Fyra rovdjursarter är hotade – ändå sker jakt på samtliga
Vargen klassas som starkt hotad, järv och lo som sårbara och björnen som nära hotad. Riksdagen har beslutat att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar i Sverige, och de fyra rovdjuren omfattas alla dessutom av EU:s artoch habitatdirektiv. Ändå sker jakt på dem alla – och årets licensjakt på 75 vargar är särskilt omdebatterad. Hur ser egentligen statusen ut för våra stora svenska rovdjur? Hur påverkar de ekosystemet – och varandra?
Tidigare trodde man att ekosystem i grunden formades nerifrån och upp och att deras produktivitet var den avgörande faktorn: ju mer växtbiomassa de kunde producera, desto mer mat för växtätarna – och följaktligen mer mat för rovdjuren. I dag vet vi att ekosystem också formas av samband och processer i motsatt riktning. Rovdjurens närvaro får effekter som sprider sig neråt genom näringsvävarna, skriver Andrés Ordiz, zoolog och forskare i en rapport där han sammanfattar kunskapsläget om rovdjurens ekologiska roll.
Båda processerna är oupplösligt sammanflätade, och balansen mellan dem ger ekosystemen struktur och reglerar artsammansättning och mångfald. Topprovdjuren spelar avgörande roll genom att hålla nere stammarna av växtätare, då minskat betestryck och påverkan på bytesdjurens beteende gynnar den biologiska mångfalden.
Rovdjursarterna är inte utbytbara, då de interagerar på olika sätt. Andrés Ordiz visar hur vargens återkomst i Skandinavien exempelvis har ökat möjligheterna för järven, som i stor utsträckning är beroende av kadaver.
Han varnar samtidigt för att jakt på socialt komplexa arter kan få djupgående sociala konsekvenser som inte syns om man endast ser till populationens storlek, och nämner som exempel att komplexa beteenden som kollektiva jakttekniker kan gå förlorade. Liksom att även ensamlevande rovdjur ingår i sociala system.
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har i flera år studerat hur lodjur och varg påverkar varann. Lodjur undviker inte områden med varg, och det överlever lika många lodjursungar inom som utanför vargrevir. Lodjuren flyttade inte sina lyor när vargar flyttade in i området, och man fann inga vargdödade lodjur. Vargarna la heller inte beslag på lodjusdödade rådjur. Forskarnas slutsats är att varg och lodjur kan leva i samma område utan att den större dominerande arten (vargen) behöver medföra någon negativ inverkan på den mindre artens (lodjuret) utbredning och överlevnad.
Rovdjur högt upp i näringskedjan har i studier visat sig ha så kallade kaskadeffekter på andra arter som ökar den biologiska mångfalden. Men detta har främst gällt i stora och relativt opåverkade nationalparker, säger Carl-Gustaf Thulin, docent och forskare verksam vid Centrum för vilt och fiskforskning på SLU. När människan har stor påverkan på ekosystemet via sin markanvändning och jakt, som i Sverige, kommer de stora rovdjurens påverkan att vara marginell. Vad gäller lodjuret har man visserligen kunnat se att mindre däggdjur och fåglar tycks gynnas av lodjursförekomst, vilket troligen beror på att lodjuret minskar mängden rävar. Vad gäller varg däremot tror han att dess möjlighet till en reglering av klövviltstammarna är liten, just eftersom människan har så stor inverkan på vårt landskap.
– Det skulle i så fall krävas betydligt fler vargar än i dag. Men oavsett om vi har någon nytta av dem eller ej, måste vi lära oss att samarbeta med alla vilda djur. Vi måste kunna samexistera och får göra vad vi kan för att anpassa oss.
Det biologiskt rikaste landskapet är det betade landskapet. Men detta är idag svårt att upprätthålla, och stora delar har vuxit igen, säger Carl-Gustaf Thulin.
Han vill gärna se fler vilda växtätare i Sverige, som visent och vildren, men även älgar, hjortar och vildsvin.
– Då ökar vi samtidigt underlaget för de stora rovdjuren och vi kan ha fler björnar, vargar och lodjur. Jag vill se mer av allt! Det skulle få biologiska mervärden på många sätt. Och har vargarna ett bra bytesunderlag ger de sig inte på tamdjuren på samma sätt.
Rennäringen är den enda kvarvarande typen av djurhållning som upprätthåller naturvärdena, påminner han.
– Renskötsel är en stor bidragande orsak till att fjällandskapet hålls öppet. Men det är svårförenligt med framför allt varg, när samtidigt två tredjedelar av landets yta är renskötselområde. Här finns redan idag järv, lo och björn som står för 20–25 procent av produktionsbortfallet av ren.
I övriga Sverige tar människan cirka 90 procent av det jaktliga utbytet från klövviltstammarna, medan omkring tio procent tillfaller rovdjuren, berättar Carl-Gustaf Thulin.
En studie av vuxna järvar i Jokkmoksfjällen visar att den vanligaste dödsorsaken är illegal jakt. Om även sannolika fall av illegal jakt räknas med utgör illegal jakt cirka 60 procent av vuxendödligheten. Järven är ett relativt okänt rovdjur och det har bedrivits jämförelsevis lite forskning, då de flesta järvar lever i svårtillgänglig terräng i med hårt klimat. Jens Persson, viltekolog på SLU, har följt järven i många år.
På senare år har utbredningen omfördelats, berättar han.
– Fram tills för 7–8 år sedan stod Norrbotten för en stor del, men nu har Jämtland flest föryngringar. I dag finns de även i Värmland och i södra Dalarna. Att de tar sig söderut är väldigt positivt för järvstammen, eftersom det egentligen inte är några konflikter med människor utanför renskötselområdet. Söderut livnär sig järvar främst på rester av älgjakten. På längre sikt kanske klimatförändringarna kan ställa till det med mindre snö. Men av det vi har sett hittills har järven klarar sig alldeles utmärkt, även om snön försvinner i snabbare takt.