”FOTBOLLEN TILLHÖR FOLKET”
Steven Naismith: ”Vi britter lever och andas fotboll”
Turen har kommit till lille Steven. Han är förberedd. Hjärnan har gått på högvarv sedan högläsningen började, utmaningen är antagen. Kan man inte läsa bokstäverna lika snabbt som alla andra får man lov att skaffa sig ett försprång. Medan andra elever bara halvt lyssnat på sina klasskamrater har lille Steven fokuserat så gott han kunnat. Han lever på sin förmåga att vara steget före. Det måste han göra.
En herrans massa år senare ser han händelseförloppet före alla andra och rakar in en retur mot stora, starka Arsenal.
De har sitt samband – matchen och lektionen.
– Jag är dyslektiker, så som liten pojke satt jag i klassrummet och var tvungen att förutse vilken sida jag skulle få läsa när det var min tur i högläsningen. På så sätt kunde jag förbereda mig. Det har satt sina spår ute på planen, eftersom jag ofta tar rätt beslut i 50- 50-lägen.
Skolan Lainshaw ligger i skotska Stewarton, en ort med lite drygt sextusen invånare. Där lärde sig Steven Naismith snabbt att varje
Vissa är så fattiga att det enda de har är pengar. Steven Naismith har inga planer på att gå den vägen. – Efter karriären? Då jobbar jag kanske som snickare. Jag är en hårt arbetande man, inte en stjärna, säger Evertons gentleman.
dag är en kamp och att utmaningar måste mötas med ett modigt och snabbtänkt sinne.
– Under min uppväxt brukade pappa säga åt mig att dammsuga hela huset eller rengöra mina skor. ”Om ett jobb är värt att göras är det värt att göra det rätt.” Så sa han. Det formade mig från dag ett. När jag i dag gör övningar på träningen gör jag det alltid på rätt sätt. Jag ger mitt yttersta.
Pappa David var socialarbetare, gift med mamma Rosie som jobbade i en livsmedelsbutik. Båda var av åsikten att hårt arbete var nyckeln till framgång. Lille Steven hade tre syskon och en helt okej fotbollstalang, men saknade tron på att han kunde lyckas.
– Jag var ständigt orolig att jag inte skulle bli proffs. Aldrig såg jag det som en själv- klarhet att jag skulle blomma ut. För varje steg framåt tänkte jag: ”Det här kan vara stunden. Stunden då jag slutar.”
Trodde aldrig han skulle lyckas
Ungdomsåren gled sakta förbi. Det började i Rangers och fortsatte i Kilmarnock, där han blev seniorspelare innan Rangers värvade tillbaka honom 2007. Inte ens då var Steven Naismith någon större optimist. Efter att ha putsat på sitt målfacit värvades den skotske anfallaren till Everton 2012. Men på träningarna fortsatte de negativa tankarna att mala i Naismiths
huvud. Snart kommer jag spela i de lägre divisionerna, tänkte han. Varför ska Everton vilja förlänga kontraktet, det som är på väg att löpa ut?
Terry: ”Du är min sons favorit”
På semester i Portugal sjönk det slutligen in:
– Jag är på väg till en restaurang för att äta middag och plötsligt ser jag John Terry gå framför mig. Jag tvekar – ska jag prata med honom eller inte? Jag har ju spelat mot honom, men vet han vem jag är? Det slutar med att Terry vänder sig om, hälsar varmt och ber mig vänta. ”Du är min sons favoritspelare och jag vet att han vill ta en bild med dig!” Sen går han iväg och hämtar sin unge.
Plötsligt kunde Naismith ta in beröm som haglade från klubblagstränare och den skotske förbundskaptenen. Han togs ut i landslaget och kom att bli Skottlands bästa fotbollsspelare ända till i dag.
– En del av mig är motiverad av viljan att fortsätta göra jobbet min far talade om, men en annan av någonting helt annat. Jag tror att det alltid finns tvivlare därute som vill att du ska misslyckas. Och jag vill motbevisa dem.
Men den där rädslan för att misslyckas – hur ser 28-åringen på den nu för tiden?
– Fotboll funkar som så att om du lyckas, fine, jättebra. Men om du inte gör det? Jag är en lycklig man, men jag har gjort flera uppoffringar och satsat högt. Många spelare slutar skolan utan någonting annat än bollen i sitt liv. De väljer att slå in på en väg utan några garantier där risken att misslyckas är stor. Det är brutalt. Därför finns det också många grabbar som går tillbaka till universitetet i 25-årsåldern efter att deras klubbar valt att inte förlänga.
Och det kan vara pinsamt, menar Naismith.
– Dina vänner tjänar pengar och flyttar in i lyxiga lägenheter, medan du är tillbaka på universitetet för att du har floppat inom fotbollen, och alla vet det. Klart att det är pinsamt.
Den här typen av uttalanden ger en skymt av hur Steven Naismith fungerar. Han spelar i Premier League och har gjort en succésäsong med Everton, men åker fortfarande tillbaka till Stewarton så ofta det går.
Han är ingen trixare som blixtrar, ingen speedkula, utan en anfallare som flyttats ner till det offensiva mittfältet. Iver, entusiasm och arbetskapacitet är hans främsta styrkor – och en spegling av hans personlighet.
Steven Naismith drar sig inte för att ifrågasätta saker han inte uppskattar – samtidigt som han inte nöjer sig med att snacka. Han arrangerar julmiddagar för hemlösa och andra olyckligt lottade, och han har lanserat ett projekt i Glasgow för att hjälpa skadade ex-soldater ut i arbetslivet. Och så har vi det där med biljettpriserna. Är du Everton-supporter får du punga ut allt mellan motsvarande 7 000 och 11 000 kronor för en säsongsbiljett. I fjol skakade Naismith på huvudet och bestämde sig för att dra sitt strå till supporterstacken.
– Jag bad Jobcenter Plus välja ett visst antal personer som uppfyller dessa tre kriterier: de är arbetslösa men det är inte deras fel, de sliter för att försöka hitta ett jobb – och de vill se en Premier League-match. Jag vet att många här i staden Liverpool är arbetslösa och därför tänkte jag att det vore på sin plats med en liten gest. Förhoppningsvis finner de glädje i den. Det finns många sätt vi spelare kan bidra på, men många av oss inser det inte.
”Fansen har inte råd”
I april riktade Naismith direkt kritik mot det engelska fotbollsetablissemanget och de skyhöga biljettpriserna.
– Fortsätter priserna att gå upp kommer fansen inte ha råd att gå på matcherna och innan du vet ordet av kommer arenorna stå halvtomma. Jag klarar inte av att se det fortsätta så. Alla måste vi tillsammans inse att det här är en sport för arbetarklassen, en sport som vi britter lever och andas. Det är den här sporten man pratar om på puben medan man ser fram emot helgerna då matcherna spelas. Fotbollen tillhör folket.
Jo, nog ligger en sanning i att vissa människor är så fattiga att allt de har är pengar. Steven Naismith vägrar slå in på den vägen.
När han springer ut i Evertons klarblå tröja bär Naismith en tatuering på armen: ”Pengar kan inte köpa lycka”.
– Jag har haft så många surrealistiska upplevelser på senare år. Ta den gången jag gick av planen sida vid sida med Angel di Maria och Wayne Rooney, eller med Eden Hazard.
Och så ett spårbyte, en övergång från den blygsamma ödmjukheten till ett resolut resonemang:
– Å andra sidan förtjänar jag det här. Du spelar inte i Premier League om du inte är tillräckligt bra. När jag var liten var jag bra, men inte bättre än vissa andra grabbar, men de började dricka, blev lata eller hade fel attityd. Nu är jag här…
Och så en övergång tillbaka till det ödmjuka.
– … men jag vet också att jag måste fortsätta kämpa för att vara kvar här.
Glömmer aldrig sin bakgrund
Steven Naismith är i dag ambassadör för välgörenhetsorganisationen Dyslexia Scotland, rekommenderad av självaste Sean Connery, och skördar varje dag frukten av de där förberedelserna i klassrummet som barn. Hans vassaste anfallsvapen är förutseendet. Naismith är där bollen är, som den gången då han stormade fram i förväg och rakade in en retur mot Arsenal.
Utanför planen är han alltjämt en gentleman, mycket tack vare hans bakgrund och uppväxt i Stewarton.
Där började hans resa och där lär den också sluta.
– Efter karriären? Vem vet – kanske vill jag göra någonting annat, som att ta en kisspaus eller spela golf med mina vänner i Stewarton. Min kompis är snickare. Vill han ha mig kommer jag att jobba med honom. Jag är en hårt arbetande man, inte en stjärna.