena rätten var fantastisk god, den andra var fantastiskt tråkig.
Steinbrenner och Nybergs café, som ligger på Marknadsplatsen mitt emot Kongahälla center, är väldigt mysigt och modernt. Det är genomgående behagliga färger, fina möbler och genomtänkt ljussättning. Men när vi kommer vid 13-tiden för att äta är det knappt någon där och vi kan välja och vraka bland borden.
Ingen av oss visste att caféet också serverar lunch, förutom det givna fikat, och på menyn kan man hitta både sallad, paj och lasagne.
Kanske kan priset vara en faktor kring varför vi inte hört om deras luncher tidigare. Äter man en ”vanlig” lunch där när den dyraste maträtten kostar 173 kronor plus 43 kronor för en dricka? Troligtvis inte.
Vi bestämmer oss i alla fall för en italiensk pastasallad och en surdegsmacka med chèvre och sidosallad för 145 respektive 139 kronor. Till det köper vi var sin Pepsi Max 50 centiliter för 86 kronor. En total summa på 350 kronor. Men då ingår också kaffe, i alla fall till den ena rätten.
Surdegsmackan med chèvreost och fikonmarmelad gjord på valnötsbröd är nästintill en fullpoängare.
Mackan är jättegod, osten är smält över hela mackan – inte bara utklickad på ena kanten som den kan vara på andra ställen – och sidosalladen är god och tillför verkligen något på tallriken.
Den italienska pastasalladen däremot… den är så tråkig att man nästan somnar. För det första finns det inte ett enda grönt salladsblad i salladen, för det andra består rätten bara av hutlösa mängder pasta toppad med lite kyckling, som dessutom är sån där tråkig ”salladskyckling” skuren i kuber. Den rivna osten som är strösslad på smakar nästan ingenting. Var är det italienska, undrar vi? Ett plus är dock att man fick en liten bit bröd och smör till.
Jag vet vad ni tänker nu: ”Du beställde ju en pastasallad, hur kan du klaga över att du fick för mycket pasta?”. Ja, alltså... det måste väl finnas någon gräns.
Summan av det hela; en väldigt tudelad matupplevelse där den ena av lunchkollarna upplevde en av de godaste mackorna någonsin, samtidigt som den andra tuggade pasta utan slut.