TRÖJAN EVIGT TROGEN
”JAG KAN INTE TÄNKA MIG ATT BYTA LAG BARA FÖR ATT FÅ VINNA”
LEKSAND. En rad nyckelspelare har bytt klubb men Elin Lundberg har inga flyttplaner. Sveriges yngsta veteran ser fram emot sin 13:e säsong i Leksandströjan. – Tycker man om hockey är Leksand det perfekta stället att bo på, säger 26-åringen.
Även inom damhockey har det blivit mer regel än undantag att spelare byter klubb oftare än Roger Melin går till frisören, men det finns fortfarande
trotjänare.
När Elin Lundberg var 14 år övergav hon pojklaget i barndomens Malung och började åka tio mil österut för att träna och spela matcher med Leksand.
Landslagsbacken är kvar än och när hon väl har skiftat adress har det varit inom Leksand, som privatperson. Hon och fotbollsspelande pojkvännen Sebastian Hellström, som har ett förflutet i Dalkurd, bor nu i ett parhus i ett nybyggt område inte långt från Siljansvägen. I hagen intill går några hästar på bete.
När Sportbladet hälsar på har Elin precis kommit hem från jobbet på en förskola, där hon arbetar med ett– till treåringar. Den här dagen har de tydligen förvandlat gymnastiksalen till hav och lekt pirater.
– Mina barn har stenkoll, speciellt när vi har förlorat. ”Jaha, Elin, ni förlorade i helgen.” Ha, ha, ha. Annars är de bra. De hejar inte på Leksand. De hejar på mig. Vi brukar spela hockey på förskolegården men för dem är jag fröken, inte hockeyspelare. Det är skönt att komma dit, speciellt när man har en dålig period, säger hon och slår sig ner på en köksstol.
Två tavlor berättar att kaffedrickandet spelar en central roll i det här hemmet och perkulatorbryggaren står snart på bordet.
– Det finns en risk för att kaffet är superstarkt. Ja, ”Alé” har lärt mig att dricka kaffe, och då är det starkt. Lilla ”Alé”... Honom fick jag med från Malung för några år sedan, säger hon syftande på materialförvaltaren Kent Arvidsson.
Hennes egen resa till Leksand började med att hon visade framfötter och talang i en regionturnering, föregångaren till TV-pucken. Redan som elvaåring blev hon uttagen till lag väst och som tolvåring spelade hon till sig en plats i konkurrens med spelare upp till 18 år.
– Första året var jag med
Jenni Asserholt och dem, lite för att titta och lära. Något år senare, när jag spelade, hörde
Leksand av sig. Då tränade jag med killarna och spelade någon match med Malungs damlag, som tränades av pappa. Jag hade ingen koll på damhockey över huvud taget men tror att Leksand hade ett division 1-lag. När pappa frågade om jag ville träna med Leksand blev det att jag åkte hit. Jag hade varit på några läger med J18gummorna och visste att det skulle bli enklare om jag spelade för Leksand, även om det fanns hockeygymnasium för damer även i Malung. Sedan blev jag kvar eftersom jag trivs så bra, berättar Elin Lundberg.
Vad minns du från debuten?
– Det är lite oklart. Jag skulle ha varit med mot Brynäs borta men spelade inte eftersom jag var jättenervös och fick så ont i magen. Vad jag kommer ihåg var första matchen mot Linköping borta. Då gick jag i åttan och var inte så kaxig. Då sa jag inte så mycket, men jag har vuxit, säger Elin.
Text & foto: Stefan Holm
”Jag känner mig lastgammal”
Landslagsbacken har spelat för Leksand sedan 2008, då den svenska damhockeyligan SDHL startade under namnet riksserien. Hon är lagkapten och kommer att dra ett tungt lass i vinter med tanke på att nyckelspelare som Anna Borgqvist (HV71), Emma Lind (Malmö), Maja Nylén-Persson (Brynäs), Ida Nikula (AIK) och Danielle Stone (HV71) har lämnat laget samtidigt som Hanna Lindqvist valt att sluta. Tre av ersättarna – målvakten Julia Nilsson, Annie Silén och Hannah Thyr – har flyttats upp från juniorlaget, vilket sänker genomsnittsåldern rejält. – Jag känner
mig lastgammal och har spelat ihop så länge med många av tjejerna som inte är kvar. Längst har jag hängt ihop med Emma Lind, som har spelat här längst av alla och aldrig spelat för en annan klubb. Linn Peterson flyttade till Luleå för några år sedan och nu åker Anna Borgqvist och Ida Nikula, som ska börja på polishögskolan. De är i en sådan fas i livet, börjar bli äldre och vill passa på att se sig om. Det är tråkigt att alla lämnar, för det är mina kompisar. Samtidigt unnar jag dem att ta nya steg i karriären, och de kommer väl tillbaka.
Genom åren har Elin Lundberg blivit uppvaktad av i princip samtliga SDHL-klubbar och haft möjligheten att spela collegehockey i USA men dalkullan har konsekvent tackat nej till alla erbjudanden.
– Ett tag tänkte jag åka till North Dakota, som hade ett bra lag. Michelle Karvinen, Andrea Dalen och Johanna Fällman har spelat där men nej, jag hade inte det rätta suget. Det har varit samma sak när jag har tackat nej till klubbar i Sverige. Jag har varit noga med att inte vara trångsynt och har varit runt och tittat för att ge andra klubbar en chans. När jag har vägt för- och nackdelar har det ändå slutat med att jag stannat i Leksand, även om det inte alltid har varit det självklara valet. Sedan har jag läst till förskollärare, på distans från Gävle. Studierna har också fått styra, för att jag ska bli klar med den delen. Det är klart det hade varit spännande att se vad det hade blivit av det om jag flyttat, men där och då har det inte känts rätt. Jag har alltid trivts så bra här och det är A och O. Jag mår bra i Leksand, både i byn, på jobbet och hockeymässigt, och har träffat en sambo. Jag har aldrig ångrat mig, kan inte tänka mig att byta lag bara för att få vinna. Visst hade ett SMguld varit magiskt men då hade jag inte kunnat sitta här och dricka kaffe med en hästhage utanför fönstret.
Lyfte fram Leksand
Elin pratar om Leksand som om hon jobbade inom turistnäringen, lyfter fram lugnet och de fantastiska miljöerna längs promenadvägen Solvändan och vid Limsjön.
Är det bara lusten som driver dig att satsa vidare?
– Ja, och gemenskapen. Det är kul att träffa tjejerna. Den dag jag slutar kommer jag sakna alla galna saker som händer i omklädningsrummet, kommentarer på isen och under bussresor. När jag var yngre var hockeyn allt. Jag skulle bli bäst i världen men med åren har jag insett att det finns ett liv vid sidan av.
Varför fastnade du för just ishockey och lagidrotten?
– Pappa (Jonas, 54) och min bror (David, 28) spelade hockey medan mamma (Helena, 54) höll på med fotboll. Jag har testat fotboll, längskidor, slalom, handboll och orientering men hockeyn var roligast. Det är
”MIN BARNDOMSKOMPIS STINA NILSSON ÅKER JU LÄNGDSKIDOR OCH KAN GE SIG UT OCH SPRINGA TRE MIL. GUD SÅ TRÅKIGT.”
något speciellt med farten och att det inte behöver vara så vackert. Du kan ha bra skridskoteknik, vara duktig med klubban, vara liten eller jättefysisk. Alla har sin nisch och kan göra det riktigt bra. Det är charmen med hockey. Sedan tycker jag om att vara i en grupp och hjälpa andra att bli bättre. Det är så tråkigt att gnugga själv. Min barndomskompis Stina Nilsson åker ju längdskidor och kan ge sig ut och springa tre mil. Gud, så tråkigt. Då är det roligare att vara på gymmet med tjejerna.
Hur har ishockeyn förändrats under dina år i SDHL?
– Farten, det fysiska och spelet i sig har blivit mycket bättre. Det har kommit många bra utländska spelare till ligan, så konkurrensen har ökat. Ja, de flesta av alla etablerade landslagsspelare från olika länder spelar i vår serie och det får man se som ett bra betyg, även om USA och Kanada är i en klass för sig. Jag kunde ta en plats som 14-åring och fick spela. Det är inte så vanligt i dag, om du inte är en supertalang som Maja (Nylén Persson).
I SHL ligger snittlönen på 110 000 kronor i månaden. Får du någon ersättning för att spela?
– Ja, sedan något år. Innan Luleå gick in i serien (2015) fanns det inte så mycket ekonomisk ersättning. Den klubben är ett föredöme, men det är på gott och ont. Man märker att vissa lag har mycket pengar medan andra lag inte har några resurser alls. Här, i Leksand, har vi de fysiska förutsättningarna och det är nära till allt. Jag behöver ingen bil, cyklar till hallen på fem minuter. Allt det värderar jag högre än att tjäna pengar, och jag har ett jobb som är så pass kul. Det finns en dröm om att även damspelare ska bli heltidsproffs men jag har svårt att se att alla skulle sitta hemma hela dagarna utan att göra något.
Kan det vara fördummande att bara ha hockeyn?
– Ja, jag tror det. Jag har testat att bara studera och spela hockey. Det var inget för mig. Jag gillar när det är lite fart i vardagen och höll på att bli tokig, så jag började jobba lite vid sidan av. I dag finns fantastiskt bra studiemöjligheter men det gäller att ta lite eget ansvar. Jag var i väg med landslaget på OS utan att det påverkade min studiegång. Jag tog examen efter 3,5 år och var aldrig sen med en tenta.
Hur många damer lever på ishockeyn i Sverige?
– Några stycken, skulle jag gissa. De finska spelarna jobbar inte, men det beror på att förbundet betalar en hel del.
Hur är det att vara kvinnlig spelare i hockeyns Mekka?
– De senaste fem åren har vi fått mer och mer publicitet men jag spelar hockey för att det är kul. Det runt omkring bryr jag mig inte om så mycket.
Förra säsongen hade ni ett publiksnitt på 273 personer i grundserien.
– Det är inte i närheten av Luleå (831) men det är många som har koll, som följer oss genom tidningar och sociala medier. Det är det här med att komma och titta, men jag tror att C Mores sändningar kommer att innebära något positivt för oss.
Hur ser du på Leksands satsning på damerna?
– För föreningens skull hoppas jag på en stabil uppgång för både damerna och herrarna, att vi kan bygga långsiktigt. Det känns som att det kom in lite nya vindar med
”ATT FLERA SPELARE HAR LÄMNAT KLUBBEN KANSKE INTE BEHÖVER VARA NEGATIVT. DET HÄR ÄR EN NYSTART.”
”Tjomme” (sportchefen Thomas Johansson), att en ny spännande era är på gång. Att flera spelare har lämnat klubben kanske inte behöver vara negativt. Det här är en nystart, början på något nytt. Det blir nog bra i slut-ändan och vi kommer ju träffas ändå, i sarghörnen.
Då ska dina gamla kompisar få äta plexiglas...
– Ja, då ska de få höra! Ha, ha, ha. Nej, jag är ganska snäll men på banan spelar det ingen roll vad de heter. Då är vi blåvita och de bär en annan färg.
Är det vanligt med trash talk inom damhockeyn?
– Det är inte jättebrutalt och oftast står man och tuggar med dem man känner lite. Ja, man vet ju vilka man kan trigga lite extra. Det är en ganska liten värld, så man ska välja sina ord och tänka på vad man säger. Jag är inte guds bästa barn och kan vara den som gruffar men som kapten representerar jag det jag bär på bröstet, så jag kan inte säga vad som helst. Dessutom jobbar jag med barn.
Vad har du för drömmar med hockeyn?
– Jag drömde länge om att få spela OS och det har jag fått göra. Vad ska jag göra nu?
Spela två...
– Ja, det hade inte varit fy skam och PekingOS är inte så långt borta. Det är alltid en ära att få spela VM och OS men nu ser jag varje uttagning som en seger i sig. Spelarna i JVMlaget som tog silver 2018 är seniorer nu, så jag är glad så länge jag kan fajtas om en plats. Sedan är ju SM-guld en dröm. Eftersom jag har spelat här i hundra år hade det varit grädde på moset. Vi får se. Just nu startar vi upp något nytt. Det är roligt att se de yngre tjejerna kliva fram, ta plats och växa även som människor. Det är ju de som ska ta över, säger Elin Lundberg.
Kan du föreställa dig ett liv utan hockey eller är du typen som blir tränare efter karriären?
– Min sambo säger att det inte finns en chans i världen att jag klarar av det. Ge mig ett år, sedan kommer jag nog tillbaka. Men jag vill nog inte jobba på elitnivå utan med småttingar.
Det är inte bara på spelarsidan det har hänt mycket i Leksands damlag. På tränarposten har Ulf Hedberg ersatts av Lars Stenmark, som har ett förflutet som materialare, juniortränare och ungdomsansvarig i Björklöven.
”MIN SAMBO SÄGER ATT DET INTE FINNS EN CHANS I VÄRLDEN ATT JAG KLARAR AV ETT LIV UTAN HOCKEY.”