Inga snedsteg i köket – habilt och överraskande gott
Många rätter på menyn bådar sällan gott. Men La dolce vita ror iland uppgiften. Överraskande gott och habilt köksverk lyder Lunchkollens omdöme efter ett besök.
Kungälv:
La Dolce vita på Torggatan klargör redan på utsidan att man inte spar på krutet när det gäller antalet rätter på menyn. Över entrén hänger skyltar som vittnar om att här kan man äta lasagne, sallad, pizza, pasta och glass. Efter en titt i menyn kan vi konstatera att här finns det mesta av det mesta. Många lunchrätter att välja mellan bådar sällan gott. Men där har vi fel visar det sig.
Vi beställer vår mat av en trevlig man som verkar sköta både matlagning oh servering på egen hand. Han försäkrar oss om att allt är hemlagat och gjort på fina råvaror. En av oss lunchkollare väljer moussaka och den andre väljer en pizza – quattro formaggi (fyra ostar). Valfri dricka och en mindre salladsbuffé ingår i priset. Inget att klaga på. Hembakat och fortfarande varmt bröd serveras till, vilket lyfter det hela.
I väntan på
maten ägnar vi lokalen lite uppmärksamhet. Ja, vad ska man säga? Det är rymligt med en öppen del i mitten av restaurangen där pizzorna bakas under full insyn. Till vänster innanför entrén finns en avdelning med en trevlig bardisk. Här råder pubkänsla med, vad som verkar vara, stammisar som sitter och snicksnackar runt borden. Resten av krogen utgörs av matplatser i en ganska steril miljö med med bilder på filmstjärnor och artister med anknytning till Italien på väggarna. Att det var busstationens vänthall här en gång går inte att komma ifrån. Känslan av offentligt rum finns kvar. Det är inte ljuva livet direkt, men rent och snyggt och helt okej.
Maten serveras vid bordet av den trevlige mannen och det ser inte alls dumt. Rykande hett och väldoftande. Vi börjar med pizzan med topping av gorgonzola, mozzarella och fetaost över riven ost och tomatsås. Det är precis så gott som man kan förvänta sig. Osten har man inte snålat med, särskilt inte med gorgonzolan vilket ger en riklig smak
Botten är av det något tjockare slaget, inga frasiga kanter men mättande.
Moussakan är inte
dum den heller. Generöst med ost som ger en krämig konsistens, men utan att tappa i smak. Den serveras i ett hett uppvärmt fat och rätten riktigt ångar när den kommer in. Det är ett plus. Det är ingen smaksensation och inget för den som jagar starka kryddor, men väl ett habilt köksverk och ett litet kliv från vanliga pizzor i menyn.
När vi är klara enas vi om att det inte har tagits några snedsteg i köket. Här har kocken koll på vad han gör.