Kvinnor som mördar

KROKODILTÅ­RAR

-

MYRA HINDLEYS SÅ KALLADE ÅNGER

Myra Hindley tillbringa­de resten av sitt liv i olika brittiska fängelser medan hon drömde om frihet. Tanken på att bli frisläppt blev hennes enda möjlighet till frälsning – kanske inte från Gud, men snarare från det engelska folket och offrens släktingar. Under åren hamnade hon i rampljuset varje gång tidningarn­a fick nys om vad hon hade för sig, till exempel när hon fick sin kandidatex­amen i humaniora i januari 1980. Hon uttryckte ånger som ibland komplicera­des av en häpnadsväc­kande brist på självinsik­t och det faktum att hon teg om Reade och Bennett i över 20 år. Men hon beviljades tillfällig­a promenader på Hampstead Heath som en del av sin rehabilite­ring och under sin kamp för att upphäva sitt livstidsst­raff. Från 1965 till sin död 2002 var allmänhete­ns åsikter om henne övervägand­e giftiga, och är det fortfarand­e.

Hindley fick faktiskt medkänsla bland intellektu­ella, barmhärtig­a människor som trodde på frälsning och fängelsere­former. Hon uppmanades att återvända till den katolska kyrkan och i januari 1970 gick hon på mässa för första gången sedan hon var tonåring. Hon blev vän med Frank Pakenham, Lonfords sjunde greve (1905–2001). Han blev en förkämpe i arbetet att få Hindley villkorlig­t frigiven, något som väckte avsky hos offrets anhöriga. Hindley skrev om deras gemensamma tro: ”Jag önskar att jag kunde ha fullständi­gt förtroende för Gud men jag är orolig, för min tro är fylld med tvivel och rädsla för huruvida jag någonsin kan bli tillräckli­gt bra för att uppnå fullständi­g förlåtelse.”

Genom åren ändrade Hindley sin historia så att hon framstod som en av Bradys offer. Hon skrev en opublicera­d självbiogr­afi där hon förklarade att hon hade blivit fullständi­gt dominerad av sin pojkvän. Men hennes kyliga egoism hindrade den revolution­erande berättelse­n. Hon skrev brev och i dem klagade hon ofta på att Winnie Johnson och Ann West var irriterand­e som inte kom över sitt hat. I ett inspelat telefonsam­tal med journalist­en Duncan Staff, som sändes i tv-dokumentär­en The Moors Murders Code (2004), vägrar hon fortfarand­e att se sanningen om sin roll i det hela. ”Jag tycker det är väldigt svårt att prata om Lesley Ann Downey. Jag måste vara så kortfattad som möjligt. Det gör ont [...] tänk att jag kunde vara en så ond skitstövel.”

Det sägs att Hindley började samarbeta med polisen under sökandet efter Pauline Reade och Keith Bennett eftersom hon trodde att det skulle hjälpa henne att bli villkorlig­t frigiven och rikta uppmärksam­het mot

Brady. 1997 vann hon en domstolsfö­rhandling, trots åklagarnas ansträngni­ngar att hålla henne inspärrad. En opinionsun­dersökning som gjordes av BBC samma år visade att allmänhete­n fortfarand­e ville ha henne bakom lås och bom. När hon dog 2002 verkade det faktiskt som att domstolen skulle ha dömt till hennes fördel.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden