5 STEG TILL EN LYCK­LIG RE­SA Att re­sa på egen hand kan fö­ra dig när­ma­re själv­för­verk­li­gan­de.

Att upp­täc­ka nya plat­ser, kul­tu­rer och att träf­fa nya män­ni­skor är en av höjd­punkt­er­na med att re­sa – men det kan ock­så va­ra en käl­la till ång­est. Re­se­blog­ga­ren Al­li­son Green de­lar med sig av vad hon har lärt sig.

Lev i nuet - - Ett Mindfulness Magasin -

Ång­est kan va­ra allt från ett mind­re be­svär till en stän­dig kamp mot dig själv. Un­der de se­nas­te 10 åren har jag rest runt i värl­den sam­ti­digt som jag handsk­ats med mi­na psy­kis­ka pro­blem. Jag har be­sökt sex kon­ti­nen­ter och 41 län­der hit­tills och jag har ald­rig haft mer kon­troll över min ång­est än nu.

Det har dock in­te all­tid va­rit så lätt. När jag var 18 år och var på min förs­ta ut­lands­re­sa själv (en då­lig som­mar i Ecu­a­dor med ett oor­ga­ni­se­rat vo­lon­tär­fö­re­tag) fick jag ett stort sam­man­brott. Jag ha­de ång­est­at­tac­ker och lås­te in mig och grät på to­a­let­ten på sko­lan där jag vo­lon­tär­ar­be­ta­de – in­te di­rekt den livs­för­änd­ran­de upp­le­vel­se som fö­re­ta­get sål­de in.

Min ång­est var så svår att det he­la ti­den kän­des som om jag stod på kan­ten av ett stup. Mi­na lung­or kän­de sig hop­tryck­ta, som om jag stod på hög höjd på top­pen av ett berg och tit­ta­de ner, rädd för att ram­la ner. Mi­na ögon kun­de tå­ras av ett en­da ögon­blick av tve­kan och pa­ni­ken steg i min hals. Kort sagt, jag led stän­digt.

Det är just det­ta som många män­ni­skor ut­an ång­est glöm­mer – den fy­sis­ka aspekt­en. Visst ske­nar tan­kar­na och man kri­ti­se­rar sig själv, som vi of­ta as­so­ci­e­rar med or­det ”ång­est”. Men det finns ock­så en hel del fy­sis­ka symp­tom som kom­mer från pa­ra­noia och oro.

Om du tror att jag gav upp re­san­det ef­ter den hems­ka upp­le­vel­sen i Ecu­a­dor är du mer för­nuf­tig än jag var. Li­te över ett år se­na­re satt jag på ett plan med hjär­tat i hals­gro­pen och ett tjec­kiskt stu­dentvi­sum i mitt pass. Jag var in­ställd på att miss­lyc­kas och kra­schlan­da som Ika­ros när han när­ma­de sig so­len, men nå­got kons­tigt hän­de. Ju läng­re jag var ut­om­lands, desto star­ka­re blev mi­na ving­ar som bar mig hög­re.

Ge­nom att be­fin­na mig i stres­si­ga och för­vir­ran­de si­tu­a­tio­ner upp­re­pa­de gång­er upp­täck­te jag plöts­ligt att jag im­pro­vi­se­ra­de och an­pas­sa­de mig på ett sätt som jag ald­rig trod­de var möj­ligt. Det blev allt lät­ta­re att re­sa när jag bör­ja­de lä­ra mig av mi­na miss­tag istäl­let för att skuld­be­läg­ga mig själv för dem. Nu kan jag kli­va om­bord på ett flyg­plan till vil­ket land som helst med spän­ning istäl­let för räds­la. Här kom­mer fem tips som hjäl­per dig att gö­ra det­sam­ma.

Ac­cep­te­ra att du be­går miss­tag

Jag bru­ka­de skäm­mas så myc­ket för mi­na miss­tag. Den iro­nis­ka med ång­est är att du trots din då­li­ga själv­käns­la har en ex­tremt över­dri­ven upp­fatt­ning om be­ty­del­sen av di­na hand­ling­ar. Som ett re­sul­tat av det­ta ver­kar di­na miss­tag omöj­li­ga att återhämta sig från.

Er­känn att du be­fin­ner dig i en an­nan kultur med so­ci­a­la nor­mer som du in­te kän­ner till. Det är helt en­kelt ound­vik­ligt att du stap­lar dig ge­nom en all­dag­lig in­ter­ak­tion och fum­lar med mynt när du ska be­ta­la nå­got en­kelt. Lär dig ac­cep­te­ra rod­na­den som het­tar i di­na kin­der vid var­je miss­tag, det be­ty­der att du lär dig.

Du kan ald­rig gö­ra allt

Buc­ket­lis­tor, Instagram, Pin­te­rest... Sa­ker som i te­o­rin un­der­lät­tar vårt re­san­de gör det ock­så lät­ta­re för oss att dö­ma oss själ­va för att vi in­te gör det of­ta el­ler till­räck­ligt bra. Du kom­mer ald­rig att se allt i en stad. Se det in­te som ett miss­lyc­kan­de, men istäl­let som en in­spi­ra­tion och in­bju­dan att åter­vän­da. Du får ut myc­ket mer av att nju­ta av en kopp kaf­fe och tit­ta på värl­den än att köa för än­nu en dyr turistattraktion.

Sov ut ibland och njut av käns­lan av okän­da la­kan på di­na ba­ra ben. Låt dig själv vi­la när du be­hö­ver det. Du kom­mer först, värl­den finns kvar, med el­ler ut­an dig.

För­sum­ma in­te dig själv

Att du är lyck­ligt lot­tad som får re­sa runt i den­na vackra värld be­ty­der in­te att du ald­rig upp­le­ver stress el­ler ned­stämd­het. Det är ing­et fel med det – pri­vi­le­gi­um är in­te för­sko­nat från svå­rig­he­ter.

Att ta hand om dig själv in­ne­bär att du er­kän­ner di­na svå­rig­he­ter och tar ak­ti­va steg för att va­ra be­kväm i ditt sin­ne och din kropp. Det­ta kan va­ra ge­nom en yo­ga­klass, sov­mor­gon, mas­sage el­ler en eftermiddag med sight­see­ing – du är den en­da som an­sva­rar för ditt liv, lev det med om­tänk­sam­het.

DU FÅR UT MYC­KET MER AV ATT NJU­TA AV EN KOPP KAF­FE OCH TIT­TA PÅ VÄRL­DEN ÄN ATT KÖA FÖR ÄN­NU EN DYR TURISTATTRAKTION.

4 Var öd­mjuk nog att be om hjälp

Goog­le Maps i Ma­roc­ko ver­kar va­ra ett ex­pe­ri­ment för att se hur många åter­vänds­grän­der man ham­nar i in­nan man blir ga­len. En­vis som jag är bröt jag näs­tan ihop var­je gång jag för­sök­te men miss­lyc­ka­des hit­ta hem på egen hand bland allt från apel­sin­jui­ce­för­säl­ja­re till 12-åri­ga poj­kar som lek­te på ga­tan.

Till slut ha­de jag två val: att spen­de­ra mitt liv gå­en­des i cirk­lar runt me­di­nan i hopp om att hit­ta min väg hem, el­ler frå­ga nå­gon om hjälp. Ef­ter att ha över­vägd det förs­ta al­ter­na­ti­vet i näs­tan en tim­me in­såg jag änt­li­gen att det fanns vär­re sa­ker än att be­ta­la nå­gon som kan föl­ja mig till mitt ho­tell.

5 Pro­blem bru­kar lö­sa sig

När jag res­te från Al­ba­ni­en till Ko­so­vo stöt­te jag och mitt nya re­se­säll­skap på ett li­tet hin­der. Vi stod vid si­dan av en öds­lig väg och vän­ta­de på en buss som in­te tyck­tes kom­ma, trots att vi vän­ta­de och vän­ta­de.

När regn­mol­nen när­ma­de sig gjor­de vi upp en plan för att ta oss över grän­sen. Vi hit­ta­de en bit kar­tong och skrev vår des­ti­na­tion på den: Priz­ren, en stad cir­ka två tim­mars bil­färd bort.

In­om fem mi­nu­ter stan­na­de två unga män och er­bjöd oss skjuts, de var på väg till Kukës, en stad vid grän­sen. Vår fö­ra­re na­vi­ge­ra­de se­dan mäs­ter­ligt ge­nom virv­lan­de bergs­dim­ma och stan­na­de vid en ben­sin­mack där han in­si­ste­ra­de på att bju­da oss på nå­got att dric­ka och de­la sin lunch med oss. När vi kom fram till Kukës sa han på knac­kig eng­els­ka att de kun­de kö­ra till Priz­ren, en tim­mes om­väg för dem.

För­und­ra­de över vil­ken tur vi ha­de tac­ka­de vi ho­nom med kaf­fe, öl och lunch. Själv­klart är det in­te all­tid sä­kert att lif­ta, men det en­da de vil­le var att vi skul­le kom­ma fram sä­kert och nju­ta av de­ras land – och ett snabbt, kraf­tigt handslag.

GOOG­LE MAPS I MA­ROC­KO VER­KAR VA­RA ETT EXPERI­MENT FÖR ATT SE HUR MÅNGA ÅTERVÄNDS-­GRÄNDER MAN HAM­NAR I IN­NAN MAN BLIR GA­LEN.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.