MANNEN, MYTEN, MÄKITALO
FINSKE KULTLIRAREN SOM BLEV DALARNA TROGEN: ”DET ÄR LÄTT ATT BLI BEKVÄM NÄR MAN TRIVS”
FALUN. Vissa frågor saknar svar men måste ändå ställas. Hur hade hockeykarriären sett ut om han skaffat agent före 37 års ålder? Vart hade livet fört honom om han varit mindre trygghetssökande? Det är Jarmo Mäkitalo, 58, som undrar. OS-spelaren som kom till Leksand 1980 blev kvar i Dalarna. Text: Stefan Holm
Foto: BILDBYRÅN, STEFAN47HOLM
Ivardagsrummet hänger en minnestavla från OS i Lake Placid 1980, då en samling amerikanska collegestudenter blåste Sovjetunionen på guldet. Hockeyturneringen blev inte lika minnesvärd för Jarmo Mäkitalos älskade Finland men då var den finska versionen av ”Miracle on ice” redan skriven.
Det skedde två år tidigare, när J18-EM avgjordes i Helsingfors och Vanda. Värdnationen hade aldrig vunnit ett internationellt mästerskap, varken på senior- och juniorsidan, och förväntades inte göra det då heller. Den starkaste hanen i lejonkullen från 1960, blivande Stanley Cup-mästaren Reijo Ruotsalainen, var ju upptagen med spel i J20-VM, som samtidigt avgjordes i Montreal.
Sovjetunionen, anförda av blivande storheter som Vladimir Krutov och Igor Larionov, såg ut att leka hem EM-guldet men i finalen svarade Finland för en knall som fortfarande ekar i vårt östra grannland.
Sovjeterna ledde med 2–0 och 3–1 men de sisufyllda hemmaspelarna tvingade fram en förlängningsperiod, hämtade där upp två nya underlägen och säkrade ett sudden death-avgörande med 20 sekunder svar. Då, en minut och 42 sekunder in på den femte perioden, kastade sig en viss Jari Kurri fram och vräkte in den historiska segerpucken bakom Dmitri Saprykin.
Två år senare, efter OS 1980, drog Kurri till Edmonton, där han fick bygga ut ex-hustrun Tiinas smyckeskrin för att få rum med alla Stanley Cup-ringar.
Superstjärnans bästa lekkamrat från tiden i juniorlandslaget flyttade också utomlands, till Leksand.
– De var en häftig känsla att vinna JEM, Finlands första medalj någonsin. Jag och Jari spelade väldigt mycket ihop under ungdomstiden och avgjorde finalen. Jag hade fyra assist i den matchen och Kurri gjorde två mål. Den årskullen var otroligt bra och det var fantastiskt att möta Krutov och Larionov, som skulle bli riktigt bra, berättar Jarmo Mäkitalo, som bjuder på kaffe och wienerbröd i villan i Falun.
Att finländaren som vann den interna assistoch poängligan hamnade i Leksand berodde på att Erkki Laine och Kari Eloranta två år tidigare gjort samma resa, från Lahtis till Dalarna.
Jarmo, som var juniorlandslagsman även i fotboll, hade hade en speciell relation till framförallt Laine.
– Vi var väldigt bra kompisar och bodde i samma hyresfastighet under uppväxten. Vi umgicks mycket och pratade om att det skulle vara kul att spela utomlands för att se hur hockeyn är där. 1980, när jag var 19, blev det så. Jag och Erkki pratade om det mer och mer under OS 1980 och där träffade jag de svenska killarna som spelade i Leksand. Åhlberg (Mats), Söderström (Dan), Weinstock (Ulf), Tomas Jonsson... Det var ganska många leksingar som spelade OS och klubben betalade en peng för att låna mig under en säsong. Det gick jättebra hockeymässigt och jag trivdes med allt runtomkring. Då ville Leksand att jag skulle stanna ett år till, och sedan ett år till... Totalt blev det elva säsonger i klubben... – Ja, jag trivdes bra omgående och hade mina kompisar från Lahtis där. På den tiden var spelarna mer lojala mot föreningarna. Trivdes man på ett ställe ville man komma tillbaka eller stanna länge.
Vilka är dina starkaste minnen från åren i Leksand?
– Finalen mot Djurgården 1989. Då hade vi ett riktigt bra lag och vann den första finalen borta men Djurgården vände och vann med 3–1. Vi hade en liten chans men Djurgården var bra. Sedan har du 1994, när (Wayne) Fleming tränade Leksand. Vi vann grundserien men åkte ut i kvarten mot Modo. Under mina år i Leksand är 94-laget, om man ser till helheten, det bästa jag har spelat med. Jonas Bergqvist, Niklas Eriksson, Tomas Jonsson, Roger Johansson, Per-Erik Eklund, ”Sigge” Svensson, Peter Ciavaglia, Greg Parks... Vi hade sju-åtta spelare i OS, ett otroligt bra lag. Det är en gåta att vi kunde missa SM-guldet men jag tror att killarna var slutkörda efter OS. Något hände, vi var jättefavoriter men gick inte ihop under slutspelet. Det är en miss, måste jag
säga.
När du kom till Leksand bodde du med Laine och Eloranta i ett hus vid Lisselbyvägen.
– Ja, att jag hade kompisar från Lahtis i Leksand underlättade för mig, framförallt den första säsongen. Jag pratade lite svenska, det jag lärt mig i skolan, men var väldigt tyst och lyssnade mest. Andra året, när Kari flyttade därifrån (Calgary), blev jag tvungen att prata lite och när sedan Erkki flyttade (Kiekkoreipas) var jag tvungen att klara mig själv.
Thommy Abrahamsson och Wayne Fleming har bott i samma villa, som nu ägs av Magnus ”Sigge” Svensson. Det är tur att väggarna inte kan tala, va?
– Ja, det kanske är lika bra. Ha, ha, ha. Jag, Erkki och Kari umgicks mycket och försökte hitta på olika aktiviteter. Dagtid kunde vi åka till ishallen och köra extra, för på den tiden tränade vi mest på kvällarna.
Jag utgår från att det fanns bastu i huset.
– Absolut, och där körde vi hårt. Vi hade bastu även i det andra huset, där jag och Erkki bodde. Vi bastade ganska många gånger i veckan. Det är ett måste.
Blev Erkki Laine som en extra storebror?
– Ja, det kan man säga. Det kändes tryggare att åka till Sverige än någon annanstans. Han fanns ju där och vi har känt varandra sedan vi var små.
”UNDER MINA ÅR I LEKSAND ÄR 94-LAGET DET BÄSTA JAG SPELAT MED. DET ÄR EN GÅTA ATT VI KUNDE MISSA SM-GULDET”
Fann lugnet i Falun
Jarmo Mäkitalo spelade för Leksand i tre säsonger och återvände till Siljans strand 1985, då han blivit svensk mästare med Södertälje. Då valde han och exfrun Lilian att bosätta sig i Falun och öppna en tobaksaffär med spelservice. Jarmo fann lugnet och har sedan dess haft sin bas här, även om adresserna har skiftat.
Det är en av förklaringarna till att han spelade för Leksand under tre perioder.
– I efterhand har jag tänkt att jag kanske borde ha åkt någon annanstans, till Schweiz, Tyskland eller vart som helst. Det är lätt att bli lite bekväm när man trivs och det funkar hockeymässigt. Det har funnits andra klubbar med i bilden men det var lätt att gå till en klubb där man kände folket och visste hur allt fungerade. Det gav en trygghet och många gånger är pengar inte allt, säger Jarmo.
Han bor numera i stadsdelen Haraldsbo med sambon Anette Ingre, 49, och parets femårige son, Alex. Från sitt första äktenskap har han sönerna Tom, 24, och Emil, 22. Den sistnämnde bor också i Falund medan hockeyn har fört Tom till Blekinge. Han har sitt hem i Karlshamn och spelar för Mörrum.
– På något sätt fastnade jag i Falun. När Leksand ville att jag skulle komma tillbaka efter SM-guldet med Södertälje köpte vi hus här. Min förra fru kommer från Falun, som är en
lagom stor stad och ligger nära Leksand. Jag och Tomas Jonsson, som bor i Sundborn, åkte tillsammans till träningarna. Han kom till tobaksaffären, köpte snus och sedan åkte vi.
Jarmo Mäkitalo lämnade Leksand på nytt 1990, då han skrev på för Team Boro och flyttade till Vetlanda. Han återvände två år senare och försvann på nytt 1995, då det blev spel i IK Oskarshamn. Bakom båda flyttarna döljer sig Leksandskompisen Ivan Hansen, som tog över den roll Erkki Laine hade.
– Jag har spelat med många bra killar men de jag har trivts bäst med är Laine och Ivan Hansen. Vi hittade varandra på isen och tänkte hockey på samma sätt. Vi visste var den andre befann sig, hittade öppningar och passningar. Finns den där extra kemin är det så himla enkelt att spela hockey. Dessutom hade vi alltid kul ihop. I Boro styrde Ivan ganska mycket och fick ta dit de spelare han tyckte var lämpliga. Sedan, när han var i Oskarshamn, började han ringa igen. Då kände jag att, vad fan, jag är 35 år och kanske borde röra på mig en sista gång. Jag hade fått kontrakt med Leksand men Oskarshamn ville uppåt, Ivan är en bra kompis och pratade med mig i flera veckor: ”Ska du inte komma hit. Det är jättebra här nere, Oskarshamn är på gång och kan fixa ett jobb vid sidan av hockeyn.” Om det inte varit för hans skull hade jag nog inte flyttat dit. Nu gjorde jag det och utbildade mig till diplomerad massör. Det var en tanke jag hade, att öppna eget som massör den dag jag slutade med hockeyn. Under andra säsongen i Oskarshamn fungerade jag som spelande massör.
Skämtar du?
– Nej, jag mjukade upp de andra pojkarna i periodpauserna. Alla andra vilade och tog en kopp kaffe medan jag masserade de som hade ont i 10–15 minuter. Sedan var det bara in och spela igen. Det var rätt komiskt men är ett kul minne.
Är Ivan din andra bonusbrorsa, som kunde ge dig den trygghet du behövde?
– Ja, Ivan har varit på många ställen och det är bra att ha lite folk som man känner och litar på. Det är konstigt, men med vissa människor funkar det hur lätt som helst.
”Blir som en 16-åring igen”
Efter åren i Oskarshamn flyttade Jarmo hem igen, inställd på att hjälpa Falu IF. Problemet var att satsningen skulle göras med pengar som inte fanns.
– Klubben skulle satsa och tog in killar från Gävle och Leksand. När jag frågade var allt hur bra som helst. Jag litade på att det var så men efter bara ett par månader började bygget rasa och sedan blev det konkurs. Det var i oktober någon gång, och då var det lite panik.
Jarmo Mäkitalo hade inga planer på att sluta med hockeyn och anlitade för första gången en rådgivare.
– Ja, då skaffade jag en agent. Svensson... Vad är det nu han heter?
Gunnar.
– Ja, Gunnar Svensson. Jag kände honom lite sedan tidigare och han fixade en klubb i Tyskland (Heilbronner). Efter några veckor, när
det var tre-fyra månader kvar av säsongen, ringde Kärpät och där gick det jättebra. Jag gjorde flest mål trots att jag bara spelade hälften av matcherna. Seppo Repo, en gammal finsk landslagsspelare som var tränare i Herning, såg en av matcherna i Uleåborg. Efter matchen frågade han om jag ville komma dit, och då blev det så. En bra kompis från Lahtis, Erkki Mäkelä, spelade där. Totalt var vi fyra finländare. Petri Skriko och Jarmo Kuusisto, en back, var också i Herning, så det var inga problem att komma in i gänget.
Det är uppenbart att du är en trygghetssökande människa.
– Ja, lite sådan är jag. Jag vill ha koll på saker och ting, säger Jarmo Mäkitalo, som avrundade karriären som 39-åring, med division 1-spel i Kristianstad och Hedemora.
Kan du i dag, 20 år senare, sakna livet som hockeyspelare?
– Ibland kan jag göra det, som när det hettar till i slutspelet. Då blir jag lite sugen. Jag tittar på matcher på tv, ser matcher på plats och när jag får chansen att spela själv, som i 100-årsmatchen, blir jag som en 16-åring igen.
Det gick tydligen vilt till. Ulf Weinstock körde in i Tomas Forslund och bröt tre revben.
– Det var en olyckshändelse och det är typiskt att han skulle krocka med Forslund, som är så stor och stark. Det är som att köra in i en betongklump. Hade det varit någon annan hade det inte blivit så allvarligt men han är ett riktigt vildsvin. Forslund rörde sig inte, stod bara och tittade och undrade vad fan som hände.
Vad hade du gjort annorlunda om du fått möjligheten att leva om ditt liv?
– Då hade jag kanske åkt utomlands tidigare och spelat i Schweiz eller Tyskland i 10–15 år. Då hade jag nog klarat mig okej efter karriären. Det fanns i tankarna men samtidigt trivdes jag bra i Sverige. ”Äh, vad fan, jag stannar.”
Hur mycket pengar drog du in under karriären? Skulle du klara dig utan att jobba?
– Nej, sådana pengar som finns i dag existerade inte då. Nu liknar det ju ingenting. Många tjänar mer i månaden än vad jag tjänade på en hel säsong under 1980– och i början av 1990talet. Jag tyckte det var kul att spela och då var det inte så noga med lönen. Jag försökte alltid ha ett jobb vid sidan av hockeyn men det förändrades när Fleming kom till Leksand (1992) och införde träningar på förmiddagarna. Då höjdes lönerna med 5 000–8 000 kronor, så att vi precis klarade oss utan att jobba.
Har du aldrig varit intresserad av att jobba som ledare inom hockeyn?
– När jag slutade i Hedemora fanns det division 1-klubbar som ville ha mig som spelande tränare men det blir en jävla karusell om man ska vara med i de lite större sammanhangen. Ett halvår där, två år där, ett halvår där... Nej, jag vill vara på ett ställe. När mina pojkar var yngre var jag ungdomstränare i Falun i femsex säsonger. Det tog mycket tid och ska man träna ett A-lag krävs otroligt mycket tid, även i division 1.
Din äldste son, Tom, var tongivande i Leksands juniorlag och fick känna på SHLspel. Det måste ha varit stort även för dig.
– Ja, det är klart att jag var stolt. Mot HV71 visste han inte själv att han skulle spela. Tom hade tränat med J20-laget och efteråt skulle han komma till mig på läktaren, så att vi kunde se matchen tillsammans. Han kom aldrig och då fick jag ett meddelande om att han skulle vara med och spela. Jag fattade ingenting. ”Ska han spela?” Någon var skadad så han fick hoppa in och spela match högst en timme efter träningen. Han var bra uppvärmd och svarade för en assist i den matchen. Det var kul att se att han klarade av den nivån samtidigt som det var nervöst. Hur var det att bli pappa på äldre dagar? – Lite annorlunda, så klart. Jag är lite lugnare nu än när jag fick de första pojkarna. Jag har inte samma tid och ork och eftersom jag jobbar ganska mycket får Anette ta hand om mycket. Jag kommer hoppa in mer när det blir aktiviteter. Alex har jättemycket energi, tycker det är roligt att åka skridskor och spelar lite boll.
Hur följer du Leksand i dag?
– Rätt mycket på tv och ibland åker jag till Leksand.
Hur har det varit att följa klubben under jojo-åren?
– Det har varit frustrerande många gånger. Hur fan kan det plötsligt bli så här dåligt när det ser okej ut på pappret? Många killar har kommit till Leksand och blivit sämre. De kan ha varit väldigt bra i andra lag och spelat i landslaget men i Leksand har de inte fått ut max. På något jävla sätt har det blivit fel. De som kom dit för att lyfta laget har inte lyckats med det.
Du levererade alltid och blev populär i alla dina klubbar. Hemligheten?
– Jag tyckte det var kul att spela hockey och det hänger ihop. Har man inte roligt och vantrivs är det svårt att prestera. Min styrka var speluppfattningen, så jag kunde snabbt anpassa mig efter laget, spelsystemet och olika ytterforwards. Det är därför det har funkat på alla ställen. Ja, jag tror inte att jag har gjort någon förening besviken.
Du fyller 59 år i oktober. Känns det i kroppen att du har ett förflutet som hockeyspelare?
– Jag är fortfarande rätt vältränad,
”ALLA ANDRA VILADE OCH TOG EN KOPP KAFFE MEDAN JAG MASSERADE DE SOM HADE ONT. SEDAN VAR DET BARA IN OCH SPELA IGEN”
springer lite, kör med småvikter och är ute och går. Ändå känner jag av axlarna. De började hoppa ur led när jag var 19-20 år och det fortsatte under hela karriären trots att jag försökte förstärka musklerna. När det hände tog det några dagar innan jag kunde spela igen. I slutet av karriären sa de att jag måste opereras eftersom lederna är så slappa men jag ville inte vara borta ett halvår. I stället spelade jag med en rem som var fäst i axelskyddet, så att jag inte kunde lyfta armen för högt. Nu har jag problem och axlarna värker ibland. När jag sover på mage och lägger upp armen vaknar jag av att axeln är på väg att hoppa ur led. Sedan har jag stelopererat ett finger, säger Jarmo och visar ett långt ärr på höger pekfinger.
– Under mitt sista år i Leksand, i slutspelet, fick jag ett rapp över fingrarna. Jag kunde inte hålla i klubban men under Flemings tid i klubben körde vi med bedövningssprutor. ”Det funkar”, sa han, och då fanns det ingen återändo. Operationen fick jag göra senare. Ah, det blir alltid skador inom hockeyn.
Har du kontakt med många gamla lagkamrater?
– Inte veckovis. Jag jobbar mycket, folk flyttar och alla har så mycket annat som ska hinnas med. Ivan bor i Kalmar, Forslund i Borlänge och Tomas Jonsson i Sundborn men vi har inte så mycket kontakt. Tiden räcker inte till. Sedan, när vi väl träffas, är det som om vi hade setts i går. Erkki Mäkelä, som jag spelade med i Herning, pratar jag med ganska mycket i telefon och vi umgås när jag är i Finland.
Erkki Laine omkom i en båtolycka 2009.
– Ja, det var en tung period. Han och Kari hade varit i Leksand och spelat en 90-årsmatch. Vi hade jättekul men några veckor senare ringde Kari och berättade att det hänt en olycka och att de inte hittat Erkki, som förmodligen hade drunknat. Jag blev jättepaff och ville inte förstå. Vi brukade träffas i Lahtis på somrarna och plötsligt var han, en så nära kompis, borta. Jag fattar fortfarande inte att han inte är i livet.
Vad har du för kontakt med Jari Kurri i dag?
– Jag pratade med honom för ett par månader sedan. Han är i Helsingfors nu, i Jokerit. Jag ringde eftersom en kompis ville ha hans autograf på en tröja, så jag skickade den till honom. Han sa att om jag kommer dit ska vi titta på hockey tillsammans.
Var du aldrig aktuell för NHL?
– Philadelphia hade gjort vissa noteringar under J18-EM (1978) och J20-VM (1980), som gick i Finland. Det var lite på gång när jag var
19 år men NHL-klubbarna ville ha större killar. Jag var inte jättestor till växten, var osäker på språket, osäker på att åka i väg. Sedan hade jag inga agenter att diskutera med. Kurri var den ende som hade agent, en kompis i Helsingfors. Han åkte till Edmonton, jag åkte till Sverige. Det gick riktigt bra för honom där.
Hur ofta skriver du autografer?
– Det händer. I dag var jag på en arbetsplats i Avesta och då var den en kille som ville ta ett kort med mig och skicka till sina kompisar, berättar Jarmo, som driver eget företag och säljer sjukvårdsutrustning, kontorsmaterial och lamineringsmaskiner.
Du var oerhört populär i Leksand, så det måste vara kul att bli igenkänd.
– Ja, det var mycket under 100-årsmatchen. Sedan träffar jag mycket folk på dagarna när jag åker runt i Mellansverige. Jag kör drygt
5 000 mil om året och leksingarna är väldigt många.
De är som mygg, finns nästan överallt...
– Ja, men hur kan folk komma ihåg mig? Det är helt otroligt. Jag är snart 60 år och är det så märkvärdigt att ha spelat i Leksand? Vad fan ska de ta kort med mig för? Det är helt otroligt.
Vem skulle du möta på gatan för att själv be om en selfie?
– Ha, ha, ha. Trump eller någon. Nä, jag vet inte. Det är klart att det är häftigt att se riktiga kändisar men de är ju som en annan.