”HOCKEYN HAR SLITIT MYCKET MEN SÅBLIR DET JU NÄR MAN ÄR EN FLÅBUSE”
LEKSAND. Christer Abris har lika många proteser i kroppen som han har SM-guld i prisskåpet. Han vevar lite med sin ena axel, tittar ut över Siljan och känner efter en stund. – Det var en fin tid, så det var nog värt allt ändå.
Press, radio, tv och framförallt massmedia har kommit till Leksand den här höstklara lördagen i september för att följa Leksands premiär mot Malmö. Christer Abris och jag har aldrig träffats, men han hämtar upp mig på stationen, räcker fram näven och kommer med ett förslag.
– Vi tar en fika hemma hos mig.
En kvart senare, efter att han pekat ut Olle ”Mapa” Sjögren på torget och den gamla bensinmacken där han alltid tankade förr i tiden, sitter vi i hans timmerhus med utsikt över Siljan.
Huset på Siljans västra sida byggde han och hustrun Christina i mitten av 70-talet, när familjen bestämt sig för att testa proffslivet i WHA och New England Whalers.
Det blev tre tuffa säsonger där borta, men vi är här för att prata de tuffa säsongerna här hemma.
Christer föddes 1947 i Holmsund utanför Umeå, fem timmar före tvillingbrorsan Thommy, och redan när bröderna var ett
”JAG HAR SYTT ETT PAR, TRE HUNDRA STYGN. VÅR DOKTOR BRUKADE KOMMA TILL TRÄNINGARNA MED TVÅ METER TRÅD.”
par, tre år gamla flyttade familjen från Västerbotten till Falun i Dalarna.
– Farsan blev brandman så vi flyttade ner, och det var farsan som tog med oss på ishockey när vi var små. På den vägen var det. Vi blev galna i ishockey men på den tiden fick vi spola isen själva. Och grejerna tog vi antingen på cykeln eller på sparken.
Burväktare av en slump
Bröderna började spela i Godtemplarnas IF i Falun, trots att de enligt Abris ”inte direkt var några godtemplare”, och bur-väktare blev han lite av en slump när laget saknade en målvakt till match.
Brorsan Thommy blev back, en bra sådan, så pass bra att självaste Leksand visade intresse.
– Leksand tog kontakt och ville ses, de bjöd på middag men jag fick inte följa med, farsan tyckte jag skulle stanna hemma. Man skulle ju i säng. Jag minns att jag stannade uppe och väntade, nyfiken som fan. Brorsan kom inte hem förrän elva på kvällen. Han berättade att han sagt till Leksandsledaren Rune Mases att han hade en bror som också spelade ishockey.
– Ta med honom också, svarade de. Jag åkte med på ett bananskal. Det var stort att dra på sig den tröjan kan jag säga. Och man var ambitiös som fan.
Bröderna flyttade till Leksand där de inkvarterades i ett rum där de fick dela säng – och på en gammal sliten cykel.
– Vi sov skavfötters i två år. Farsan var inte nöjd. Han röt till vid något tillfälle och sa till någon i styrelsen att vi åtminstone skulle få varsin säng, och det fick vi.
Säsongen 1968/1969 tog Leksand sitt första SM-guld någonsin efter stor dramatik.
– Det var inga dåliga spelare som hade försökt före oss, säger han och nämner ett gäng spelare på dalmål och i en rasande fart.
– ”Mapa”, ”Totte”, ”Bosse”, ”Åke”, ”Knutte”, ”Pära”, ”Nisse”…
– Frölunda behövde slå Brynäs nere i Göteborg och vi var tvungna att ta poäng mot Modo i Örnsköldsvik. Vi spelade 1–1 och matchen var klar tidigare, så vi åkte runt på isen och väntade i säkert 20 minuter innan vi fick slutresultatet från Göteborg. Brynäs hade förlorat!
”Abris” minns en situation extra tydligt, den när Modo-forwarden Lage
Edin kom fri från mittzon alldeles i slutet av matchen.
– Han sköt och som målvakt känner man ju nästan om en puck ska gå in eller inte. Man behöver inte titta bakåt, men den här kände jag att… jag började vrida på huvudet och… först DING… sedan DING en gång till. Pucken gick stolpe, stolpe ut, och hade den gått in hade allt varit annorlunda. Och så finns det de som säger att ”små marginaler” är en klyscha.
– Vi kastade av oss hjälmar och handskar och den känslan… det var skönt. Sedan åkte vi nattåg hem och bytte till buss i Bollnäs, har jag för mig. Det var alltid så. Tåg hem och sedan buss.
Bra fest?
– Vi visste vad som väntade på hemmaplan så några passade på att sova lite. Och när vi kom tillbaka till Leksand på morgonen var det fullt med folk på torget som stod och väntade. På kvällen var det fest på ett pensionat och jag minns att Kjell Brus var helt slut. ”Nu vill jag bara hem”, sa han… (skratt)
– Det var stort, och det är stort än i dag. Första guldet. Nisse Nilsson
slutade ju efter det guldet, men han hade kunnat spela i minst fem år till.
”Fingarna har ju gått av allihop”
För ”Abris” blev det ytterligare två SMguld under Leksands mest framgångsrika epok.
Den orädde målvakten från Holmsund spelade fem VM och ett OS för Tre Kronor, hans uppoffrande och på gränsen till dumdristiga spelstil i kombination med det heta temperamentet gjorde honom vida känd.
När vi sitter och skrävlar om kvällarna nämns ”Abris” i samma mening som ”Honken”‚ ”Klimpen”, ”Pekka”, Lindbergh och Högosta.
Men det har kostat.
”Abris” håller upp sin vänsternäve, sin plockhand, och det syns, handen liknar mer en klo.
– Fingrarna har ju gått av allihopa och nu kan jag inte räta på dem, säger han och försöker med kraft från högerkanten få fingrarna raka.
– Jag har proteser i båda knäna och i en axel. Det blev många operationer, sju-åtta stycken. Hockeyn har slitit mycket men så blir det när man är en flåbuse.
Jag ville vinna och gav allt, och vi var ett bra gäng, samma killar varje säsong. Det är klart att man vill stå upp för kamraterna.
Du tog inte väl hand om din kropp?
– Nej, och där borde jag tänkt efter. Men jag ville spela, ville vinna. Man kunde komma in i omklädningsrummet med smärtor men då sade man bara ”ge mig en sprutjävel” och så fick man det. Ont efter två perioder, spruta, och så kunde man spela sista. Men när bedövningen släppte på natten sedan… fy fan.
– Jag fick mycket spö, men jag fick ge lite också… (skratt).
En av de mest omtalade Abris-incidenterna inträffade under ett derby mot Brynäs, i Gävle, sedan Lennart ”Tigern” Johansson sparkat in ett mål för Brynäs.
– Jag borde kanske inte spelat den matchen. Jag hade legat inne för blindtarmen, farsan skjutsade in mig till akuten. Men dagen efter ringde jag till Rune Mases och sa ”släng in min trunk och hämta upp mig vid lasarettet i Falun”. Det var kanske inte så genomtänkt. När domarna godkände det där målet rann det över, jag åkte fram till domaren Olle Granberg och han var väl inte beredd riktigt. Jag ville bara ruska om honom lite.
– I dag hade man väl blivit avstängd på livstid.
Vilka var dina styrkor som målvakt?
– Vinnarskallen. Helt klart. Jag stod upp för laget och målvakten… det är en viktig position. Vissa forwards var galna, de gick rakt på mål, stenhårt i hög fart, och då gick man bara ut och mötte. Det slutade ju med att man hamnade i var sitt sarghörn. Jag har sytt ett par, tre hundra stygn. Vår doktor i Leksand brukade komma till träningarna halv sex med två meter tråd. Då var det bara att ställa sig i kön och låta honom lappa ihop en.
Var det bättre förr?
– Det vet jag inte, men det var en annorlunda hockey, och profilerna var större. Spelarna stannade i sin klubb. I dag skulle ju knappt någon reagera om du gick mellan Leksand och Brynäs, men då var det annorlunda. Halva landslaget var från Leksand, och andra halvan från Brynäs. Det var hårda tag även där, det tog några dagar innan vi pratade med varandra.
Tänker du ofta på den här tiden?
– Nja, inte särskilt. Nu kanske, när säsongen drar igång, då tänker jag lite på det. Jag är inte särskilt nostalgisk av mig, men jag vet vad som krävs. Och hur svårt det är att vinna.