SARAH WILLIAMS och Katrina ”Kitt” Walsh
Kumpanernas morddagbok
DÖRREN ÖPPNADES OCH ETT VÄLKOMNANDE LJUS SKEN ÖVER SADIE. SARAH TOG FRAM ELPISTOLEN OCH KNIVEN FÖR ATT FÖRINTA VÄNLIGHETET SJÄLV.
Ett ensamt torn reser sig mot himlen i staden Helmshore. Tornet ser tyst ner på raderna av tegelhus längs med de grågröna kullarna i Lancashire. Distriktet Pendle som är känt för sina historiska häxprocesser ligger bara uppför backen och Edenfield nedanför den.
På en av dessa gator med prydliga nattlampor ligger ett välskött hus. Det är stort och rymligt, men inte överdådigt eller elegant. Huset har krämvita väggar, dämpad belysning och gamla trappor och räcken. Det hänger bilder på väggarna, tillräckligt för att göra det hemtrevligt, men sparsamt nog för att avslöja att husägaren, Sadie Hartley, var sysselsatt. Hon var en kärleksfull och hårt arbetande mamma som gjorde allt för att ta hand om sin n familj. Hon var en trevlig kvinna med många skrattrynkor. Hon hade säkert bjudit dig på te om du hade kommit på besök.
På kvällen den 14 januari 2016 öppnade Sadie dörren för en ung kvinna. Hon drogs sedan in i sitt hem, fick en elchock med en elpistol och knivhöggs över 40 gånger innan mördaren smet iväg för att skrubba av sig det klibbiga blodet.
Kvinnan som så artigt knackade på dörren innan hon högg ihjäl husägaren var Sarah Williams. Två år tidigare hade hon haft ett kort förhållande med Sadies partner, Ian Johnston. Ian tyckte att den framtida mördaren var för ”klängig” och lämnade henne. Sedan dess hade han levt med Sadie. De två kvinnorna var så olika de bara kunde bli.
Sadie var ensam hemma den natten. Ian, en före detta brandman och räddningsarbetare, var bortrest på en skidresa. Hon skulle ha slutit upp med honom dagen därpå. De hade jobbat hårt hela livet och älskade att koppla av på båtturer och semestrar.
För Sadie var inget uteslutet eller omöjligt. ”Hon hamnade aldrig i bråk. Hon blev aldrig irriterad. Hon blev aldrig arg. Hon ville lösa saker genom att prata ut”, sa hennes dotter Charlotte i en dokumentär som spelades in efter mordet. ”Om du hade problem satte sig Sadie och pratade med dig om det. Hon dömde aldrig någon.”
Ian berättade att de flyttade in i ett hus med fem sovrum, ”tillräckligt med utrymme för att alla skulle känna sig bekväma”. Sadie hade tillgångar, men gjorde sig aldrig märkvärdig. Hon poserade gärna för bilder på hästryggen, klädde upp sig för att dansa magdans och umgicks med kollegor. Det var hennes arbetskamrater som blev oroliga för henne först. Hon var respekterad av dem för att hon var en bestämd och omtänksam kvinna som hade en kandidatexamen i vetenskap och hade arbetat inom läkemedelsindustrin i 20 år. Tillsammans med en kompis startade hon och drev ett hälsovårdsföretag som specialiserade sig på att hjälpa läkare och vårdpersonal att dela med sig av nya behandlingar. Trots att lågkonjunktur hade företaget gått från klarhet till klarhet i 16 år, fram till juni 2016. Sadie arbetade precis då med forskning inom lymfkörtelcancer och leukemi för att hitta ett botemedel mot cancer.
FRUKTANSVÄRDA ”FÖRFATTARE”
Sarah Williams var Sadies motsats. När polisen sökte igenom Sarahs hus efter mordet hittade de hennes kärleksromaner. De flesta innehöll fantasier eller uppfriskande stimulans under en grå dag – men Sarah använde romanerna till att fly vardagen, in i en värld av passion och mordplanering. Hon bestämde sig för att författa sin egen berättelse. För att en fantasi ska hålla behövs förstås villiga medverkande och en uppskattande publik. Sarah hittade båda delarna i Katrina ”Kitt” Walsh.
Sarah hade känt Kitt sedan hon var 12 år och de träffades i ett stall. Trots att Kitt var 20 år äldre delade de en gemensam kärlek för Harry Potter- filmerna. Med tiden började de även åka på semester tillsammans. Med det sagt så var de två osannolika kumpaner. Sarah strök omkring i staden som en amazon, som en hjältinna i en ungdomstidning. När hon var på semester
SARAH OCH KITT BESLUTADE SIG FÖR ATT PLANERA ’DET PERFEKTA MORDET’ MEN DE FÖRLORADE GREPPET OM VERKLIGHETEN.
brukade hon ta ner sin tröjas axelremmar för att visa mer hud. Kitt verkade, åtminstone på pappret, komplettera henne. Kitt var en intelligent kvinna som intresserade sig för konst och hennes dialekt tydde på att hon gått i finare skolor. Hon var utbildad i djurhållning och arbetade som ridlärare. Ändå sas det att Kitt ”beundrade” den yngre kvinnan. Hon beskrivs som om hon hasade försiktigt bakom Sarah, som om hon knappt vågade andas i vännens skugga.
Sarah träffade Ian 2012 och inledde en affär, men deras historier om vad som hände sedan går isär. Det är nästan som om Sarah läser upp överstrukna utkast från sina påhittade berättelser, istället för att berätta den verkliga historien. Enligt domstolen så var inte Kitt bara Sarahs nickedocka och Sarah ingen oskyldig, romantisk kvinna. Sarah hade stöttat Kitt under hennes skilsmässa och nu hjälpte Kitt henne genom alla hennes problem med Ian.
När Ian gjorde slut med Sarah förvandlades hennes kärlek till
besatthet. Sarah besökte Ians hus, satt utanför och skickade sex-sms – i två år. Hon skickade till och med ett brev till Ians nya flickvän Sadie i ett försök att komma emellan dem. I brevet skröt hon om att hon och Ian hade haft ”otroligt fantastiskt sex”. Sarah verkade inte inse att Sadie inte brydde sig så värst om allt drama mellan
Ian och Sarah. Sadie var av åsikten att det ibland händer saker och att man måste gå vidare med livet. Sarah tänkte i fullkomligt andra banor.
Förutom kärleksromaner älskade Sarah också bok- och filmserien Game of Thrones. Hon försökte hela tiden bli mer och mer som karaktären Red Woman (en trollkvinna i serien) för att locka tillbaka Ian. Sarah hade förmågan att locka till sig folk som en magnet. Hon hade en pojkvän som hon hade haft sedan hon var 17 år. Han besökte henne tidigt varje morgon trots att hans fru visste om det. Besöken fortsatte även under tiden Sarah planerade mordet på Sadie. Samtidigt åkte Sarah också på semester med Kitt, , hennes förmodade vän och enligt vissa, hennes älskarinna.
Ungefär sex månader efter att Ian lämnade Sarah började hon planera mordet på Sadie, i tron om att hon då skulle få tillbaka Ian. . Hon och Kitt beslutade sig för att planera ”det perfekta mordet”, men de förlorade greppet om verkligheten. Inspirerade av Sarahs favoritförfattare påbörjade kvinnorna något som enligt professor David Wilson – som kommenterade fallet – bäst kan beskrivas
som en ”folie a deux” (två personers vansinne).
Kvinnorna övertygade varandra om att mordet var rättfärdigat genom att skapa ett ideologiskt system där handlingen var berättigad – i alla fall för dem själva. Som ett resultat av detta verkar kvinnorna nästan ha sett sig som påhittade karaktärer – smarta superspioner redo att återlämna en galant riddare till sin (i deras sinne) sanna kärlek. Samtidigt föreställde de sig att Sadie hade rollen som skurk, trots att Sadie var en kvinna de aldrig hade träffat och vars enda ”brott” var att hon vunnit Ians hjärta. De försökte fläcka ner henne med förolämpningar som fokuserade på hennes femininitet, som om hon använde det som ett vapen. Med tanke på Sarahs besatthet av trollkvinnan Red Woman kan detta inte ses som något mindre än hyckleri.
NYCKELHÄNDELSERNA
De började planera mordet. Efter att ha övervägt galna idéer, som att skylla mordet på ISIS-terrorister, bestämde sig Sarah och Kitt för att mörda Sadie i hennes eget hem och försvinna in i natten och därmed sopa igen sina spår. Försiktighetsåtgärderna som de vidtog låter som något från en parodi. Den 9 december 2015 lekte de actionhjältar. Kvinnorna tog färjan till Tyskland, där de köpte en elpistol som skulle förlama deras fiende.
Kort därefter, den 7 januari gjorde de sin hänsynslösa rekognoscering – den slarviga duon hamnade på en övervakningsvideo när de köpte blommor på en Tesco-butik. Kitt tyckte att hon var smart när hon levererade blommorna på kvällen för att bekräfta Sadies adress. Sadie berättade för sina vänner att det underliga besöket oroade henne. Hon tänkte att något kanske var på gång och blev misstänksam.
Attacken ägde rum den 14 januari 2016. Mördaren Sarah, klädd i mörka kläder, kom körande i en Renault Clio som hon hade köpt speciellt för detta ändamål. Hon knackade på dörren. Kvinnan som öppnade dörren blev paralyserad när hon träffades av en elpistol med 500 000 volt. Sedan höll Sarah upp hennes armar och knivhögg henne mer än 40 gånger. Sadie fick upp till 20 centimeter djupa stickskador på kroppen där kökskniven träffade henne. Ett av de största såren fick hon i ansiktet, där kniven gick rakt igenom kinden. Hennes högra öga ramlade ut. Ryggraden skars av. Levern sprack. Kniven gick nästan rakt igenom kroppen. Hon lämnades kvar i en pöl av blod i hallen.
Patologen Philip Lumb rapporterade att Sadie hade ytterligare märken på armar och händer. Såren tydde på att trots att Sadie var liten och obeväpnad mot en oväntad och stark angripare hade hon försvarat sig till sista stund.
Sadies angripare gjorde inte ens sitt eget smutsgöra. Sarah sprang och gav allt bevis – kläder, vapen, bilnycklar – till sin nickedocka Kitt, som skulle bränna och göra sig av med allt. Kitt spred ut alla bevis i närområdet. Allting var klart, förutom en sak. Sarah glömde att hon hade noterat alla sina mordplaner och gärningar i sina många och detaljerade dagböcker. Dessa låg kvar på Kitts jobb, där polisen enkelt hittade dem.
Anteckningarna avslöjade allt. Ibland blandades fakta och fiktion i de obehagliga anteckningarna. En text från september 2015 lyder: ”Sarah dök upp. Tittade på Hunted (en dokusåpa där deltagare försöker smita från falska underrättelsetjänstemän). Diskuterade sedan planerna att döda [Sadie].” I andra anteckningar, som när Sarah lyckades fästa en apparat på Ians bil för att spåra honom, beskrivs hon glatt som ”hoppande”. Men det Kitt tycktes vara mest glad över, var att hon genom att delta i mordet hade en ursäkt för en liten semester. Tydligen kunde hon inte komma på andra sätt att ta ledigt några dagar än att någon skulle mista livet. Hon skrev att hon ”skulle få en resa till Tyskland ut av det”.
Hennes språk verkar vara en blandning av en vuxen kvinnas medvetna beslut och ett olydigt barn. Hennes mest fällande anteckning var: ”Jag har inga moraliska kval, bara en riktigt önskan om att vi inte ska åka fast”. Det visar att hon genom att nämna moral visste att vad de gjorde var fel och att hon kunde skilja på rätt och fel. I stycket efter skriver hon att hon inte ser brottet som ett problem så länge de inte åker fast och att hennes barnsliga inställning till brottet (som ett slags humoristiskt upptåg) gör saken mindre allvarlig. När allt kommer omkring ser hon sina nerver inför mordet som ett ”pirr” eller mild irritation.
POLISEN MOBILISERAR
Kriminalromaner får oss att heja på stridslystna kriminalare med fedorahattar och whiskyglas i händerna. I verkligheten utreds skrämmande brott som detta av människor som Bryony Midgley, en kriminautredare som gjorde det till sitt uppdrag att fånga Sadies mördare. Bryony lyssnade på en kollega som beskrev vad som hade hänt med Sadie, sedan bad Bryony sina kollegor att ägna några minuter till att tänka på den kärleksfulla mamman innan de åkte iväg för att skipa rättvisa. Bryony var ung, hade en vårdad, enkel stil och ett lugnt ansikte.
Hon höjde rösten när hon pratade om vad som hände Sadie, ”fruktansvärt”. Hennes nordengelska dialekt är väldigt olik det man ser i Hollywoodfilmer. När hon pratar skulle hon kunna vara din kompis som kommit över för att dricka te. När Bryony pratar påminns man om att det inte är någon högdragen femme fatale som har mördats, men någons mamma.
Polisen hittade Sarahs mobilnummer på Sadies telefon, eftersom Sarah skickade hotfulla meddelanden till Sadie. Polisen visste också att Sarah brukade kontakta Ian, som svarade på hennes meddelanden så sent som tio dagar före mordet.
Utredarna brukade skoja vänskapligt med varandra för att hålla humöret uppe. Den dystra baksidan av mordutredningen var att de tillbringade många kvällar och nätter borta från sina nära och kära med att förhöra de två misstänkta. Men de visste att de skulle träffa sina familjemedlemmar igen.
”Sarah verkade inte påverkad av det hela”, kommenterade Bryony. ”Hennes sätt var lite konstigt eftersom hon aldrig tidigare hade arresterats för något och nu var hon gripen för mord.” Sarah verkade mer oroad för sin hund som var ensam hemma än för vad hon hade gjort. Så var det i alla fall innan hon vägrade svara på fler frågor.
Kitt betedde sig annorlunda. Ena sekunden hävdade hon att hon hade problem med sitt minne och att hon hade haft det i ungefär tre dagar. I nästa sekund sa hon: ”Jag kanske har gjort något, jag kanske har gjort något, jag kanske har gjort något. Jag kommer bara inte ihåg”, innan hon gav polisen alla detaljer som de frågade efter.
I förhörsrummet haspade hon ur sig detaljer och verkade vara ivrig att behaga polisen. Med uppspärrade ögon och slående händer demonstrerade hon elpistolen som Sarah tvingade henne att köpa. Kitt försökte härma elpistolens ljud genom att rulla tungan. Det var som om allt det hemska hon återberättade från den natten kom från en krigsfilm hon hade sett, inte från verkliga livet och den knipa hon befann sig i. Polisen hanterade situationen lugnt trots allt drama. En suddig övervakningsfilm visar Kitt sittande på polisstationens golv. Hon kramar sina knän och gungar medan en polis försöker lugna ner henne. Både Sarah och Kitt skyllde i slutändan mordet på varandra.
Juryn fick höra historiens alla kaotiska delar. Den hemliga mordmedhjälparen Kitt köpte mordvapnet med sitt Tesco-kort och elpistolen fyndade de i Tyskland, på köpet fick de lite pepparspray. Kitt köpte också apparaten för att spåra Ians bil med sitt kreditkort och tron om att Sara skulle betala tillbaka. Sarah ordnade alibi till sig själv genom att hennes pojkvän David såg henne ligga hemma i sängen med influensa samma kväll. Kvinnorna sparade även in på dyra rengöringsmedel genom att lämna bilen, som de köpte specifikt till mordet (till fyndpris, 430 pund, motsvarande cirka 5 000 kronor) på en parkeringsplats flera kilometer bort. Som en sista försiktighetsåtgärd placerade de en mörk tejp över siffran 3 på bilens registreringsskylt, så att det skulle se ut som siffran 8.
Föga överraskande fann juryn vid Preston Crown Court båda kvinnorna skyldiga. Domare Turner dömde Sarah till minst 30 år i fängelse och Kitt till minst 25 år.
MÖRDARNAS ANSIKTEN
Precis som ihärdigt skvaller grannar emellan över trädgårdsstaketet, fokuserade pressen mycket på de två brottslingarnas utseenden. Sarah fick rollen som den hänsynslösa kvinnan, baserat på hennes selfies i en fiskarhatt och med ett sorglöst höjt ögonbryn.
Kitts förbrytarbild fick också stor uppmärksamhet i media.
Hon är flintskallig och osminkad, hårtussar sticker ut på ena sidan av hennes huvud – ett resultat av sjukdomen alopecia som Kitt lider av, som gör att håret faller ut. Hennes ögon är uppspärrade och hon ser långt ifrån stereotypiskt feminin ut. Det är ett förbrytarfoto som väcker medias misstankar redan innan några fakta ens har presenterats. Hennes bekanta uttalade sig om att hon var ”manhaftig”, hade tatueringar, trodde på spådomar (och inte bara på horoskop i morgontidningen), och gillade konst. Det verkade som om alla var övertygade om duons skuld efter att kommentatorer beskrev mordet som ett resultat av vad som händer när ”två knasbollar” slår sig samman. Men det var inte detta som gjorde Kitt och Sarah till brottslingar. Det som gjorde dem kriminella var deras val och dessa val gjorde att Sadie Hartley miste livet.
Sara dödade Sadie på grund av avundsjuka. Hennes idéer var uppbyggda runt påhittade berättelser om romantik och evig kärlek. Hon stod inte ut med tanken på att någon annan hade det hon själv ville ha. Hon var fast besluten att få allt – två älskare, en bästa vän, ett glamoröst jobb i en skidbacke – hela Hollywoodpaketet.
Sadie Hartley, idrottskvinna, affärskvinna, äventyrare, mamma och vän finns inte längre bland oss. Charlotte, hennes dotter, har talat om sin mors omtänksamhet, livfullhet och starka familjevärden. Charlotte har ärvt sin mamma drag och hennes beslutsamhet att göra det rätta för de hon bryr sig om – och det skulle Sadie säkert ha varit stolt över.
SÅR PÅ ARMAR OCH HÄNDER TYDDE PÅ ATT SADIE FÖRSVARADE SIG IN I DET SISTA.