GALNA I LEKSAND
DJURÅS. Kärleken till Leksand har gett dem både minnen och vänner för livet. Och ett blåvitt hem. – Vi har fått många nya bekanta och kretsen bara växer. Det spelar ingen roll hur gammal du är, säger pensionärsparet Ruth och Jan-Ove Fix. Text & foto: Stefan Holm
”ÄR DET FÖRSTA GÅNGEN DU DRICKER KAFFE UR EN LEKSANDSMUGG? DÅ KOMMER DET ATT SMAKA JÄVLIGT BRA.”
Folke har lämnat sin koja och far runt i trädgården så att grässtråna yr. Han söker sig upp mot verandan, vänder tvärt och susar mot grusvägen utan att lämna tomtgränsen. Husse och matte, Jan-Ove och Ruth Fix, följer skådespelet men erbjuder varken hundgodis eller klappar på ryggen. Folke är en robotgräsklippare och hjälper pensionärsparet med ett av alla måsten som följer med ett husägande. Snart ska de slippa resten också.
Timmerkåken som varit Jan-Oves hem sedan 1977 såldes i maj, så sedan Sportbladets besök har han och Ruth hunnit lämna Djurås utkant och flyttat tre mil norrut, till en blåvit lägenhet i Leksand.
– Vi blir inte yngre och man ska unna sig lite och ha det bra de sista åren. Man kan inte jobba tills det är dags att ”lägga upp näsan”, även om en del väljer att göra det, säger Jan-Ove, 68.
– Ja, nu är det färdigjobbat. Vi måste ju orka gå på hockey också, inflikar Ruth, 67.
Hon jobbade i butik, har sålt allt från färg till bröd under sitt yrkesverksamma liv. Han var anställd på Kvarnsvedens pappersbruk i 42 år, elva månader och 23 dagar. De berättar att de träffades under dansbandsveckan i Malung och har varit ett par i över 20 år.
När de möttes var just dansen deras gemensamma intresse. Nu har de ett till, och det blir uppenbart för den som besöker deras hem. ”Här bor bara leksingar”, berättar en skylt vid ytterdörren.
Visst, i flaggstången – mot en blå himmel med vita moln – fladdrar en matchande Leksandsflagga. På gräsmattan står en leksing tillverkad av Torbjörn Lindgren, motorsågskonstnären som har skapat Åke Lassas-statyn utanför Tegera arena. I ett stenparti står en dalahäst i järn med bokstäverna ”LIF” utskurna. I fruktträden och på husfasaden hänger blåvita fågelholkar.
– Den, säger Jan-Ove och pekar mot fågelboet på väggen, har vi haft i tre år. Nu bor det en blåmes där. Blå och vit. Det är lyckat. I de andra har vi pilfinkar och talgoxar.
På motsatt sida av huset, för att bära upp krukor med femtunga, hänger två solblekta plastsitsar från Leksands isstadion, som revs
2005 för att ge plats åt den nuvarande arenan.
– Vi tog med oss stolarna från gamla hallen. Då satt vi på stol 14 och 15, längst upp på rad 10. Nu sitter vi på rad 9, platserna 9 och
10, berättar Jan-Ove.
Ni är väldigt kreativa.
– Ja, eller hur. Det var väl jag som kom på det också men nu lever de sitt sista liv, säger Ruth, släpper stolarna med blicken, vänder på klacken och går in i växthuset.
– Här har vi vindruvor. Blå, förstås. Det är så mycket tok.
Den blåvita tråd som löper genom Jan-Oves och Ruths liv fortsätter inomhus. Här finns mer Leksandsprylar än i klubbens souvenirshop. Trägalgarna i hatthyllan är ommålade i klubbens färger och på hallväggen hänger bland annat ett lagfoto med texten ”passion oavsett division”, ett aktieägarbrev och en minnestallrik från SM-guldet 1973.
– Den har jag ärvt efter min far, berättar Ruth Fix.
Tydligen är det efter pappan hon fick sitt osläckbara intresse för Leksand. Artur Fredriksson, som han hette, hjälpte till på isstadion 1957–2001, skrapade is och plockade puckar.
– Hela familjen har varit tokig och jag såg till att han blev lika knäpp som jag, säger Ruth och nickar mot sin make.
– Innan vi träffades var det bara rally som gällde, även om jag gick på någon match. När Ruth kom in i bilden blev det hockey och det ångrar jag inte. Det är kul som fasiken, säger Jan-Ove.
”Fågelboet har vi haft i tre år. Nu bor det en blåmes där. Blå och vit. Det är lyckat.”
Missat två matcher – på tio år
Inredningen i den inglasade verandan går helt i blått och vitt och Leksands klubbmärke syns överallt. På ölglas. På met- och kastspö, spinnare och wobblers. På ett par moraknivar. I värmeljushållaren på bordet.
Det visar sig att Ruth har målat den, precis som stöveln i blått och vitt.
– Jag gick en kurs i keramikmålning. De andra målade änglar, tomtar och blommor och sådant men jag är ju blåvit och målade Lekandsattiraljer, säger Ruth, som även har vävt det band som pryder den slokhatt JanOve bär under matcherna.
Ruth och Jan-Ove Fix är paret som lever med Leksand året om – bokstavligen. Deras hem är fullt av LIF-memorabilier och när man hälsar på är det tydligt redan vid dörren vilket lag som gäller.
– Många har kommit fram och frågat om de får köpa hatten men så mycket pengar finns inte i hela världen, säger han.
”Fixarnas” intresse för Leksand sträcker sig förstås längre än att hemmet är inrett i klubbens färger. När de styrande i Leksand Superstars arrangerar bussresor till bortamatcherna behöver de inte ens fråga om makarna Fix ska följa med. Deras namn står alltid högst upp på resenärslistan.
– Vi är inte så bra med datorn, så de har skämt bort oss med det. De vet att vi ska med, och ska vi inte det hör vi av oss, berättar Ruth.
Hur ofta missar ni en match?
– Vi har missat två matcher på kanske tio år. Båda gångerna var det på grund av dop, ett i Trondheim och ett i Örebro, säger Ruth.
– Men när dopet i Örebro var färdigt tog vi bilen i ilfart till O’Learys, där matchen visades. Vi missade bara 20 sekunder och fick åtminstone se den på tv. Att vårt intresse är så brinnande beror också lite på Ruths barnbarn, som är 14. Han kommer gå långt, Felix (Unger Sörum). Han är en duktig skridskoåkare, har bra klubbteknik och en speluppfattning utan dess like. Förra året hade vi nästan inte tid att vara hemma. Vi åkte runt med husbussen och var med honom på camper i Nyköping, Stockholm och Ånge.
Ruth, vilket är ditt första minne av Leksand?
– Det fanns ett kafé som Åke Lassas bror och hans fru drev. Dit fick jag gå med far efter matcherna och spelarna kom dit. Då var jag inte gammal, men det kommer jag ihåg.
Vilka är dina lyckligaste minnen som leksing?
– Jag har haft säsongskort i 45 år och var med 1975, senast vi vann SM-guld. Min far, jag och min gamla svägerska åkte buss till Göteborg och sov över hos brorsan, som bodde där. På stan var det bara brynäsare och leksingar och det var jättehäftigt att vinna. Det vill jag uppleva igen, brukar jag säga till ungdomarna som inte ens var födda då.
Tror du att du får göra det?
”När vi kommer in i hallen går vi alltid ett varv runt arenan, och förlorar vi byter vi håll.”
– Kanske. Sedan var det ju häftigt när vi slog Modo, säger hon.
– Ja, det var inte sant. När det stod 1–3 sa han som stod framför mig att det är kört. ”Nej, nej, nej, det är 20 minuter kvar. Vi måste tro”, sa jag åt honom. Sedan blev det 2–3 och 3–3. Då sa vi att vi skulle vinna och sedan ligger han där i luften... Fy fasiken vad roligt det var. Då kom nästan glädjetårarna, berättar Jan-Ove om Brock Montpetits klassiska mål.
De största besvikelserna, då? Klubben har ju åkt upp och ner i många år.
– När vi har fått stryk mår man inte bra och blir på dåligt humör. Då vill jag inte göra någonting, säger Ruth.
– Visst blir man lite deppig efter en förlust och kan inte sova riktigt. Då lider vi tillsammans men när det har gått ett tag kommer krafterna tillbaka. Vi skiter inte i det utan tar nya tag till nästa säsong, fortsätter Jan-Ove.
Tror ni att det är slut på jojo-åkandet nu, att Leksand är i SHL för att stanna?
– Ja, jag hoppas det och tror på tränaren (Roger Melin). Han får ett sådant lugn i laget och spelarna ser ut att ha roligt på isen. Axlarna åkte ner när han tog över, säger Jan-Ove.
Vad kännetecknar en riktig leksing?
– Då kan man inte säga att man håller på det laget också. En trogen supporter håller på ett lag, oavsett om det är med i toppen eller botten. När motståndarlagen ligger under slutar klacken hjälpa till men Leksands klack håller i gång även när laget ligger under. De är makalösa, de som står i klacken, säger Jan-Ove.
Förändringar efter varje förlust
Makarna Fix bjuder på kaffe och slår sig ner i tillbyggnaden, där väggar och tak är pimpade med matchtröjor, halsdukar och en stor klubbflagga. De har ett hem som sticker ut, så det är inte utan anledning nyfikna bilister brukar stanna till.
– Är det första gången du dricker kaffe ur en Leksandsmugg? Då kommer det smaka jävligt bra. Det här är det bästa vi har på somrarna. Tänk att kunna sitta här och njuta på kvällarna utan mygg. Här är det lite Leksand överallt och runt jul ställer vi ut en docka som Ruth klär i Leksandskläder. Sedan har vi en vit gran med blå kulor, säger Jan-Ove.
Vad betyder Leksand för er?
– Vad skulle vi göra om vi inte fick gå på hockey? Det är jätteviktigt, säger Ruth.
– Ja, den dag det är match kan jag inte göra något annat. Jag kan inte ta mig för något, väntar bara på matchstart, berättar Jan-Ove.
Tydligen är de skrockfulla, följer vissa rutiner och gör förändringar efter varje förlust.
– Vi parkerar alltid på samma ställe. När vi kommer till arenan finns det en förskola på vänster sida. Parkeringen är för förhyrda platser men eftersom förskolan är stängd när det är match spelar det ingen roll om man ställer sig där. Vi står alltid på ruta 3, säger Jan-Ove.
Vad händer om den är upptagen?
– En gång hade vakten ställt sig på vår plats, så då ställde vi oss i ruta 4. ”Förlorar vi i dag är det ditt fel”, sa vi till honom, och vi förlorade. När vi kom tillbaka sa Ruth: ”Stå aldrig mer på ruta 3!” Vinner vi kör vi in bilen inför nästa match, men förlorar vi backar vi in i rutan. När vi kommer in i hallen går vi alltid ett varv runt arenan, och förlorar vi byter vi håll. Då måste jag dessutom byta tröja. Det är förändringarna vi gör, säger Jan-Ove.
Hur ofta pratar ni om Leksand?
– Varje dag. Men det blir mindre på somrarna, när man väntar på att det ska dra i gång, säger Jan-Ove.
Är klubben bra på att ta hand om fansen?
– Ja, de ordnar en del som vi kan vara med på och personalen är trevlig, säger Ruth.
– Och spelarna ställer upp och bjuder på sig själva. Senast vi slog ut Mora åkte vi med supporterbussen. Då stod det folk i rondellen i Rättvik, så spelarbussen stannade och ut kom Jon Knuts med skridskor och bar överkropp, bara för fansens skull. Det var otroligt, fortsätter Jan-Ove.
Autografhäst med Leksandsfans
Förutom robotgräsklipparen Folke har JanOve och Ruth ett stort antal dalahästar som husdjur. Den största är vit och försedd med autografer i blått. Namnteckningarna kommer från Björn Skifs, Sanna Kallur, Kalle Moraeus,
Stiko Per Larsson och andra kända Leksandsfans.
– Förra sommaren var Dan Ekborg här och spelade Himlaspelet. Jag hade hört att han var leksing, hittade honom och frågade om det var sant. Han berättade att han varit det sedan han var liten, då han var med sin pappa på matcher. Han tyckte det var häftigt att få skriva och det finns några till att jaga. Vi har varit hos Tony Rickardsson två gånger men bara frun var hemma. Ralf Edström är också leksing. Han var här förra säsongen men då hade jag inte hästen med mig, säger Ruth.
En stor blåmålad näverkorg är också full av autografer, från hennes favoritspelare.
– Jag har varit med så länge, tycker om de som var med på 70-talet och har fått autografer av Åke Lassas, Sigge Bröms, Nisse Nilsson, Stig Påvels, Dan Söderström och alla de där. Sedan var Kari Eloranta en idol. Och (Tomas) Forslund, som vinkade åt mig under varje match i många år. Ja, efter första perioden åkte han vid blålinjen och vinkade med klubban. Sedan var han i Calgary och kom tillbaka. ”Ruth, sitter du på samma ställe?” Då fortsatte han vinka. Jag fick hans gamla matchtröja och han är fortfarande lika trevlig. Han har ett barn som är lika gammalt som mitt barnbarn så när Borlänge och Leksand möts träffas vi. Det är samma gamla Forslund. De som får skriva måste ha spelat för klubben i några år, gjort bra ifrån sig och blivit lite av en favorit. Den senaste som skrev var Jens Bergenström. Från årets lag är det väl (Jon) Knuts och Martin Karlsson som ligger bra till, berättar Ruth.
Vilken var din första Leksandspryl?
– Jag har en liten hockeyklubba med autografer på. Den måste vara från 1969 eller något sådant, för Nisse Nilsson har skrivit på den. Då hade man inte matchtröjor som nu, men det fanns halsdukar och mössor.
Lek med tanken att det börjar brinna och ni bara hinner greppa en Leksandspryl. Vad tar ni med
er?
– Tröjorna, som vi använder under matcherna, säger Ruth Fix. Stefan Holm
”FIXARNA” OCH DERAS LEKSANDSPRYLAR