KROKODILTÅRAR
MYRA HINDLEYS SÅ KALLADE ÅNGER
Myra Hindley tillbringade resten av sitt liv i olika brittiska fängelser medan hon drömde om frihet. Tanken på att bli frisläppt blev hennes enda möjlighet till frälsning – kanske inte från Gud, men snarare från det engelska folket och offrens släktingar. Under åren hamnade hon i rampljuset varje gång tidningarna fick nys om vad hon hade för sig, till exempel när hon fick sin kandidatexamen i humaniora i januari 1980. Hon uttryckte ånger som ibland komplicerades av en häpnadsväckande brist på självinsikt och det faktum att hon teg om Reade och Bennett i över 20 år. Men hon beviljades tillfälliga promenader på Hampstead Heath som en del av sin rehabilitering och under sin kamp för att upphäva sitt livstidsstraff. Från 1965 till sin död 2002 var allmänhetens åsikter om henne övervägande giftiga, och är det fortfarande.
Hindley fick faktiskt medkänsla bland intellektuella, barmhärtiga människor som trodde på frälsning och fängelsereformer. Hon uppmanades att återvända till den katolska kyrkan och i januari 1970 gick hon på mässa för första gången sedan hon var tonåring. Hon blev vän med Frank Pakenham, Lonfords sjunde greve (1905–2001). Han blev en förkämpe i arbetet att få Hindley villkorligt frigiven, något som väckte avsky hos offrets anhöriga. Hindley skrev om deras gemensamma tro: ”Jag önskar att jag kunde ha fullständigt förtroende för Gud men jag är orolig, för min tro är fylld med tvivel och rädsla för huruvida jag någonsin kan bli tillräckligt bra för att uppnå fullständig förlåtelse.”
Genom åren ändrade Hindley sin historia så att hon framstod som en av Bradys offer. Hon skrev en opublicerad självbiografi där hon förklarade att hon hade blivit fullständigt dominerad av sin pojkvän. Men hennes kyliga egoism hindrade den revolutionerande berättelsen. Hon skrev brev och i dem klagade hon ofta på att Winnie Johnson och Ann West var irriterande som inte kom över sitt hat. I ett inspelat telefonsamtal med journalisten Duncan Staff, som sändes i tv-dokumentären The Moors Murders Code (2004), vägrar hon fortfarande att se sanningen om sin roll i det hela. ”Jag tycker det är väldigt svårt att prata om Lesley Ann Downey. Jag måste vara så kortfattad som möjligt. Det gör ont [...] tänk att jag kunde vara en så ond skitstövel.”
Det sägs att Hindley började samarbeta med polisen under sökandet efter Pauline Reade och Keith Bennett eftersom hon trodde att det skulle hjälpa henne att bli villkorligt frigiven och rikta uppmärksamhet mot
Brady. 1997 vann hon en domstolsförhandling, trots åklagarnas ansträngningar att hålla henne inspärrad. En opinionsundersökning som gjordes av BBC samma år visade att allmänheten fortfarande ville ha henne bakom lås och bom. När hon dog 2002 verkade det faktiskt som att domstolen skulle ha dömt till hennes fördel.