Drastisk och humoristisk men mycket varmhjärtad historia
Får jag fresta med en rolig och rörande roadmovie-artad historia om den osannolika vänskapen mellan en 84-årig höftopererad änka och en trulig tv-spelsberoende tjugoettåring på flykt tillsammans undan FBI i en gammal mintgrön Jaguar?
Jag hoppas det
– mig fick den i alla fall på väldigt gott humör! Colleen Oakleys ”Den mestadels sanna historien om Tanner och Louise” är en drastiskt humoristisk men mycket varmhjärtad berättelse med många bottnar och oväntade vändningar.
Mrs Louise Wilt avskyr sin åldrande kropp, sina barns beskäftiga omsorger och sin ensamhet efter makens död – men frågan är om inte ensamheten är att föredra framför att ha den tjuriga flickan Tanner som inneboende och alltiallo.
Tanner å sin sida sörjer sin avbrutna idrottskarriär och sitt infrusna collegestipendium – kort sagt den lysande framtid som försvann den där ödesdigra kvällen på balkongen med ett krossat knä som resultat.
Förhållandet de två ofrivilliga samboende emellan är från början milt sagt frostigt och inskränker sig till det minimala .... ända tills Louise får ett samtal, greppar sin gömda pistol och de pengar hon gömt i Tanners madrass (inte konstigt att madrassen var knölig!) och ber att få bli skjutsad till Kalifornien.
Författaren hymlar inte det minsta med med att hon hämtat inspirationen till sin roman från en av nittiotalets största bio-succéer – ”Thelma och Louise”. Jag tror inte det är avgörande men visst tillför blinkningarna till filmen en extra dimension till upplevelsen.
Något annat som tillför en dimension – i varje fall för mig som lyssnade på ljudboksversionen - är uppläsningen signerad Klara Zimmergren. Jösses vilken förmåga den kvinnan har att bita av en replik och lägga precis lagom mängd syrlighet bakom Louises och Tanners tankar om varandra!
Jag småler, fnissar, gapskrattar och jo, jag blir till och med lite gråtmild när det krävs! Tack för det, Colleen och Klara!