Krisen på Alingsås lasarett är allas kris
Gång på gång görs besparingar och nedskärningar inom vården, på bekostnad av sjuka människor och vårdpersonalen. En fråga jag länge velat ha svar på är; Hur kommer det sig att vård, något som vi alla med största sannolikhet någon gång behöver, inte får kosta några pengar? Det enorma budgetunderskott som råder i vården löses inte med försämringar av personalens arbetsvillkor, problemet är långt mycket större än så. Sveriges befolkning blir inte bara fler och fler, vi blir också äldre och äldre. Vi bedriver mer avancerad vård och räddar också fler liv idag än tidigare och vi har långt mycket fler och bättre läkemedel. Det kostar pengar. Ändå har ledningen för Sjukhusen i Väster, som aldrig någonsin besöker verksamheten, precis valt att genomföra flertalet försämrande åtgärder för personalen då detta (eventuellt) ska spara pengar; fasta scheman, tjänstgöring varannan helg, arbete fredag kväll räknas inte som helgtjänstgöring och deltidsanställda ska jobba lika många arbetspass som heltidsanställda men kortare dagar.
Hur detta faktiskt ska fungera i praktiken är det ingen som vet, inte ens de som tagit beslutet. Vi har också fått till svar att inget underlag eller några uträkningar finns som grund till dessa beslut, utan tiden får utvisa hur mycket pengar som eventuellt kommer sparas. Man har alltså fattat dessa beslut, som kommer att ha enorma konsekvenser både för verksamheten men också för den enskilde arbetstagaren, helt på rena gissningar. Inte så förtroendeingivande precis.
Vi har under hela hösten och vintern slitit hårt på grund av skyhög belastning
och överfulla avdelningar. Vi vårdar patienter i matsalar, dagrum, skrubbar och vrår. Vi springer och springer. Att vi dessutom ska behöva kämpa för drägliga arbetsförhållanden är sådant oerhört slöseri med kraft och energi. Att grundläggande saker så som schemaplanering inte fungerar på andra sjukhus inom Sjukhusen i Väster ska nu drabba oss, där sådana saker fungerar och länge fungerat utan problem.
På lasarettet i Alingsås är avdelning 9 Sveriges bästa stroke-avdelning. Avdelning 8 ligger i topp i landet vad gäller protes-operationer och vi på avdelning 5 är en av landets bästa avdelningar när det gäller vård efter hjärtinfarkt. Det finns ett enkelt svar på hur detta är möjligt; personalen trivs, stannar kvar och engagerar sig i att utveckla vården vi ger.
Att bygga upp sådan kompetens som vi har på vårt sjukhus tar många år och enormt mycket jobb ligger bakom, men det tar bara ett ögonblick att rasera alltsammans. Nedskärningar och besparingar som gång efter annan genomförs är orsaken till att erfaren och kompetent personal söker sig till andra arbetsplatser och till arbetsgivare som är mer mån om sin personal.
Att införa tjänstgöring varannan helg orsakar också att personal tvingas från sin arbetsplats då det inte går att få ihop med det privata livet. Tro det eller ej, men vi sjukvårdsanställda har också barn och familj. Många av oss är lagledare, handbolls- eller fotbollstränare eller bara föräldrar som vill delta på sina barns aktiviteter. Ökad helgtjänstgöring innebär att man istället är ledig på veckan, men vad spelar det för roll när ens barn ändå är i skolan? Och att man som förälder sedan jobbar hela helgen när barnen är lediga och har aktiviteter som man vill eller behöver vara med på. Att tvinga oss att jobba varannan helg, och också så pass mycket kvällar som vi gör, gör ju att vi förlorar hälften av tiden med våra barn.
Det är ni som sitter på beslutande positioner som från första början skapat en verksamhet där man som anställd inte orkar jobba 100 procent då villkoren är så usla och arbetsbelastningen på tok för hög. Att nu då tvinga alla de som valt att jobba deltid för att orka med överhuvudtaget, att jobba lika många arbetspass som heltid är ren idioti. Man har ju valt att jobba deltid för att arbeta färre dagar i veckan och för att få längre sammanhängande ledighet och bättre chans till återhämtning. Hur det ska fungera i verksamheten, en verksamhet som bedriver sjukvård för akut sjuka patienter, med personal som ska sluta tidigare eller börja senare då man jobbar färre procent är det ingen som vet. Vem ska ansvara för patienterna när personalen går hem tidigare?
Jag ställer mig
också frågande inför det faktum att vi inom samma organisation inte jobbar åt samma håll, för varandra och för patienterna. Borde inte vårt gemensamma mål vara att ge den bästa möjliga vård, från välmående, erfaren och kompetent personal? Nej, istället gör man det bara sämre och lämnar inte ens en ynka liten tanke åt hur beslut likt dessa faktiskt påverkar och försvårar vårt arbete eller hur stora konsekvenser det har för människors liv. Det enda man ser är siffror på morgondagens papper. Vi stannar inte till vilka villkor som helst, och vi är definitivt inte så lätt-utbytbara som ni verkar tro. Dels på grund av den långa erfarenhet och kompetens som många av oss besitter, men också för att det inte kommer finnas en enda själ som är villig att börja jobba på lasarettet till dessa villkor. Ledningen sänker sitt eget skepp och kommer på längre sikt stå som stora förlorare. Förlorare blir dessvärre även alla invånare i vårt upptagningsområde. Detta är en kris som måste tas på allvar.
Ökad helgtjänstgöring innebär att man istället är ledig på veckan, men vad spelar det för roll när ens barn ändå är i skolan?