Niklas Ohlson: IFK Kungälvs tyngsta ögonblick på åtta år – vad händer nu?
Tystnaden hördes lång väg. IFK Kungälvs omklädningsrum var helt uttömt, trots att ett helt lag satt därinne. Tomt på energi, tomt på röster. Det här måste vara bland de tyngsta ögonblicken för IFK sedan tvångsdegraderingen 2016. Då på grund av dålig ekonomi, nu på grund av dålig form när det gällde som mest, men också när motståndet var som bäst.
Det är lätt att förstå besvikelsen. IFK Kungälv och dess närmsta vänner har arbetat hårt och målmedvetet med en treårsplan, med ett uttalat sikte på att spela i elitserien senast 2024/25, ha en ekonomi i balans och spela bandy inomhus i Kungälv.
Hälften har slagit
in. Ekonomin är på elitlicensnivå, IFK spelar inomhus, om än några mil bort, men elitseriedrömmen sprack. Inte med en smäll, utan – som Putte Sunnanängs uttrycker det – en pyspunka. I mörka, råkalla februari blev serieledningen till en femteplats i allsvenskan, med bottennappet mot Borlänge hemma som en signifikativ symbol, lika typisk som Lukas Perssons stenhårda straff i ribban i lördags följt av ett baklängesmål sekunderna senare. Det var efter Borlänge vi kunde ana att det kanske inte skulle räcka till serieseger, men att även elitseriekvalet skulle ryka var det nog få som trodde. Nu är det scenariot verklighet och IFK Kungälv har en ny utmaning.
Vadå? En treårsplan, kan väl bara revideras till en fyraårsplan? Arenan är beslutad i alla instanser, men spaden som ska ta första spadtaget är skinande ren, ritbordet för hur den ska se ut är ännu så länge tomt, vad vi kan se.
Tid borde finnas.
Det är lagbygget som väcker frågor. Finns energin att starta om? IFK har minst en tongivande kvalitetsspelare i varje lagdel som också är en arbetande familjefar runt 35-årsstrecket. De kan tycka att andra värden i livet ska få utrymme, än fyra-fem dagar i veckan med bandy. Har tränarstaben suget att fortsätta med rutinerade föreningsorganisatören Anders Uhlin i spetsen? Och om de har det; kan de motivera en trupp ännu en säsong?
Vi får se om den energiske optimisten Ola Dagliden, som alltid är en lika frisk som bitsk retsticka för förbundsfolk, kan slå i ordförandeklubban för en plan B, eller om det krävs helt nya vägar. De närmsta veckorna lär ge ett svar och laget behöver pumpas upp igen efter pyspunkan.
Till sist var
det skönt att se de mogna kulturbärarna i supporterskaran Skarpa – till skillnad från många ultras som skriker ut sin till ilska förklädda besvikelse och pekar på klubbmärket – i stället sjunga säsongen i mål under de sista minuterna av serien med IFK-halsdukar och kärlek.
Säsongen i hockeytvåan är över för Kungälv hockey. Tränaren Adam van Ettinger ger sin syn på vad som gick snett – och vad som var bra.
Kungälv hockey avslutade snyggt med en seger mot serietvåan Hanhals. Adam van Ettinger har matchen uppe på skärmen. Han brukar kolla alla matcher i efterhand inte bara en, utan tre-fyra gånger och han försöker ha nya ingångar av matcherna varje gång.
Säsongen har
inte gått som Kungälvs IK hade hoppats på. Målet var att ta sig till alltvåan. Det missades i sista omgången med en neslig förlust i grundserien mot jumbolaget Stenungsund. Väl i hockeytvåan södras vårserie var målet att vara i topp tre och gå till play off. KIK slutade sjua efter en svajig serie där laget vid flera tillfällen var nära negativt kval.
– Säsongen gick inte som vi hade förväntat oss. Vi hade en hel del växtvärk och många läxor att lära. Samtidigt utvecklades vi som lag och organisation, inte bara fysiskt utan även mentalt. Ett bra exempel är hur vi hanterade pressen i de sista matcherna. Vi hade Stenungsund och Hanhals och vi kom över det. Det blev en bra finish. Jag är glad över hur vi studsade tillbaka och förberedde oss för matcherna, hur vi arbetade och krigade som ett lag i den pressade situationen, tycker Adam van Ettinger.
Vad är du mest missnöjd med?
– Att vi missade alltvåan och sedan att gå till play off från hockeytvåan vår. Det är hårt piller att svälja. Fast det var några andra bra lag med, så är det i hockey. Det var en kort serie, då måste vi fokusera och vara beredda varje kväll. Serien var tight. Det var bara fyra poäng till play off.
Någon spelare du tycker har överraskat?
– Många spelare utvecklades. Melker Öbergs defensiv var ok när vi startade, sedan utvecklades han fantastiskt till en allroundspelare. William Jacobson gjorde några minuter varje match för två år sedan. Den här säsongen har han haft en nyckelroll både defensivt och offensivt.
Vad behöver laget göra för att ta nästa kliv?
– Vi behöver bli mer konsekventa i hur vi spelar hockey och hur vi förbereder oss för matcher. Vi har tagit ett steg upp, men behöver bli än mer konsekvent när det kommer till hockeymatcher.
Hans dagar fylls utöver A-laget med ungdoms- och skolhockey på olika nivåer. Det trivs Adam van Ettinger alldeles utmärkt med.
– Jag älskar det. Det är verk
KIK-coachen Adam van Ettinger gillar att det finns så många hemvävda hockeyspelare i Kungälv, både de som varit i klubben hela karriären och att många vill vända hem efter spel högre upp.
ligen kul att se utvecklingen hos barnen, att se glädjen i deras ansikten när det spelar varje dag.
Hur har det funkat ihop med Michael Ekberg, assisterande tränaren?
– Min favorit av alla kompanjoner jag har haft. Vi tänker lika, men lär också av varandra. Jag är väldigt glad för det och han har blivit min vän. Och han har nog varit tränare sedan innan jag föddes (1999).
Adam van Ettinger vill i sitt coacharbete låta spelarna ta sina egna beslut och att ha en bra relation till dem.
– Så kan vi diskutera vad de ska göra bättre. Jag vill inte vara någon diktator.
Han reser hem till Ontario i Kanada om fem veckor för en coachutbildning som ger honom möjlighet att jobba med spelarutveckling på den högsta nivån i Kanada, kunskaper som funkar lika bra på svenska rinkar.
Blir du kvar nästa säsong?
– Det är inte säkert och är upp till klubben att bestämma. Vi ska ha ett möte där vi diskutera det. Jag trivs, jag har en stor del av mitt liv här och många vänner.