DROMMAR OM GULD
”MAN MÅSTE SIKTA HÖGT FÖR ATT NÅ HÖGT”
LEKSAND. Han fyller 35 år i februari men tillåter sig att fortsätta drömma. Innan karriären är över ska Johan Fransson fira ett SM-guld med Leksand. – Det skulle vara fantastiskt att få uppleva det. Jag har spelat tre finaler och vill glömma slutresultaten, säger backstjärnan och öppnar dörren till sitt nya hem på Käringberget. Text: Stefan Holm
Foto: JERKER2I3VARSSON
Genève är med sina 200 000 invånare den näst största staden i Schweiz, efter Zürich. Kantonhuvudstaden breder ut sig på båda sidor av Genèvesjöns södra spets, på samma sätt som Leksand omfamnar Siljan, och betraktas som en av Europas vackraste städer.
Det var där, i Jean-Jacques Rousseaus födelsestad, familjen Fransson bodde medan Johan räknade poäng och schweizerfranc i NLA. Tanken var att backstjärnans karriär skulle fortsätta i Genève-Servette HC men när klubbens budget inte tillät en förlängning valde han att rikta blicken mot Sverige.
– Först var vi inställda på spel utomlands men att dra med ungarna till ett annat ställe i Schweiz, Tyskland eller något annat land? Då skulle de kanske behöva lära sig ett nytt språk och börja i en ny skola. Skulle jag sticka till KHL, vara borta mycket och lämna familjen i sticket? Nej, det kändes inte rätt. Jag spelade i ett av världens vackraste länder i fem år och var hemma i princip hela tiden eftersom det inte är några avstånd i Schweiz. Ungarna och jag är vana vid att tillbringa tid tillsammans och jag vill kunna följa deras sporter. Då kände vi att Sverige var aktuellt och när vi diskuterade Leksand inom familjen kände alla att det var ett riktigt bra alternativ. Jag fick en grym magkänsla, säger Johan Fransson.
De yngsta barnen, Troy, 9 och Otis, 6, anpassade sig omgående. Detsamma gäller
”JAG FÖRSTÅR VARFÖR SÅ MÅNGA HAR STANNAT KVAR. OM VI OCKSÅ BLIR KVAR? DET TROR JAG ABSOLUT”
förstås Bella, familjens Berner sennenhund.
– Grabbarna hade hockeyskola direkt när vi kom hit och träffade då en massa nya polare. Det var lite jobbigare för Tindra, som fick vänta lite innan hon kom igång med sin sport, säger Johan under en familjefika i sensommarsolen.
– Vi bodde i Genève i fem år och jag har mina bästa vänner där, vänner för livet. Jag har inte tappat kontakten med dem men ser dem inte längre varje dag. Jag har flyttat en hel del tidigare men då har jag inte varit stor nog att förstå. Nu ville jag inte flytta, tog det negativt och trodde inte att jag skulle trivas. Leksand är litet men för den som är sportig finns det mycket att göra. Här är fint och det är nära till allt, säger Tindra, 14, som har fått nya vänner genom skolan och fotbollen i Kvarnsvedens IK.
Jenny Fransson, hans fru, jobbar på barnavårdscentralen i Borlänge och har tagit upp fotbollen, så i dag är hon lagkamrat med två av sin dotters klasskamrater.
Det logiska valet för familjen Fransson hade varit att flytta till Luleå, där Johan gjorde sig ett namn och Jenny har sina rötter.
– Men det var ingen som kände att vi ville flytta hem. Vi har ett sommarställe i Kalix som vi kan bo i när vi ska hälsa på släkt och vänner, säger Johan.
”Jävlar vad fint det är”
Leksand presenterade sitt namnkunniga nyförvärv i slutet av april. Då hade Johan och Jenny åkt till Leksand över dagen, tittat på sex tänkbara hem, sålt huset i Luleå och bestämt sig för att slå ner bopålarna på Käringberget.
Det var inte bara klubben och dess fans som fick Johan Fransson att flytta till Dalarna. Leksand som ort lockade också. Att han har köpt en villa och sitter på ett fyraårskontrakt talar för att familjen Fransson kan bli kvar i Leksand.
På den här orten är det ingen som höjer på ögonbrynen när Philadelphia Flyers-legendaren Per-Erik Eklund, som den här dagen, kommer cyklande med två matkassar på styret. I Leksand, om någonstans, är hockeystjärnor en del av samhällsbilden.
– Det är ju megasuperstjärnor som har spelat i Leksand och sedan blivit kvar. Det blev jag påmind om när jag satt och tittade på jumbotronen inför 100-årsmatchen och såg vilka spelare som var med. Jag förstår varför många har stannat kvar. När jag sprang utmed Siljan en kväll tänkte jag, ”Jävlar, vad fint det är.” Om vi också kan bli kvar här? Det tror jag absolut. Vi är lättsamma människor och har lätt för att anpassa oss. Vi gick all in, köpte hus i stället för att hyra så att ungarna kan göra om sina rum. Grannarna har tagit väl hand om oss och det är hur roligt att åka till hallen. Jag känner att jag åker till min andra familj och sedan kommer jag hem till min vanliga familj. Leksand är litet men här finns allt som behövs för barn och ungdomar och det är magiskt fint runt Siljan. Jag har cyklat förbi Tällberg och det finns många fantastiska ställen på nära håll. Visst, ibland får du åka till Falun, Borlänge eller ta en weekend i Stockholm för att handla men jag har inget behov av det. I stället skickar jag frun så att jag får lugn och ro ett tag. Ha, ha, ha.
All in på Rättvik Classic car week
Johan Fransson, som hellre kollar bilannonser på Blocket än använder sociala medier, har även hittat rätt som motorfantast. Lyriskt berättar han om sitt första men knappast sista besök på en av landets största bilträffar.
– Så länge jag lever kommer jag besöka Classic car week i Rättvik. Jag älskar bilar och motorcyklar och de senaste åren har jag blivit intresserad av äldre klassiska bilar. Jag blev som ett litet barn när jag gick runt där och såg på bilar. Hela familjer åkte runt och då blev jag sugen på att själv skaffa en glidarbil. Det vore kul att glida runt alla fem. Du och Jenny blev föräldrar tidigt och har kuskat omkring med barn i hockey-världen. Har det varit problematiskt? – Nej, vi har aldrig sett barnen som något problem. När jag var 13–14 år sa jag till morsan och farsan att jag ville bli pappa tidigt och det blev jag. Jag hade precis fyllt 20 när Tindra föddes och sedan blev det två barn till efter det. För mig var det ingen jätteomställning. Det beror väl på hur man är som människa men jag har aldrig känt att jag måste hänga med polare på eftermiddagar och kvällar. I hallen är jag supersocial och bjuder på mig själv men när jag kommer hem är jag med familjen. Vi har varandra och det räcker gott och väl. Grabbarna spelar fotboll och hockey, Tindra spelar fotboll. Vi har oftast fullt upp på eftermiddagarna. Ja, schemat är fullproppat. Det blir så med tre ungar, hund, katt och, nej, ingen Volvo.
Vad rattar du i dag?
– En BMW och en Audi. I Genève köpte jag en tvåsitsig Corvette med manuell låda men det funkade inte. Om jag skulle ta två ungar fick jag och frugan träffas och byta bil. Då bytte jag till en fyrsitsig kupé men helst ska det vara mycket hästkrafter och låta riktigt jävla illa. Farsan tycker att jag ska växa upp någon gång men det där sitter djupt. Som sexåring fick jag en bunt biltidningar av en granne i Kalix och det har etsat sig kvar. När hans son, Jari, tog körkort fick jag åka med i hans bilar. Jag kommer ihåg att han hade en BMW 540 och senare fick jag provköra hans BMW M3 trots att jag inte hade åldern inne. Det var helt sinnessjukt att sätta sig bakom ratten och sedan har det fortsatt.
Johan Fransson gjorde SHL-debut för Luleå som 18-åring och har hunnit med mycket under de 16 år som har passerat sedan dess. Han har hjälpt både Luleå och Linköping till SM-final, blev världsmästare i Globen 2013, spelade förra året OS i Pyeongchang och har även varit proffs i Finland och Ryssland. 2010 skrev han på för Los Angeles Kings, som lånade ut svensken till Sankt Petersburg.
Inte någon nedtrappning
Att ”Frallan” är 34 år och spelar för SHLnykomlingen Leksand ska inte ses som någon nedtrappning. Han tror på sig själv, sitt lag, sin klubb, sin bygd.
– Det är viktigt att vara ödmjuk men samtidigt måste vi våga sticka ut hakan och säga att vi ska till slutspel. Det måste vi ha som målsättning. Laget har åkt upp och ner i många år och den bilden och mentaliteten har satt sig i väggarna. Det måste vi plocka bort från allas huvuden. Det existerar inget kval och jag ska bidra med det jag är duktig på för att hjälpa laget och föreningen. Jag vill vara bäst i varje match och räknar med att spela slutspel med Leksand till våren. Samtidigt är det inte bara att kliva upp i högsta ligan och säga att man ska bli ett stabilt topplag. Det krävs ett hårt jobb och vi måste ha lite tur på vägen men jag gillar utmaningen. Vi har ett bra lag och en väldigt stark drivkraft. Folk vet vad som krävs, att man måste sikta högt för att nå högt.
Drömmer du om att leda Leksand till SM-guld?
– Självklart, även om det är fruktansvärt svårt att vinna. Det skulle vara fantastiskt att få uppleva det. Jag har spelat tre finaler och vill glömma slutresultaten, säger Johan Fransson.