SER PÅ LEKSAND MED NYA ÖGON
”VI KAN INTE HA KVAR SPELARE BARA FÖR ATT DE ÄR LEKSANDSKILLAR”
NACKA STRAND. Han är general manager i Leksand och har tre söner som spelar i Djurgården. Thomas Johansson är inte som andra sportchefer. – Jag har inga band till Leksand och det är en fördel. Jag kan alltid sätta klubben i främsta rummet och behöver inte känna mig obekväm när jag fattar beslut. Text & foto: Stefan Holm
Thomas Johansson är, meddelar han med ett sms, redan på plats på restaurangen där intervjun ska göras. ”Sitter i tältet.” Visst, han har slagit sig ner där ute på bryggan och tittar ut över vattnet. Siljan? Nej, det här är Nacka strand och Stockholms inlopp. Leksands sportchef bor inte långt härifrån, i Saltsjö-Boo, med hustrun Camilla och sönerna Simon, 20, Anton, 15, och
Victor, 13. Eftersom assistenten Christer Siik sköter markarbetet i Dalarna kan han jobba på distans.
– Jag är i Leksand i tre-fyra dagar, sedan åker jag hem. Det är rätt skönt. Jag stänger dörren och har mitt andra liv i Stockholm, säger han.
49-åringen beställer bakad sej med färskpotatis och karamelliserad spetskål och berättar om sina storslagna planer för Leksand. Det ska vara slut på jojo-åkandet och när den landslagsmeriterade backen klippte av snöret utmanade han gravitationslagen och fick trissan att stanna i uppläge. Det är åtminstone vad han vill tro, och både tränare och spelare har offrats för att den ska förbli där.
När ”Tjomme” klev in i Leksand i november förra året spelade klubben i allsvenskan och Leif Carlsson fungerade både som tränare och sportchef.
– Jag kom till en märklig förening. ”Leffe”
hanterade allt runt omkring samtidigt som han skulle fokusera på att träna laget, ta ut rätt spelare och coacha. Det var en helt ohållbar situation. Det första jag gjorde var att ta över allt annat och låta honom vara tränare, berättar han.
Bara några veckor senare, när Leksand förlorat nio raka matcher, var Leif Carlsson inte heller önskvärd som tränare.
– Vi hade ett julbreak på elva dagar och meddelade då att han inte får vara kvar. Hela historien med ”Leffe” i Leksand... Det låg lite skit i systemet sedan tidigare. Leksand är en förening där många tycker och tänker och har åsikter om allt och alla. Folk är otroligt duktiga på hockey, men de ser det på sitt sätt och därför blir det väldigt personrelaterat. Antingen gillar man någon eller så gör man det inte.
Där tror jag att ”Leffe” hamnade lite snett. Dels genom saker som hände när jag inte var i Leksand, dels genom vilka han umgicks med. Han hamnade i en ganska brant uppförsbacke och folk i Leksand backade inte upp honom.
Så han hängde med fel folk?
– Ja, det kan nog vara så. Om ett antal människor inte gillar en person du är vän med blir du ett med honom, fast du är i din egen zon. Vad får man för etikett då? Vad tycker folk om mig då? Sedan påverkades människor säsongen innan, när laget förlorade mot Mora med ett lag som var baserat på rätt mycket utlänningar. Det togs in tyskar under säsongen och svenska killar som gjorde jobbet varje dag blev undanskuffade. Det är klart att den frustrationen och känslan bubblade upp till ytan under hösten, speciellt efter nio raka förluster. Det fanns noll tålamod. I Djurgården kan det också gå dåligt sportsligt. Under ”Robbans” (Ohlsson) första år hade vi åtta raka förluster och ytterligare nio raka på vårkanten. Då minskade antalet åskådare från 7 000 till 6 800 men i Leksand blir 7 000 plötsligt 2 500. Det blir gigantiska ekonomiska problem när folk i Leksand tappar tron och slutar gå på matcherna. Föreningen, som äger hallen, förlorade mycket pengar och då började folk svettas ännu mer. Vi vill ha bra förutsättningar i framtiden och det skapades inte då. Därför tog vi beslutet att släppa ”Leffe”.
Du ansvarar för den spelidé som hela Leksand, från ungdoms- till SHL-lag, ska följa. Hade Leif Carlsson problem med att rätta in sig i ledet?
Nej, jag upplevde ”Leffe” som otroligt öppen och trevlig. Han berättade hur de jobbade och jag gillade hans tankar och mycket av spelet. Där fanns något att jobba med. Jag upplevde honom inte alls som motvalls, en rutinerad kille som skulle göra sin grej. Vi fick en bra relation ganska snabbt.
Roger Melin kallades in som ny tränare. Du ville ha lugn och arbetsro och tog in mannen som har en puls över 70 tre gånger om året.
– Jag hade honom i tre år (i Linköping) och han är en av de bästa tränare jag har haft. Jag vet vad han står för och var trygg med det. Det jag behövde säkerställa var att han inte skulle få spela sin hockey fullt ut. Hade han då sagt att han ville köra sin grej hade jag inte plockat in honom men Roger tyckte det var jättekul att addera vissa delar och vara med och utveckla hockeyn. Då var det ett givet val.
Berätta om spelidén som ska känneteckna Leksand.
– Vi ska spela en högintensiv hockey men också ha ett stort puckinnehav för att kunna styra tempot och skeendena i matcherna. När vi inte har pucken kommer det vara, under kontrollerade former, hög fart på Leksand. När vi har pucken kan det gå jättesakta men också blixtsnabbt. Jag sneglar mot Växjö, som kan pressa och spela, döda en match, söva motståndarna och är otroligt skickliga på att äga pucken. Det är deras filosofi och metodik jag hämtar inspiration ifrån. Sedan älskar jag att jobba med statistik, när det gäller hur man ska spela. Corsi-siffror mäter vilket lag som driver spelet. 53–58 procent ger ofta SM-guld medan lagen som åker ur har 45–46 och neråt. Där har jag rätt bra koll och vi ska skapa ett spel som ger bra siffror, lite över 50 procent. Då kan vi lyckas på sikt, säger Thomas Johansson.
Vill skapa en röd tråd i klubben
Anställningen i Leksand började med ett samtal från Hans Lodin, agenten som var generalsekreterare i spelarfacket Sico och tränar Leksands U16-lag.
– Han, som är en gammal hockeykompis, kontaktade mig och frågade om det fanns något intresse. Om han inte ringt hade jag nog inte hamnat där. Efter det kom jag i kontakt med Andreas Hedbom, som skulle tillträda som vd, och träffade en jäkla massa människor. Jag gjorde en ordentlig SWOT-analys av Leksand. Klubben hade ju haft sju sportchefer de sex senaste åren, så det var inte bara att kliva in. Vad skulle jag göra? Vad kunde jag tillföra? Det var en process på tre–fyra veckor innan det blev klart.
Vad fick dig att tacka ja?
– Att jag kunde bidra med något. I Djurgården skapade vi en röd tråd, beslutade att föreningen ska äga sättet att spela hockey på. Det tänket, att utveckla individen mot en gemensam spelidé, fanns inte i Leksand över huvud taget. Så är det i många klubbar, att A-laget spelar på ett sätt, juniorerna på ett och ungdomslagen håller på med något annat. I Djurgården fanns en gemensam speltanke och det skapade engagemang. Alla i föreningen, oavsett nivå, kände att de betydde något och det var lätt för spelarna att vandra mellan lagen. Det fanns inte alls i Leksand. Då kände jag att jag kunde göra en ganska stor skillnad på förhoppningsvis kort tid. Det var den stora utmaningen och den stora möjligheten. Ishockeyn är fortfarande väldigt tränarstyrd men tränare kommer och går medan föreningen alltid finns kvar.
Hur stor del är din förtjänst att Leksand är tillbaka i SHL?
– Jag tillsatte Roger och hans ledarskap gav ett lugn i laget och organisationen. Det var en sargad och skadad trupp, så hans första uppgift var att sätta en tydlig ram. Han fick sätta sin prägel på det och gjorde jobbet med gruppen. Mitt ledarskap kanske speglar av sig någonstans men det var Roger som räddade oss och skapade ordning.
Hur påverkades laget av det fasansfulla som drabbade Tobias Forsberg, som bröt nacken och blev förlamad?
”JAG HAR INGA BAND TILL LEKSAND OCH KAN FATTA BESLUT ÄVEN OM DET
– I ett omklädningsrum ska du förhålla dig till 21 andra spelare. Du har en bättre relation till några, pratar på ett sätt med vissa, på ett annat sätt med andra. När en så allvarlig sak händer blir alla känslomässiga och börjar prata om djupa saker. Det handlar inte längre om vad du ska äta till middag, vad du ska handla på Ica eller göra i sommar. När man jobbar med ledarskap vill man att folk ska komma nära varandra, få en tilltro och lita på varandra. En sådan här händelse påskyndar den processen. Plötsligt satt spelarna i omklädningsrummet med tårar i ansiktet. De pratade om känslor och det förde spelarna väldigt nära varandra på alla plan, oavsett om de var 18 eller 36. Alla öppnade sig och det skapade en otrolig känsla i laget. Hur tog du det personligen?
– Jag blev extremt chockad, rörd och skakad och orolig för Tobias och hela hans sfär. De mötte Almtuna, där min son spelade, så det kom extremt nära. Samtidigt, som ansvarig för Leksand, blev jag handlingskraftig. Vilken krisplan behöver vi? Tobias, men sin energi och fart... Det berör mig fortfarande och kommer sitta i resten av livet.
Sedan säsongen tog slut har Thomas Johansson fortsatt att rensa i leden. Klubbikonen Jesper Ollas, som spelat över 500 matcher för Leksand, blev inte erbjuden något nytt kontrakt. Anton Karlsson hoppades också på en fortsättning i klubben men fick söka ny arbetsgivare. Mattias Nilsson, Wilde
Bröms, Erik Aterius och
Jonas Arntzén är andra spelare med stora Leksandshjärtan som har försvunnit inför SHL-comebacken.
Har du fått mycket skit för att du gjorde dig av med en kultspelare som Ollas?
– Nej, den stora massan tycker det är skönt att någon kommer in och vågar ta sådana beslut. Det var samma sak med Anton Karlsson. Det är den känslan jag har fått och det är inget mot ”Jeppe” och Anton som personer. Vi kan inte ha kvar spelare bara för att de är Leksandskillar. Får jag inte in en spelare i mitt pussel och kan ge honom rätt förutsättningar att vara bra är det bättre att han försöker utvecklas någon annanstans. Det är bättre att vara ärlig med det.
Det hade varit tuffare för Mikael Karlberg, en av dina företrädare, att fatta ett sådant beslut om Ollas. Det måste finnas många fördelar med att komma utifrån.
– Ja, och det är väl det klubben har saknat. Leksand är en förening som har hoppat åt sidan i stället för framåt. ”Fan, vi ska åka på semester ihop och då kan jag inte säga så.” Jag förstår att det är jobbigt men jag har inga band till Leksand och kan fatta beslut även om det rör någon som har spelat i Leksand i 50 år och är en profil. För mig handlar det om att sätta Leksand i första rummet, att göra det som är bäst där och då. Det var läge för ”Jeppe” att göra något annat.
Hur tog han beskedet?
– Vi har individuella samtal med alla spelare och jag motiverar varför jag tänker som jag tänker. Jag berättade hur jag såg på lagbygget, vad vi behöver addera, det sportsliga och ekonomiska... När jag var färdig var han rätt cool med att han inte fanns med i bilden. Även om det alltid blir tårar kunde han köpa och förstå det. Det var känslosamt när jag pratade med honom men ”Jeppe” är mogen, har huvudet på skaft och har levt i hockeyns värld. Då fattar man, även om det är jobbigt. Den dag han slutar spela hockey hoppas jag att han har så positiva känslor för Leksand att han kommer tillbaka och jobbar i organisationen.
RÖR NÅGON SOM SPELAT HÄR I 50 ÅR”
Kontinuitet en nyckel
Thomas Johansson vet hur det fungerar, att ingen är oersättlig. Han trodde att han hittat rätt i livet när han 2015 blev anställd som teknisk sportchef i sitt älskade Djurgården, men efter tre år presenterades omorganisationen och ikonen var plötsligt överflödig.
Sportchefskollegan Joakim Eriksson skulle ta över hans uppgifter och fortsätta utveckla den spelidé som i våras tog Djurgården till SM-final.
– Det är klart att det kändes hårt. Jag tycker att jag gjorde ett grymt bra jobb och brann för det. Då flyttades mitt ansvarsområde till någon annan. Det gjorde ont där och då men nu är jag rätt nöjd med valet.
Är det överskattat med klubbkänsla?
– Ja, det är det. Vänd på frågan. Hur länge ska du ha varit i en förening för att ha klubbkänsla? Var går gränsen? Tidigare var det kanske 12–14 år i samma förening. Vad är det i dag? Tre-fyra år, kanske. För mig är SHL en liga där vi ska utveckla spelare så att de når sina drömmar och mål. SHL är kanske den näst bästa ligan i Europa efter KHL men när det gäller lönerna kommer vi aldrig kunna konkurrera med NLA (Schweiz). Är du 18–24 år är drömmen att komma till NHL. Är du
25–30 vill du tjäna pengar i KHL eller NLA. Är du
31–32 vill du flytta tillbaka till Sverige och bygga hus eftersom barnen ska börja i skolan. Då har killarna skaffat sig erfarenhet och vi får ha dem i fyra–sex år. Det pratas väldigt mycket om vikten av kontinuitet inom idrotten, men få klubbar praktiserar det. Varför är det så?
– För att det inte finns en föreningsägd plan. Tränarna far runt med sin tanke på hur hockey ska spelas och på högsta nivå är de sällan kvar länge. Titta på fotbollen, med Sir Alex i United och (Arsène) Wenger i Arsenal. Mig veterligen finns det inom hockeyn ingen tränare som har varit i samma klubb så länge. Du har en tränare i två år, sedan kommer det en ny och då hoppar klubben till något annat
MITT LEDARSKAP KANSKE SPEGLAR AV SIG NÅGONSTANS MEN DET VAR ROGER SOM RÄDDADE OSS OCH SKAPADE ORDNIG
eftersom tränarna inte ser likadant på hockeyn. Då ska de ha olika typer av spelare och sina assistenter. Då är det svårt att få kontinuitet.
Gemensamt för de fyra lag som i våras tog sig till semifinal i SHLslutspelet är att de har haft samma tränare i flera år. Är det en tillfällighet att just dessa lag lyckades?
– Definitivt inte. Du behöver både en bra idé och kontinuitet för att bli framgångsrik.
Så nu kommer Roger Melin träna Leksand tills han fyller 80.
– Ha, ha, ha. Han har ett ettårskontrakt, så vi får se vad som händer framöver.
Gunnar Persson ska assistera honom i vinter, vilket innebär att Leksand har två tränare som förknippas med Brynäs i båset. Det hade varit otänkbart på 1970-talet.
– Så är det ju, men rivaliteten suddas ut. Vi har valt att satsa på ett ledarskap som står för tillit, förtroende, trygghet och lugn. Varför? Vi kommer ha en etableringsfas i SHL. Det kommer bli tufft så in i helsike och vad behöver vi när det blåser som mest, folk gapar och skriker och det är panik i var och varannan stuga i Leksand? Jo, någon som lägger handen på killarnas axlar och säger: ”Det är lugnt. Vi har koll på läget, så kör bara på och gör din grej.” Med Jens Nielsen har vi tre sådana tränare.
Vad talar för att Leksand kommer att hålla sig kvar i SHL den här gången?
– Vi har ett bra ledarskap och kvaliteter i truppen. Det finns en extrem utvecklingspotential i många av de spelare som var med i allsvenskan. Sedan har vi rekryterat in rutin och erfarenhet, spelare som stabiliserar upp ramen. Det gäller framför allt runt vårt försvarsspel, med (Johan) Frans’’son
och (Jonas) Ahnelöv. De ska hjälpa August Berg, Filip Johansson, Calle Själin och Axel Bergkvist att få vara unga och utvecklas i lugn och ro. Det är inte deras misslyckande eller lyckande som är framgång för föreningen. Det ansvaret vilar på andras axlar.
Var det viktigt att tidigt presentera en prestigevärvning som Johan Fransson för att visa att ni den här gången menar allvar med målet att stanna kvar i SHL?
– Självklart. Att värva högkvalitativa spelare är en viktig del i att sätta Leksand på kartan igen. Vi letade efter den typen av spelare, svenskar med erfarenhet, och både Fransson och Ahnelöv har landslagsrutin och är i en bra ålder.
Hur långt hade du kommit med lagbygget den fredag Leksand säkrade avancemanget?
– Jag hade gjort klart med några spelare som jag visste kunde följa med upp men för spetsspelarna blev Leksand intressant först när vi hade gått upp. Wännström (Sebastian) var den snabbaste värvningen. Ja, allt var klart på två dagar. ”Jag kommer, inga problem.” Pang, boom, så var allt klart. Fransson och Ahnelöv var också otroligt intresserade av att flytta till Leksand, men eftersom de ville veta hur det skulle bli med familjer och boende tog processen lite längre tid. Som Fransson sa: ”Jag vill ta hand om de unga grabbarna. Ni har många unga spännande backar och jag vill hjälpa dem.” Det är ett statement, ett tecken på att det här kommer bli bra.
Tidigare värvade inte Leksand några direkt namnkunniga spelare.
– Timrå hamnade i samma fälla som Leksand. Förra gången klubben gick upp hade man redan värvat klart ett lag för hockeyallsvenskan. Sedan blev det SHL och då hade inte klubben ekonomi för att ta bort fem-sex spelare och lyfta in lika många. Det funkar inte. Jag fick ringa vissa agenter och säga att vi inte kunde diskutera förrän jag visste vilken liga vi skulle spela i. Jag visste att om vi tar klivet upp måste vi få in fem-sex riktigt bra pjäser.
Bestämmer du allt när det gäller lagbygget?
– Ja, egentligen. Det är jag som tittar på spelare och bollar med tränarna när det gäller vilka typer och karaktärer vi behöver och som passar in i vår spelplan. Petter Carnbro hjälper mig att scouta och jag presenterar vad som är på gång för tränarna. Jag bollar extremt mycket med Petter. Han är duktig på att scouta och analysera statistik men det är jag som har sista ordet.
Varför har du valt att i huvudsak värva svenska spelare?
– Jag är uppvuxen i den miljön och så länge jag basar kommer vi inte att få se 15 utlänningar i Leksand. När jag var i Djurgården kryddade vi laget med Mariusz Czerkawski, Espen Knutsen eller någon annan utländsk spelare av den digniteten. Ska vi driva Leksand framåt är det med en svensk stomme, även om det kostar lite mer.
Vad har du för spelarbudget att jobba med?
– Vi pratar sällan om siffror men jag är nöjd med vad jag har fått för att fixa det här. Vi är inget low-low-budgetlag. Jag är inte superinsatt i klubbens ekonomi men känner ingen oro för att vi inte ska kunna etablera oss och på sikt bli ett riktigt bra SHL-lag.
Har du träffat storsponsorn Per Olof Ejendal för att prata ekonomi?
– Vi har träffats några gånger men det har varit mer informativt. Han har varit en stor del av Leksand under lång tid och har fått veta hur jag tänker och vad jag vill göra. Han är extremt intresserad och det är klart som sjutton, vill han käka lunch och höra hur vi tänker så gör vi det. Och han har säkert tips att ge mig, om hur Leksand funkar.
Vad betyder tv-pengarna?
– Det är inte så mycket tv-pengar som folk tror. Det är inte så att vi får 60 miljoner och får göra
VI SKA VINNA SM-GULD. DET ÄR ETT LÅNGSIKTIGT MÅL. KORTSIKTIGT ÄR DET ATT LEKSAND SKA HA EN TYDLIG FILOSOFI
vad vi vill med pengarna. Vi får en pott, SHL behåller en del och portionerar ut pengar när klubbarna uppfyller vissa grejer. Ja, det finns en incitamentsprogram. Dessutom får vi lämna ifrån oss sex miljoner till Mora i ett så kallat omställningsbidrag. Vi och Oskarshamn är sex miljoner efter från första början.
Vad gör dig till en bra ledare?
– Jag gillar ett ledarskap där folk är delaktiga och vill skapa en vi-känsla. Ja, jag ger förtroende, lyssnar och skapar delaktighet. Jag har en plan och det är viktigt att andra köper den och ser samma bilder som jag.
Vad vill du uppnå med Leksand?
– Att vi ska vinna SM-guld. Det är ett långsiktigt mål. Kortsiktigt är det att Leksand ska ha en tydlig filosofi om hur vi spelar hockey och tränar, från A-laget och hela vägen ner till ungdomssidan. Leksand ska vara ett topplag i SHL och SDHL och juniorerna ska fortsätta leverera bra spelare uppåt i systemet och försörja vårt hockeygymnasium.
Du bär en blåvit-rutig skjorta...
– Ja, jag trivs i den här skjortan och har några blåvita skjortor i garderoben.
Snart har du väl en dalahäst tatuerad på axeln.
– Ja, och en midsommarstång på den andra. Ha, ha, ha.
Hur var det att som spelare komma till Leksand?
– På den tiden hade de extremt många bra hockeyspelare. Tomas Jonsson, ”Sigge” Svensson, (Jonas) Bergqvist, Niklas Eriksson, (Mikael) Karlberg, ”Jensa” Nielsen... Det var ett otroligt skickligt lag med en extremt häftig supporterskara. Det var alltid roliga matcher med en fantastisk inramning. Leksand var lirarnas lag och det var nästan skönt att möta dem i Leksand. Där var det ”bara” 7 000 leksingar som stod och skrek. I Globen kunde det vara 10 000.
Det har gått tio år sedan du slutade spela.
Var det en självklarhet att du skulle jobba vidare inom hockeyn?
– Ja, det blev en naturlig övergång. Jag slutade spela för att jag var mentalt färdig och inte orkade träna längre. Ja, det fanns ingen kräm kvar. Jag älskade att spela matcher men tränade så jäkla mycket för att hänga med de unga killarna.
Tänk om du lyckas föra Leksand till SM-guld och en dag står staty utanför arenan, i Djurgårdsmundering.
– Ha, ha, ha. Ja, bara en sådan sak. Jag är här för att vinna, ingenting annat. Dum vore jag annars, om jag inte siktar mot det. Samtidigt vet jag, med min erfarenhet av både kvalseriespel och SMguld, att det är viktigt att ta sig an första säsongen med ödmjukhet. Vi förstår att det kommer bli tufft, säger
Thomas Johansson.