BOURNEMOUTH har nått hela vägen in i fotbollens finrum
” Vår historia är den perfekta berättelsen för alla Fotbollsfans, en saga som ger alla klubbar hopp”
En stad med 180 000 invånare, med en arena som tar 12 000 åskådare, med ett lag som på bara några år straffats med nästan 30 minuspoäng efter grov ekonomisk misskötsel.
Det borde egentligen inte ha varit möjligt för en klubb som Bournemouth att ta sig till Premier League, men att fotbollen inte alltid är logisk är ju vad som gör den så vacker.
Klubbens ordförande Jeff Mostyn kan bara hålla med och säger:
– Inte ens H C Andersen hade kunnat skriva en lika vacker saga.
Föreställ dig Manchester United som en boxare. Med resurser som muskler, bollinnehav som slagkraft, speltempo som räckvidd och uthållighet som uthållighet.
Vi pratar om en knockoutstinn bjässe här, ett muskelberg som är svårt att fälla och som nöter ner motståndet med styrka och ren tyngd. Lite som en, säg, Vladimir Klitsjko.
Arsenal, däremot, är nog mer Manny Pacquiao. Kvick och fantasirik, med bra fotarbete och snabba reflexer men också med en farlig tendens att ibland kunna tappa sin gard. Till skillnad från Chelsea, som i dag jobbar mer finess än tyngd och snarare är något av en blandning mellan Floyd Mayweather och Sugar Ray Robinson. En konditionsstark och defensivt närmast perfekt boxare som nästan a-l-d-r-i- g förlorar, en taktiker med känsla för snabba kontringar som dessutom är begåvad med en mördande vänsterkrok.
Liverpool påminner lite om Leon Spinks, då man kan slå precis vem som helst under rätt dag men också förlora mot vem som helst under fel, och Southampton kan med lite vilja ses som Archie Moore. En försvarsstark mellanviktare med fina fötter som är otroligt stark pound for pound och som skulle kunna fälla vilken tungviktare som helst med sina blixtrande kontringar och sin livsfarliga knockoutarsenal.
Och om vi så i stället vrider blicken ytterligare västerut, skalar bort några viktklasser och sneglar mot en Premier League-nykomling som Bournemouth?
Ja, alltså, då skulle man nästan vilja säga Rocky Balboa just med tanke på att de inte låter sig knockas oavsett hur mycket stryk de tycks få, men det vore givetvis både felaktigt och orättvist. Bournemouth springer ju inte in i motståndarens slagserier med närmast rent korkad rebellisk råhet utan rör sig med större elegans och eftertanke än så, och om nu resurser har med längd och fysik att göra så pratar vi om en mycket intelligent fjäderviktare som inte räds någon, oavsett motståndarens storlek och rena muskelkraft. En kortväxt och reptilsnabb reflexregent med ett magiskt rörelsemönster som äger både en rejäl offensiv sluggerkraft som stor defensiv begåvning. Så, säg… Pancho Villas anfallslusta med Willie Peps fötter och huvud.
Från Lincoln till Ali
AFC Bournemouth lyssnar dock hellre på en annan boxare än de som nämns här ovan, något unge tränaren Eddie Howe sett till. 37-åringen är en hängiven bokmal och gillar att föra kärnfulla budskap vidare, något som gjort att han tapetserat hemmaarenan Goldsands Stadium, som just nu dubblar även som träningsanläggning, med bevingade ord och slående citat.
Bland andra delar den amerikanske 1800-talspresidenten Abraham Lincoln, roddaren och femfaldige OS-mästaren sir Steve Redgrave, basketvirtuosen Michael Jordan och Green Bay Packers legendariske football-coach Vince Lombardi här och där med sig av visdomsord och när laget har genomgång i videorummet inför match gör man det under uppsikt av en fransk Unitedikon och en amerikansk utrikesminister.
– En man definieras av alla erfarenheter, citeras Eric Cantona.
– Det finns inga genvägar till framgång. Framgång är resultatet av bra förberedelser, hårt arbete och lärdomar från sina misslyckanden, citeras Colin Powell.
Den senares fras är en som Bournemouths klubbledning i dag lyssnar noggrant till, vilket vi snart ska återkomma till, men när det gäller de egna spelarna vill Eddie Howe hellre att de suger in visdomen från historiens kanske störste mästare.
The People’s Champion, The Greatest, The Louisville Lip.
Muhammed Ali.
”Vad du tänker är vad du blir”, står skrivet på väggen i ett av gymmen under den ena läktaren med den briljante boxarens namn skrivet strax bredvid.
Här pratar vi inte om ”shining” och att agera som vinnare – här pratar vi om att vilja något så mycket att möjligheterna växer sig större än hindren.
– Jag läser en hel del, tittar på dokumentärer och försöker hitta ingångsvinklar som kan hjälpa oss. Grundprinciperna hos både framgångsrika lag och företag är ungefär samma. Vi ser oss som innovativa och mycket ligger i detaljerna. Vi letar alltid efter nya sätt att motivera spelarna och har försökt göra vår fotbollsmiljö så speciell som möjligt, säger Eddie Howe och målar alltså indirekt ut sin klubb som ett föredöme med nytänkandet som styrka.
Han har givetvis sina anledningar, för Eddie Howe är lika lite en vanlig tränare som Bournemouth är en vanlig klubb.
För sex år sedan stod allt på spel
Ibland kan faktiskt en enda ligamatch avgöra en hel förenings historia.
I Bournemouths fall spelades den mot Grimsby Town hemma på klassiska Dean Court, också känd som Goldsands Stadium, den 25 april 2009. Seger och League Twokontraktet skulle vara säkrat, men förlust och risken var stor att man skulle åka ur hela det professionella ligasystemet och med ganska stor sannolikhet sedan aldrig återvända.
Det var en match som avgjorde om de senaste 18 månadernas konstanta kamp skulle vara guld värd eller bortkastad, ett möte som betydde så otroligt mycket mer än tre poäng.
– Vid stod med fötterna framför en svart och bottenlös avgrund, säger klubbens nuvarande ordförande Jeff Mostyn, och även om idrottsvärlden är full av käcka överdrifter så är det en fullt giltig liknelse.
Att beskriva det dryga året som passerade mellan februari 2008 och april 2009 som ett totalt jävla kaos räcker liksom inte till, och för att kort sammanfatta situationen och förklara den i någorlunda kronologisk ordning.
I februari 2008 hade Bournemouth satts under tvångsförvaltning med skulder på över 50 miljoner kronor och det var skulder det dåvarande League One-laget inte kunde betala. Den ekonomiska krisen kostade klubben ett omedelbart poängavdrag på tio poäng och i förlängningen platsen i tredjeligan sedan man slutat precis under
nedflyttningsstrecket, två poäng bakom bakom Crewe.
Under sommaren som följde fortsatte så kaoset. Konkursen var vid upprepade tillfällen bara minuter bort och ligan hotade även Bournemouth med uteslutning på grund av trubbel kring klubbens förvaltning, men till slut nöjde man sig med att dela ut ännu ett poängavdrag, den här gången på 17 poäng. Halvvägs in på säsongen 2008/09 anades så en plötslig ljusglimt vid horisonten då den lokale affärsmannen Adam Murry uppgavs ha kommit överens om att köpa 50 procent av Bournemouths aktier av den tidigare viceordföranden Paul Baker och på så vis lösa klubben från förvaltning och säkra dess överlevnad. Men när Murry missade att betala in köpesumman innan affärens satta deadline strax efter nyår föll affären igenom och mörkret drog in över den engelska sydkusten på nytt. Klubben saknade nu både ägare och tränare sedan Kevin Bond och Jimmy Quinn fått sparken under säsongen och den enda tillgängliga ersättaren var ungdoms tränaren Eddie Howe, 31 år ung och överlägset yngst av coacherna i hela ligan.
Då kändes det som en oönskad nödlösning som på sin höjd skulle vara några omgångar medan man jagade ett mer meriterat namn.
I dag känns det som det bästa som någonsin hänt AFC Bournemouth.
Vann över Mourinho
Jeff Mostyn skräder inte med orden när han sommaren 2015 ska försöka sammanfatta vad Eddie Howe betytt för Bournemouth, både som stad och fotbollsklubb.
I stället tar den karismatiske ordföranden hellre i från tårna och lyfter båda händerna teatraliskt mot himlen.
– Han är både grabben i lägenheten bredvid och vår lokala Messias! Och hans högra hand, Jason Tindall, och lagledare, Simon Weatherstone, är hans lärljungar, säger Mostyn med ett leende nästan lika brett som hela Englands sydkust. Han fortsätter: – Att Eddie precis utsågs till årets manager av tränarfacket i England, framför en sådan som José Mourinho, är bara helt fantastiskt och så otroligt rättvist!
Jo, snor man den utmärkelsen framför till exempel ”The Special One” himself när denne dessutom vinner Premier League överlägset så är man onekligen ganska speciell själv, och denne Eddie Howe har ju egentligen inte satt en enda fot fel sedan han till slut fick jobbet som permanent Bournemouthtränare den 19 januari 2009. The Cherries låg då näst sist i hela League Two och hade endast Luton Town, som inlett säsongen med 30 (!) minuspoäng, bakom sig. Bournemouth placerade sig alltså som 91:a lag av totalt 92 stycken i det engelska ligasystemet och hade då åtta poäng upp till nedflyttningsstrecket. Men bara sex matcher senare, efter fyra segrar och två oavgjorda, var man plötsligt över och under den näst sista omgången var det så den 25 april 2009 och dags för Bournemouthhistoriens viktigastefotbollsmatch – i dag även kallad ”The Great Escape” sedan legendaren Steve Fletcher sköt kvar klubben med sitt 100:e Boscombemål och Howe efteråt vrålade:
– Jag vet inte vem som skriver manus åt den store mannen där uppe, men jag skullegärna vilja träffa honom!
Frågan är om han möjligtvis kanske gjort det nu och då bett om ytterligare några rader till Bournemouths favör, för fotbollshistorien har onekligen fortsatt att skrivas till deras fördel.
Headhuntades av Burnley
På sommaren efter ”Den stora flykten” fick man till slut nya ägare genom ett konsortium av personer som alla hade lokalförankring, bland annat bestående av Adam Murry som hade misslyckats med sitt köp ett halvår tidigare, och under säsongen som sedan följde studsade man omedelbart upp i League One igen med hela tio poäng ner till strecket.
Succén fick dock sina konsekvenser då Eddie Howe headhuntades av Championship-klubben Burnley och lämnade Bour
nemouth i januari 2011, men kontraktet på tre och ett halvt år bröts knappt halvvägs av Howe själv på grund av ”personliga skäl”.
Hemlängtan, som han också skulle kunnasagt, en konsekvens av att hans mamma gått bort ett halvår tidigare.
– Jag var tvungen att göra det för min familj. Det har varit sex väldigt jobbiga månader för mig och jag hoppas att Burnleyfansen förstår att jag måste återvända till Bournemouth, sade Howe.
Passande nog hade precis Paul Groves fått sparken från klubben och i oktober 2012, 21 månader efter att han lämnat södra England för norra, stod han återigen som huvudtränare på Dean Court och succén blev lika total som senast det begav sig.
Omedelbart avancemang till Championship våren 2013, en mittenplacering i andraligan våren 2014 innan man så slog på stort i våras, vann hela Championship och tog sig upp i Premier League för första gången någonsin.
”Förtjänar sin tid i solen”
Fansen var givetvis lyriska, men Eddie Howe är i dag mest bara tacksam.
– Det är inte de som ska tacka mig utan jag som ska tacka dem. Det här är en familjeklubb som förtjänar sin tid i solen, säger han.
Och i solen är man alltså äntligen, drygt sex år efter att klubben reste sig på nio och sedan gick från fjärdedivisionen till Premier League rekordsnabbt. Och det med en klubb som nyligen var bankrutt, och det på en hemmaarena som är mindre än Guldfågeln Arena i Kalmar. Hur det egentligen är möjligt? Ingen vet. – Vi har klättrat genom hela ligasystemet och rakt in i Premier League. Det är barahelt otroligt och jag tror att inte någon, intevärldens sjukaste och mest galna optimist, någonsin kunde trott att det var möjligt. Men verkligheten är att vi kommer stå axel mot axel med fotbollens grädda den här säsongen och det gör oss stolta, säger Jeff Mostyn och skakar på huvudet.
– När jag kom hit hade vi inte ens råd med frimärken, så för mig är det här att uppnå det omöjliga. Det här är den perfekta berättelsen för alla fotbollsfans, en saga som ger alla klubbar hopp. Det går att återvända från den totala glömskan och ta sig hela vägen till Premier League.
Ryska resurser
Nu ska de bara försöka hålla sig kvar också, men Bournemouth har ju samtidigt gått hårdare matcher än så här. Klarat tyngre slag, duckat för dräpande uppercuts och varje gång lyckats stå på benen hela tiden ut. Sedan 2011 har dessutom ryske affärsmannen Maxim Demin köpt in sig i klubben och i dag finns resurser som tidigare saknades.
– Om någon för sex år sedan skulle sagt var vi är nu skulle jag bara svarat ”inte en chans, för det är helt omöjligt!”, så det finns ingen som helst press på oss härifrån. Vi är redo för vad som väntar, säger Eddie Howe.
”Jag kände mig inte redo”
Han ser fortfarande ut som en skolpojke, men har hunnit bli 37 år och har i dag gjort över 300 matcher som tränare. Ändå måste han nypa sig i armen när han tänker på vad Bournemouth åstadkommit som klubb och vad han själv faktiskt har lyckats med som tränare.
– Jag kände mig inte redo när jag tog över. Jag kände helt allvarligt att jag var helt fel person. Jag menar, vi fick veta att klubben skulle upphöra att existera om vi åkte ur. Att lägga klubben i händerna på en 31-åring som aldrig coachat var en stor risk, men Adam Murry trodde på mig. Jag kommer alltid att stå i skuld till honom, säger Eddie Howe.
Men klubben upphörde förstås aldrig att existera. I stället har man nyligen vunnit Championship med flest gjorda mål och tredje minst insläppta och det med en spelartrupp som värderades som fjärde lägst i hela ligan.
Så det är nog inte Eddie Howe som står i skuld till Adam Murry. Det är snarare hela Bournemouth som står i skuld till Eddie Howe.