Skogskyrkogården sjöd av liv – på Alla helgons dag
Strax efter klockan 10 tändes marschallerna på Skogskyrkogården i Fontin på Alla helgons dag, för att lysa upp och ta emot den ström av människor som varje år kommer för att besöka dem som inte längre finns kvar.
– Det här är vår största högtid. Om man bara besöker ’sin’ grav en gång om året, så är det nu, säger Hanna Olovson, biträdande kyrkogårdsföreståndare.
Hon och Jonas Johnsson, kyrkogårdsarbetare, har fullt upp med att se till att allt är i ordning.
– Det här är den roligaste tiden på året att jobba här, de flesta som kommer är glada, säger Jonas.
– Ja, det kanske låter lite motsägelsefullt för man är ju här för att man sörjer någon som avlidit, men det är ändå en väldigt trevlig och mysig stämning. Det är fint med gemenskapen, att se att vi är många som sörjer. Det kanske också känns mindre läskigt att gå på en kyrkogård när det är mycket folk, säger Hanna.
Sedan slutet av 1990-talet finns det möjlighet att ta en fika i samband med besöket på Skogskyrkogården och antalet som vill fika blir bara fler och fler.
– Förra året kom 700, säger Hanna.
– Ja, och nu har vi ju köpt 700 bullar, säger Jonas.
– Det är vår chans att få bjuda lite och ge lite extra stämning till besökarna, säger Hanna.
Några få små regnstänk faller från den gråljusa hösthimlen och fler och fler ljus lyser svagt vid gravarna. De besökare som Hanna och Jonas möter ställer frågor om praktiska saker, medan djupare samtal inte brukar förekomma.
– Om döden? Nej, det är väldigt sällan, säger Jonas.
Mängden besökare ökar snabbt och nu rör sig allt fler människor mellan gravar och minneslund.
Diakon Åsa Wulfsberg finns på plats för dem som vill prata eller bara känna ett tyst stöd.
– Många som går här är ledsna, andra vemodiga och andra glada. Är man ensam kan det vara skönt att prata med någon en stund, eller att bara ha någon bredvid sig, säger Åsa Wulfsberg.
– Jag har alltid näsdukar med mig i fickorna, och tändstickor, säger hon.
Diakon Åsa Wulfsberg har arbetat i Svenska kyrkan Kungälv Ytterby och är på plats på Skogskyrkogården för dem som vill prata.
Samtalen på plats på kyrkogården är oftast med vardagliga och de djupare samtalen tas vid annat tillfälle.
– Efter många år kan det bli en ljus återkommande högtid att komma hit till kyrkogården på Alla helgons dag. Men det kan också vara jobbigt för man möter livets skörhet när man kommer hit en sådan här dag, säger Åsa Wulfsberg.
Inne i Bergsalen är musiken stämningsfull och låg.
Kerstin Sjöberg och Britt Karlsson, mor och dotter, placerar varsitt ljus i sanden längst fram i salen.
– Det är för min pappa, säger Britt.
– Det är en tradition sedan min man dog 2012. Jag går hit, tänder ett ljus och tittar till graven och ser så att ljuset är tänt, säger Kerstin, som tycker att det ger ett lugn att besöka Skogskyrkogården.
De sitter ner en stund i salen tillsammans – och minns. Besöket på den ’vackraste kyrkogården i hela Göteborgsområdet’ avslutas därefter med en fika.
– På kvällen är det helt fantastiskt här, när alla samlas och tänder ljus, säger Britt.