Syskonen från Glose är bland de snabbaste i Sverige på skridskor
Syskontrion från Glose är några av Sveriges snabbaste skrinnare i sina åldersklasser. Lova, Hanna och Olle Nyström Eliasson är redo för säsongen.
Ruddalen är klassisk is för hastighetsåkning på skridskor. Här har det gått stora internationella mästerskap och allt där under. Det blev ännu bättre när det kom upp ett tak och vindskydd. Men de senaste fem åren har hallen med fullstor 400-metersbana varit stängd. Först läckte det ut ammoniak, sedan pajade kylaggregatet. Göteborgs stad var inne på att helt lägga ner den fullstora hallen, men kom på andra tankar – och det var ju bra för skridskosporten.
Skridskoåkarna har de senaste åren hänvisats till bandybanan bredvid, som med tiden blev med väggar och tak i bygget av en bandyhall.
– Vi tränade på bandybanan innan de byggde hallen. Under bygget kunde vi vara där, men inte om det snöade eller regnade. Det kunde falla ner istappar från ställningarna, berättar Lova Nyström Eliasson.
Det finns få 400-metersbanor i Sverige, till skillnad från i Norge och andra stora skridskonationer. Här tränar de flesta på 250-metersbana – en short track.
– Utomlands tävlar de på stora banor och där blir tiderna mycket bättre än när vi tävlar på 250 meter. På liten bana hinner jag ta mellan två och fyra skär, sedan är det kurva. På stor bana åker de bästa rakan på åtta till tio skär, medan jag får ta tio till tolv, säger Lova Nyström Eliasson.
Hon och syskonen
tävlar för IK Wega i Göteborg och Ruddalen är som ett andra hem för hela familjen, där alla är med på minst ett hörn kring föreningen. När Ruddalens 400-metersbana öppnar igen under förvintern är Nyström Eliasson och deras Wega-vänner bland de första som kommer ut på isen. En stor fördel, tycker Lova, som tävlar en del utomlands.
– Det har varit ovant att komma till stora banor. Man har fått åka in sig innan tävlingen, säger hon.
Familjen Nyström Eliasson
bor i Glose utanför Kärna, en bra bit från Ruddalen. Att ungdomarna fastnade för skridskor beror inte heller på att Nils van der Poels förre tränare Mattias Hadders bor några kilometer bort. 19-åriga storasystern Lova Nyström Eliasson var först ut på isen.
– Det började med att en pappa till en klasskompis tog hit oss. Det var på låg- och mellanstadiet. Då var det tre aktiva som var äldre. Nu är vi ganska många och kan vara 70 åkare på isen samtidigt, berättar hon.
Snart var tre
år yngre Hanna med i leken och lillebror Olle, som då var i femårsåldern. Flera år och en pandemi senare är tjejerna i Sverigetoppen i sin åldersklass. Hanna tog silver på 1 000 meter och brons på 500, 1 500 och 3 000 meter vid senaste USM i vintras. Lova toppade det några veckor senare med fem guld och ett silver i JSM, när hon vann guld på 1 000, 1 500, och 3 000 meter, samt tog ett överraskande silver på 500 meter. Den här säsongen blir det tävlingar i både Sverige och utomlands. Klassiska tyska skridskoorten Inzel finns med i kalendern i samband med tyska mästerskapen, då det arrang
eras öppna sidotävlingar. Den resan har inte skridskoförbundet varit med och finansierat, utan de många svenska åkarna får själva stå för utflykten och ta erfarenheten som intäkt.
– Jag kommer att vara iväg mycket under hösten och vintern, säger Lova, som är sistaårsjunior den här säsongen.
Hon fortsätter:
– Vecka 44 åker jag till ett förbundsläger i Karlstad och i slutet av november är det Norges cup i Hamar, där vi också ska få ihop ett landslagsläger. Alla vi i gruppen har kvalat in till världscupen, det är en tävling med bra nivå i Hamar. Jag får tävla i en bra tävling först, sedan stannar jag troligtvis kvar i Hamar för att träna och åker sedan direkt till Italien i två veckor för världscupen, säger Lova.
På ett läger som det i Karlstad väntas en stor andel skridskoåkare möta upp.
– Det går inte att jämföra med till exempel fotboll, men skridskosporten växer hela tiden. Och man känner alla som åker i Sverige, på ett läger pratar man med alla, säger Hanna, som tar emot alla träningstillfällen med gott humör, gärna på ett läger.
– Det går fort och är utmanande. Jag får hela tiden fila mer på tekniken, det tar inte stopp någon gång. Har jag inte uppnått nivån är det bara att fortsätta. Man blir stark i bål och ben och det är roligt att träffa kompisar, tycker Hanna.
– Det är roligt med läger. Vi tränar mycket med de andra i landslagsgruppen. Vi är på samma nivå allihop. Att komma ut på stora banor är det roligaste, det är kul att utveckla saker som varit svårt innan – och så börjar det sitta, säger Lova.
13-årige Olle är
några år efter sina systrar, men är klar med vad han gillar bäst med skridskorna.
– Att träffa kompisar, tävla och försöka sätta nya pers (personliga rekord, reds. anm), åka snabbare och snabbare, säger han.
Olle lägger en del tid på att lira fotboll med Hermansby IF.
– Det blir fotboll på sommaren och skridskor på vintern, säger han. Vad för nytta har du med dig från skridskorna till fotbollen?
– Konditionen med våra löpintervallpass och styrkepass. Jag tränar mer än de som bara spelar fotboll. På sommaren kör jag också inlines, cykel och löpstyrka, säger Olle.
Sommaren är en tuff tid för skridskofamiljen.
– Jag körde stenhårt med träning i somras. Det är då jag bygger upp för vintern och maxar musklerna med långa cykelpass, säger Hanna.
Svensk skridsko har saknat affischnamn sedan Tomas Gustafson tog dubbla OS-guld 1988. Och så kom Nils van der Poel och knockade alla, både på tävlingsbanan och i tv-sofforna, för att sedan lägga av lika snabbt.
Vad betydde Nils van der Poels framgångar för sporten?
– När han gjorde bra resultat började det komma fler till Wega och även andra klubbar. Det växte en del när han sågs på tv. Fast det började att växa redan under coronan. Vi fick fortfarande träna när andra tvingades sluta. Det var jättemycket mer folk, minns Lova.
Ibland känns det bra i åkningen, men tiderna visar något annat. Ibland är prestationen sämre, men tiden bra.
Vilka är era bästa egenskaper som skrinnare?
– Jag gillar sprint och är ganska snabb. Och startsnabb. Jag kommer kvickt iväg. Jag är inte lika bra på längre distanser, men det är ändå hyfsat roligt. Jag vill sätta nytt personbästa och få bra tid på 1 500 meter, säger Olle.
– Jag tror att jag är ganska stark, det är ren bonnastyrka, men kan ändå lite finlir och är explosiv. De tekniska övningarna har jag ganska lätt för. Det går smidigt. Det vore kul att ta lite fler medaljer i år och kanske göra debut på junior-SM, för att förbättra mina tider. 3 000 meter har jag inte kört, men jag gillar när man åker långt och lugnt, där man lägger upp sin åkning. Jag gillar 1 000 meter, gör man ett misstag på 500 meter går det inte att reda ut det, säger Hanna.
Lova har dubbla känslor inför sina bästa kvaliteter som skrinnare.
– Jag har störst chans i Sverige på långdistans, för de andra är sprinters och det är inte jag. Jag är inte så explosiv. Däremot tycker jag att det är svårt att åka långdistans, tekniken är svår. Jag gillar 1 000 och 1 500 meter, där är jag ganska bra. Mina styrkor är konditionen och styrkan, jag klarar av att träna mycket. Mitt pannben, säger hon. Hanna fyller i:
– Olle är spänstig, Lova är stark som en buffel och kan lyfta hur mycket som helst.
Till sist: hur ser dagarna ut?
– Jag går första året på Mimers hus gymnasium och ibland är det svårt att få ihop plugg och träning. Det tar en timma från Glose till skolan. Jag får plugga i bilen till träningen och hem, säger Hanna.
– Jag sitter hemma i Olles rum och läser in två kurser på distans. Det är lättare, ingen skola och ingen deadline. Sedan åker jag ut på cykelintervaller, det kan bli åtta till tio pass i veckan och en vilodag. Efter det lagar jag mat, säger Lova.
"Det är ren bonnastyrka, men jag kan ändå lite finlir och är explosiv. Hanna Nyström Eliasson