TOMAS JONSSONS BEKÄNNELSER
”JAG HADE ALDRIG KUNNAT TA OM LEKSAND ÅKT UR ALLSVENSKAN MED MIG SOM LAGKAPTEN”
Hösten 1989 tog en lång och mycket framgångsrik NHLkarriär slut. Efter åtta år, och två Stanley Cup-titlar, i New York Islanders flyttade Tomas Jonsson hem till Sverige. Och till Leksand. Falun-sonen tvekade aldrig, när familjen nu skulle hem till Sverige var det bara Dalarna som gällde. Trots att Edmonton Oilers hade laddat upp med ett rejält kryddat kontrakt för att få backen att stanna kvar i klubben i fler år än det halvår han avslutat NHL-karriären med.
Varför blev det ändå
Sverige?
– Ja… fråga min fru.
Han skrattar. Han gör ofta det. 59 år gammal har han avslutat sin hockeykarriär sedan ett år tillbaka, och ser ut att trivas alldeles förträffligt med livet också utan puckar.
Familjen Jonsson, Tomas,
hans fru Christina och de tre barnen flyttade hem 1989. En fin gammal gård, ett sommarkollo i början av seklet, blev familjens hem. Och trots att barnen flyttat ut sen ett gäng år är Tomas och Christina fortfarande kvar. Ett Falu rödfärg-rött hus med vita knutar förstås, och med en vidunderlig utsikt över sjön Toftan från köket. Nedanför köksfönstret ligger en bit mark som ser ut att kunna passa perfekt till en hockeyrink modell mindre.
Men den tvåfaldige Stanley Cup-mästaren byggde ingen rink till sina barn, utan en ridbana.
– Min son fick den ena Stanley Cup-ringen när han fyllde 18. Mina döttrar fick varsin häst. Jag tror att alla blev lika glada och nöjda, säger Jonsson.
Och så skrattar han igen.
Över en större kopp kaffe i det vackra köket berättar han sen historien om sin hockeykarriär. Den som började med att han nobbade Leksand och sen slog ut dem i SMsemifinalen året därpå. Född och upp
SUNDBORN. Det första han gjorde som elitspelare var att nobba Leksand. Det andra var att slå ut dem i SM-slutspelet. Men Tomas Jonsson betalade tillbaka. Många gånger om. – Tyvärr räckte vi aldrig hela vägen fram. Ett SM-guld med Leksand hade nog varit störst av allt. Större än OS-guld, större än Stanley Cup, säger han. Text: Henrik Lundgren Foto: Andreas Bardell
växt i Falun var det hockey som gällde redan från början. Han var förvisso bollkalle i ett gäng bandymatcher, men har själv aldrig spelat bandy. I stället spelade han hockey med ett gäng äldre kompisar.
– Jag tror att det var de som gjorde att det blev hockey. Pappa var busschaufför och körde många hockeylag, bland annat Leksand. Men han var aldrig någon supporter på det sättet. Även om han kom hem någon gång med en klubba från Tommy Abrahamsson. Men jag såg nästan aldrig Leksand på plats, jag hade fullt upp med mina egna matcher i Faluns pojk-, junior- och A-lag.
Valde Modo före Leksand
Efter två år i division 1 med Falun var det 1977 dags för den 17-årige Jonsson att ta klivet upp bland de stora grabbarna i elitserien. Men inte till Leksand, som många trodde. I stället packade han resväskan och flyttade till Örnsköldsvik och Modo, där Tommy Sandlin just tagit över som tränare.
– Jag var hemmakär, så hade jag flyttat till Leksand hade jag säkert åkt hem till Falun så fort det blev ledigt. Så jag tänkte att jag drar iväg, och fick chansen att träna under Tommy Sandlin. Och det har jag inte ångrat en sekund.
Både Leksand och Modo kom med kontraktsförslag, men hos Leksand var konkurrensen stenhård.
– De hade väldigt många duktiga spelare i juniorlandslagen, och ett gäng backar i både Vikingarna och Tre Kronor. Så det hade nog tagit längre tid att få komma in och spela elitseriehockey där. Medan Modo var lite… tja, det var ju bra spelare där också förstås, men det var kanske lite, lite enklare att ta sig in där. Även om jag inte trodde att jag skulle få komma in direkt, det kunde jag aldrig ana.
Då var Leksand det stora laget i Sverige, med tre SM-guld åren dessförinnan. Hur blev reaktionerna när du trots det valde Modo?
– Det var många i Falun som naturligtvis undrade vad fan det var frågan om. Men det var ganska lugnt ändå, de flesta sa att jag visste vad jag gjorde, och önskade mig lycka till. Och när jag skulle hem från USA sen så var det inget tvivel, då skulle jag till Leksand.
Var du leksing redan som barn, eller var Falun för nära, så att du i stället såg Leksand som rivalen?
– Jag har definitivt ett större Leksandshjärta i dag än när jag var 17 år. När jag var i pojklagsåldern och mötte Leksand så fick vi alltid stryk med tvåsiffrigt, och det var ju inte så jävla roligt, haha. Det var inte hatstämning mot dem, men det var inga roliga matcher att spela eftersom vi alltid fick stryk.
Han fick en snabb revansch redan under sitt andra år i Modo, då Ö-vikslaget slog ut Leksand i SM-semifinalen.
– Tredje och avgörande matchen mot Leksand spelades på Hovet. Vi förlorade först i Kempehallen, och låg under med 0–3 i nästa match, men lyckades vända, säger Tomas Jonsson.
I efterföljande SM-finalen mot Djurgården var det dessutom Jonsson som sköt målet som avgjorde alltihop.
– I den sista finalmatchen mot Djurgården gjorde jag 4–3-målet, det var väl ett skott från blå som fladdrade in, minns han.
Hur stort var det att vinna SM-guld?
– Stort förstås. Men jag har ju mer glädje av det i dag. Då, som 18-19-åring, var det mer
”Jag har definitivt ett större Leksandshjärta i dag än när jag var 17 år. När jag var i pojklagsåldern och mötte Leksand så fick vi alltid stryk med tvåsiffrigt”
Tomas Jonsson om att växa upp i Falun och ha Leksand som rival.
”jaja, vi vann. Det var bra”. Men nu suger jag mer på den karamellen.
”Peanuts jämfört med i dag”
Vi går ut i det hemtrevliga vardagsrummet. I ett skåp ligger SM-medaljen från 1979. Stor som en tvåkrona. Priserna har blivit både fler och större sen dess. Här finns också OSguldet, VM-guldet och en hel del priser från NHL-tiden. Men mitt i skåpet står en Leksandsgubbe, med nummer 2 och ”Jonsson” på ryggen.
Det är en av favoriterna.
För om Tomas Jonsson tackade nej till Leksand 1977, så var det ingen tvekan om att det var dit han skulle efter åren i NHL. Men kanske inte så länge som nio år…
– Vi hade bestämt oss tidigt. Vår äldsta dotter skulle börja skolan och vi kände att engelskan började ta överhanden. Sen var jag lite feg, eller feg… Det var ju inte de pengarna som det är i dag, så jag kände att jag måste hem och skaffa en utbildning eller ett jobb. Jag hade nio år i grundskolan, och det kommer man inte så jävla långt på. Så jag tänkte komma hem och spela i ett par-tre år, och sen börja jobba.
Vad låg erbjudandet på från Edmonton?
– Mycket mer än jag tjänade i Sverige, men det var ju peanuts om man jämför med i dag. Men vi kände att vi var klara med NHL, och det har jag aldrig ångrat. Och under de här första åren i Leksand så började lönerna gå upp i elitserien, och plötsligt kunde jag försörja hela familjen på en lön från klubben. Så det blev inget jobb, utan jag körde på. Det blev nio år som spelare, och sen fyra år som ledare.
Var det pengarna som gjorde att karriären blev så lång alltså?
– Nej, det var glädjen. Jag hade för jävla roligt i laget. Det var bra killar. Det var lite turbulent de första åren, vi åkte ner i allsvenskan och fick kvala oss kvar. Men sen kom Wayne Fleming och han betydde väldigt mycket för föreningen.
Att säga att det bara var glädje under Leksandsåren är dock att dra det för långt. Att han fick avsluta sin ledargärning i klubben med att få sparken var väl en sak. Men pressen han satte på sig själv som spelare och lagkapten var stundtals för mycket att bära. – Jag tog på mig alldeles för mycket. Ibland när det gick dåligt… ja, jag mådde inte bra helt enkelt. Och så var jag inte den där som ville prata om saker och ting heller. Med facit i hand borde jag ha dragit ner på ansvaret lite. Jag klankade ner på mig själv otroligt mycket. Var det värst när ni åkte ner i allsvenskan under ditt andra år kanske?
– Ja, fy fan… Jag kommer ihåg att jag fick stanna bilen mitt ute i ingenstans på vägen hem från Leksand.
Jag tror att vi hade spelat 2–2 hemma mot Huddinge och jag kände att ”fan, det här kommer inte att gå”. Så jag stannade bilen ute i skogen och skrek av mig. Helt ensam. Fy fan. Men vi lyckades vända det där. Och då är ju glädjen, eller lättnaden kanske jag ska säga, en helt annan. Om vi hade åkt ur allsvenskan med mig som lagkapten, det hade jag aldrig kunnat ta. Det finns inte en chans. Det var tur att jag slapp det i alla fall.
”Alla vill gärna ha Leksand i SHL”
För ett år sedan avslutade Tomas Jonsson hockeykarriären med att vara assisterande förbundskapten för Danmark. Han sitter förvisso med i ett slags sportråd i Falu IF, men det är ingen stor roll.
– Så här lite som jag tänker på hockey nu har jag nog aldrig gjort. Så tillvaron är bra. Jag åker upp till Leksand och ser på matcherna och så ser jag hockey på tv. Det räcker så.
Leksand gick upp i SHL igen efter den bragdartade våren. Jonsson berömmer hemmapubliken och intresset för föreningen.
– De låg tia-elva i allsvenskan i fjol och hade ett publiksnitt på 5 500. Det hade vilket lag som helst tagit i SHL. Om du frågar alla 14 lag i SHL så skulle de säga att de gärna vill ha med Leksand där, det är fulla hus överallt då. Men är det realistiskt att tro att Leksand kan bli ett stabilt SHL-lag igen? I en tid då pengarna blir allt viktigare?
– Jag inbillar mig ju att man ska kunna bli det. Visst är det tufft att få dit unga spelare, att en 20-21-åring ska komma till Leksand och stanna i två-tre år blir svårt. Då är byn för liten. Men däremot kanske en familj? Spelare som nyss blivit pappa, som vill ha ett lugnt ställe. Så kan man få dit bra spelare, det är det inget snack om.