Monica blev påkörd på ett övergångsställe: ”Jag är glad att jag lever”
Kungälv: Frakturer på benet, på nackkotorna och på bäckenet och tre veckor på sjukhus, troligtvis blir det minst två till. Det är 68-åriga Monica Wärns nya vardag efter att hon blivit påkörd på ett övergångsställe i Rollsbo. Nu uppmanar hon alla till att bli mer ansvarstagande i trafiken.
Monica Wärn minns ingenting av vad som hände den där torsdagskvällen. Det är kolsvart allting, både krocken och dagarna efter, säger hon.
– Jag har ett svagt minne av två lyktor, men sedan minns jag ingenting mer. Jag minns ingenting från ambulansen till akuten, eller transporten till Sahlgrenska. Det var såklart jättejobbigt att vakna upp till allt detta.
Monica sitter i en rullstol i ett rum på korttidsboendet på Kungälvs sjukhus. Höger ben är i en skena med flertalet frakturer och vänster ben har en svullnad som man ännu inte vet orsaken till. Hon bär krage för frakturerna på nacken och frakturen på bäckenet gör sig påmind när hon ligger ner längre stunder. Armarna är fortfarande täckta av blåmärken och mindre svullnader.
– Jag kan gå med rullator, men jag blir väldigt snurrig så jag får ta det försiktigt, säger hon.
Det var i korsningen Rollsbovägen, Bultgatan och Traktorgatan det hände. Monica var på väg till sitt jobb som trivselvärd på Friskis & svettis och cyklade över övergångsstället på Traktorgatan. Hon bar hjälm, reflexsele och cykeln hade alla lampor på, men ändå blev hon påkörd mitt på övergångsstället.
– Bilen som kom från vänster hade stannat för mig. Men bilen som kom från höger såg mig inte och jag såg inte den, jag var halvvägs över och bilen kom precis i min döda vinkel. Sedan smällde det.
Monica kom till
akutmottagningen i Kungälv men på grund av alla frakturer blev hon förflyttad till Sahlgrenska. Där låg hon nersövd och hennes första minne från olycksdagarna är att vakna till liv helt ovetandes om vad som hänt, med ett luftrör i halsen, berättar hon och ryser till vid minnet. Nu är hon tillbaka på Kungälvs sjukhus och det ser inte ut som att det blir hemfärd den närmsta tiden.
– Det vänstra benet läker inte som det ska, det ser ut som att det kommer att bli operation och då blir det troligtvis två veckor till.Jag får
smärtstillande så jag känner ingen värk, men jag behöver ju ha hjälp med det mesta.
Monica bor ensam i Kungälv och med sina två döttrar på annan ort är hon tacksam över hjälpsamma grannar och möjligheten att få stanna kvar på korttidsboendet tills kroppen är mer välfungerande. Hon säger att personalen är fantastiskt och att det absolut inte går någon nöd på henne:
– Jag tittar på tv, pratar i telefon, lyssnar på ljudbok och får besök. Det är så stor process som pågår i min kropp att jag inte orkar så mycket mer än så. Jag sover mycket på dagarna, trots att jag sovit hela natten.
I vanliga fall
har Monica en aktiv vardag med jobb, ideellt arbete och föreningsliv. Hur framtiden kommer att se ut vet hon inte, men hon hoppas på att kunna fira julen hos döttrarna.
– Olyckan har förändrat mina två sista månader av det här året på ett väldigt tråkigt sätt. Jag vet inte än hur det kommer begränsa mig eller om jag kommer att få bestående men, men jag är bara glad att jag lever.
Hon är tacksam över att hon alltid bär hjälm och hon skulle aldrig cykla utan reflex och lampor, men olyckan blev ett dyrköpt bevis på att det inte alltid räcker. Nu vill hon uppmana alla som rör sig i trafiken till att både vara mer försiktiga och ansvarstagande.
– Man tror inte att det ska hända en, men rätt som det är så ligger man här. Folk är så stressade och tänker bara på att de måste hinna till dagis eller handla innan hämtning. De hinner inte stanna för att få ögonkontakt vid övergångsställena och många blinkar inte när de ska svänga. Jag tycker att trafikvettet har försämrats, man måste kunna kräva lite ansvarstagande av alla som rör sig trafiken.
Monica tycker också
att alla äldre bör kolla sin syn och testa sitt mörkerseende med jämna mellanrum:
– Man vänjer sig vid hur man ser. Det hade jag gjort innan jag kollade min syn, det blev en wow-upplevelse när jag väl fick glasögon. Kanske man också ska kolla upp sitt mörkerseende och vara lite restriktiv med att köra i mörkret om man känner att man inte har samma omdöme längre.
Och reflexer borde vara obligatoriskt för alla, vuxna som barn, menar Monica.
– Det kan gå illa ändå, trots att man har all utrustning såsom jag hade. Men då minskar man i alla fall risken själv att hamna här.
Håkan Klingborg, trafikpolis på
Trafikpolis Håkan Klingborg påminner om att reflexer är livsviktigt i vintermörkret.
Kungälvspolisen, understryker även han reflexens betydelse under de mörka månaderna. Reflexer är alltid viktig, men kanske ännu viktigare mitt i stan, säger han:
– Problematiken uppstår i tätbebyggt område, bland lampor och gatubelysning och annat ljus. Där riskerar en person som inte har reflex att försvinna. På en landsväg kan du troligtvis se skuggan av individen från bilens ljus. Det gör du inte i stan.
Så fort vädret slår om ökar trafikolyckorna – varje år är det samma visa, menar Håkan Klingborg:
– Det krockas en hel del den här tiden på året, främst är det bilar som krockar med varandra men vi har en del olyckor med cyklister och mopedister och bilar också. Men det är inte samma utsträckning.
Att iaktta stor
försiktighet som bilist är med andra ord extra viktigt när det är mörkt ute och novemberregnet står som spön i backen:
– Alla som kör bil har nog tänkt ”oj, där kom en cyklist!” någon gång. Det gäller att hålla ner hastigheten och sprida sin blick, att inte bara titta på vägen rakt framför sig utan i stället flacka med blicken för att öka sitt seende. I tätbebyggt område där det finns mycket folk som både cyklar och går gäller det att inte bara titta rakt fram.
Och återigen, om du är den som cyklar eller går:
– Använd reflex, det är livsviktigt!