INGAMER INSATSER

Pengarna rullar snabbare än någonsin i Premier League – Det som var tabu för några år sedan har blivit vardagsmat

Petr Cech till Arsenal, alltså... Den som säger sig ha sett den komma för ett par år sedan är antingen en vanelögnare eller har någon sorts Nosferatunäsa för vad som komma skall. Jag är varken det ena eller har det andra och trodde givetvis aldrig att jag skulle se en av Chelseas absolut största ikoner med en kanon på bröstet, men tiden är ju liksom inte riktigt vad den varit.

Tidigare var trafiken ändå relativt enkelriktad, med storklubbar som betalade över marknadspris för de toppspelare som inte lika burgna konkurrenter mäktade med att behålla.

När Dimitar Berbatov gick från Tottenham till Manchester United var det för större titelchanser och högre lön. När Fernando Torres gick från Liverpool till Chelsea var det för större titelchanser och högre lön. Och när Samir Nasri gick från Arsenal till Manchester City var det för... Ja, främst högre lön och sedan trillade det ju även in någon titel på köpet. Men nu? Har gudarna blivit tokiga? För ett år sedan kastades en Unitedprodukt som Danny Welbeck ut till (nåja) vargarna av en tränare som förvisso gjort sig känd för mycket, men inte gärna för att ta några fångar. Här pratar vi alltså om en mycket begåvad landslagsanfallare som Old Trafford-publiken både älskade och kunde identifiera sig med som tvingades till Arsenal för en ganska billig slant av en ny och nostalgilös coach eftersom denne ville satsa på... Falcao. Fucking Falcao.

Uniteds plånbok saknar botten

Vilket i förlängningen då betyder att en spelare med enormt Unitedhjärta förklarades oönskad till förmån för en ihoplappad legoknekt som totalt kostade mer än fyra miljoner kronor i veckan innan han nu stormade vidare till Chelsea för ännu ett uppdrag i stålarnas tjänst varpå Manchester United när det här skrivs äger ett anfall som består av Wayne Rooney och James Wilson.

Ja ni. Förklara det den som kan.

Nästan lika märkligt är det att Chelsea (läs: Roman Abramovitj) säljer Cech inom ligan och låter Gunners på allvar förstärka på den position där de under lång tid varit svaga. Nej, José Mourinho hjulade knappast ut i trädgården efter det, speciellt inte med tanke på de resurser alla rivaler nu sitter på.

Som Manchester United, för den börsen tycks ju fan inte ha någon botten.

Det mittfält som redan bestod av Juan Mata, Michael Carrick, Marouane Fellaini och Ashley Young förstärktes förra sommaren med Ángel Di Maria, Ander Herrera och Daley Blind och nu har man dessutom transplanterat in Bastian Schweinsteigers hjärna, Memphis Depays lungor och Morgan Schneiderlins hjärta. Köpstark, much? Men roulettehjulet verkar bara snurra allt snabbare, allt vildare, för varje dag.

Jag menar, Raheem Sterling till City är en sak, pôjken är begåvad, men den överlägset dyraste engelsmannen genom alla tider? Andy Carroll, härmed tvåa på listan, sväljer ner en tyst svordom med en pint medan Fernando Torres och Ángel Di Maria – de två dyraste Premier League-köpen hittills – barakan skaka unisont på sina huvuden,

Hög prislapp lovar ingen framgång och stort namn garanterar ingen succé. Ändå fortsätter roulettehjulen snurra och miljonerna byta ägare i allt raskare takt.

Så välkomna till årets Casino Premier League – stället där ingen chansning är för stor och alla i dag gamblar med alla.

alltför väl medvetna om hur en riktigt stor prislapp kan tynga.

För alla framsidor har ju även en baksida.

Bättre att hålla snattran, Delph

Under ett antal år betalade till exempel City överpriser för en god del Arsenalspelare och bidrog då till att Londonklubben i ett allt snabbare tempo kunde betala av sina arenaskulder. Den här gången har man i stället injicerat Liverpool med röd köpkraft och klubben har svarat med att skyffla in marker för dryga miljarden över hela jäklabordet, där en ansenlig andel lagts på Christan Benteke. City gjorde ju Liverpool ett framtidsnamn fattigare men också 640 miljoner kronor rikare, so you do the math.

Samtidigt gamblar alla lag i dag, i alla fall med de medel man har. Stoke jobbar vidare med teknisk tiqui-taca-finess och Crystal Palace slår transferrekord på Johan Cabaye, men i Birmingham sitter man där emot med lång näsa och sura uppstötningar och känner hur ett riktigt fult svek smakar. Ja fy Fabian, Fabian. Det är inte många som hade höjt på ögon brynen om 25-åringen velat gå till en titelkandidat som City, men gå då för helvete inte ut med en kommuniké där du trummar fast att du absolut inte tänker lämna Aston Villa bara veckan innan du sedan drar.

Hade bara Delph inte börjat yra om hjärta från första början hade nästan ingen reagerat, men nu måste även vi som saknar Villa-sympatier tänka på något trevligt för att inte känna fantom smärtor från ett knivblad i ryggslutet.

Som att Ross Barkley faktiskt tycks stanna i Everton och att en klubb som Bournemouth kan trotsa logiken och gå upp.

Eddie Howe har visat att man med tålamod kan gå från en klubb i totalt förfall till Premier League på några få år och de har nu inget som helst att förlora, till skillnad från dem som investerat 640 miljoner på en enda spelare.

Med pengar kommer trots allt förväntningar och med förväntningar kommer ansvar och bättre spelare än Raheem Sterling har dukat under för omgivningens stora krav. 21-åringen kan absolut bli en Citysuccé och Petr Cech blir troligtvis den målvakt Arsenal så länge saknat, men vem vet? Egentligen?

Gräset inte alltid grönt

En hög prislapp är lika lite en garant för succé som en diger meritlista är ett underlag för framgång och historien har ju lärt oss att gräset ärinte alltid grönare på andra sidan. Fråga bara Fernando Torres.

Mannen som satsade karriärens final på blått – och förlorade.