Niva: Dokument Frankfurt
KLUBBEN SOM STÄNGDE DÖRREN TILL FYRA MILJONER TYSKAR – MEN ÖPPNADE UPP DEN MOT RESTEN AV VÄRLDEN
När stängs en öppenhet? Eintracht Frankfurt valde att dra en gräns, valde att göra sin fotboll politisk. Alla är inte välkomna till den här klubben – medan tiotusentals andra är beredda att följa den till världens ände.
Under förra säsongen tog de rödsvarta över Europa som en av de mest kraftfulla och kontroversiella klubbarna på kontinenten. Text: Erik Niva
ALLT FÖRÄNDRADES under mellandagarna i slutet av 2017. Eintracht Frankfurt valde väg. De hade alltid varit en stor klubb, en stolt klubb, en internationell klubb – och nu omsatte de sin historiska identitet i väldigt tydliga ord och högst konkret handling.
I valet några månader tidigare hade det högerpopulistiska partiet Alternativ för Tyskland (AfD) blivit landets tredje största parti med 12,6 procent av rösterna.
Så Eintracht Frankfurt tog ställning. Presidenten Peter Fischer meddelade utan omsvep att AfD-väljarna helt enkelt inte var välkomna i klubben han styrde.
– Det är inte förenligt med våra stadgar att rösta på AfD. Vi är tydliga här. Vi är rätt igenom kosmopolitiska, så rasism har ingen som
helt plats hos oss. Röstar du på det partiet – som har både rasistiska och avhumaniserande tendenser – så kan du inte vara medlem hos oss.
Idrott och politik ska inte blandas ihop? Tvärtom, menade Peter Fischer. I hans värld är det sportens självklara skyldighet att vara politisk.
– Sport måste vara politisk. Med sin sociala signifikans kan den inte bara gömma sig, utan den måste ta klar ställning och göra sin röst hörd. Vi behöver en idrott som står för något, och det innebär även en idrott som står upp mot annat. Och för Eintracht Frankfurt – en av de största och viktigaste i klubbarna i Tyskland – finns det saker som är viktigare än frågan om bollen var över mållinjen eller inte.
Den ensamma rösten från en förvaltare som överskattat sitt mandat – eller den kollektiva rösten från en enad bjässe till klubb? Eintracht Frankfurt är en medlemsstyrd förening, och mindre än en månad efter Peter Fischers utspel var det årsmöte.
Hans framtid som president stod på spel. Ifall det hade uppfattats som att han satt sin egen agenda framför Eintracht Frankfurt hade han varit chanslös, men nu blev han i stället omvald med mer än 99 procent av rösterna.
Av mer än 60 000 röstberättigade var det prick 6 stycken som röstade emot honom. EN SPECIELL KLUBB behöver kanske en speciell president.
Peter Fischer är mer än två meter lång, en bullrig och färgstark tsunamiöverlevare. Han förlorade sin far som 8-åring, och tillbringade
flera år på barnhem. När han var 14 hoppade han av skolan, lämnade sitt sömniga lilla samhälle och flyttade in till den pulserande storstaden Frankfurt.
Tidigt började han sälja krimskrams på olika marknader och varuhus, och innan tonåren var över hade han hittat sin plats och sin identitet i supportermarscher och demonstrationståg. Han skaffade säsongsbiljett på klassiska GBlock, han sögs in i den vänsterpolitiska studentrörelsen runt Frankfurts universitet och han blev själv fackföreningsföreträdare för sitt skrå av försäljare och nasare.
Med drivet och framåtandan följde framgången, pengarna och livsstilsförändringarna. När han först blev aktuell som president för Eintracht Frankfurt vid millennieskiftet satt Peter Fischer på en brokig företagsportfölj som innehöll allt från modebutiker till tennisaffärer. Han hade ett hus på Ibiza, gled runt solbränd och långhårig i kulörta kostymer. Alla välkomnade honom inte till klubben. I början av 2000-talet var Eintracht Frankfurt en avsomnad jätte som tycktes fångad av sina egna traditioner. De hade färre än 5 000 medlemmar, åkte ur Bundesliga vart och vartannat år och levde mest på de söndermytologiserade minnena från Europacupfinalen 1960 och UEFA Cup-finalen 1980.
Mitt i stagnationen virvlade Peter Fischer in med en miljon idéer och initiativ. Vissa landade sannerligen bättre än andra, men med tiden var det som att han och fansen enades om en gemensam utgångspunkt som kom att styra alla klubbens beslut.
Eintracht Frankfurt var en klubb för folket, för alla.
Peter Fischer lovade att alltid ta strid för fansen och att alltid backa läktaren – så länge det var en plats där människor med alla olika sorters bakgrund, hudfärg, religion och sexualitet var välkomna.
FEM ÅR HAR GÅTT sedan jag senast skrev om Eintracht Frankfurt, och den gången försökte jag mig på att förklara fansens helt unika hunger för cupmatcher i utlandet.
Klubben hade kvalificerat sig för Europa League för första gången på ett knappt årtionde, och fått kontinenten att häpna med sina enorma bortaföljen. De hade varit 12 000 i Bordeaux, 7 500 i Porto och mer än 2 000 i avlägsna, svåråtkomliga Azerbajdzjan.
Förklaringen ligger i klubbens själva identitet.
Med sitt centrala europeiska läge, sin enorma flygplats och sin globala stadskärna har Frankfurt alltid varit en stad som gillat att lansera sig som internationell, och fotbollsklubben köpte tidigt in sig på detta.
De ser sig själva som en kosmopolitisk klubb av världen – och de använder utlandsmatcherna som det självklara sättet att manifestera detta.
I Eintracht Frankfurt har det aldrig varit en fråga om att prioritera ligaspelet framför de utländska utflykterna, utan här har Bundesliga i stället mest setts som en språngbräda ut i Europa.
Peter Fischer är själv uppvuxen med den här mentaliteten. Han träffade sin första fru på läktaren, och när han pratar om sina bästa fotbollsminnen brukar han berätta om resorna snarare än målen.
Efter bortamatchen i Baku köpte han flera tunnor azerisk cognac till de hundratals supportrar som skulle övernatta på flygplatsen i väntan på sina transitplan till Moskva eller Istanbul.
– Sprit är inte lösningen, men i det här fallet... Klockan var tre på morgonen, det var långa väntetider, och hundratals Eintrachtfans hade gått igenom såna svårigheter… Det verkade som en väldigt bra idé.
SEDAN DEN SENASTE Europa-svängen är det som att energin bara vuxit och vuxit runt Eintracht Frankfurt.
Det har riktats en del muttrande populismanklagelser mot Peter Fischer – det har hetat att han dricker med huliganer, att han låter villkoren dikteras av ultras – men det är omöjligt att förneka att han fått alla krafter runt klubben att dra åt samma håll.
Vilka är Eintracht Frankfurt? Det är de som alltid åker i tiotusental på bortamatcher utomlands, och det är de som ser ett egenvärde i gränslösheten, öppenheten, internationalismen. Allt hänger ihop. Under ett par matcher under säsongen 2017/2018 startade Eintracht Frankfurt med elva spelare från elva olika länder. De var stolta över det.
– Vi står för det kosmopolitiska och för anti-rasism. Vi tror på möten över gränser, på att först lära känna andra och sedan förstå dem bättre. Vi spelar fotboll med passion, och vi har en färgstark kurva och en heterogen supporterscen som saknar motstycke.
Många klubbledare har pratat på ungefär det här sättet genom åren, men Peter Fischer har verkligen omsatt orden i handling långt bortom gränsen där det faktiskt både börjar betyda och kosta saker.
Att vägra acceptera reducerade biljettkvoter till bortamatcher är väl en sak, men att stänga dörren för drygt fyra miljoner tyskar som röstat AfD är en markering av helt annan kaliber.
Är verkligen alla välkomna om inte alla är välkomna? Går det att exkludera bort exkludering? Peter Fischer menar att han lutar sig mot Eintracht Frankfurts själva statuter.
– Våra stadgar är våra lagar – och där står det att vi är mot exkludering och människoförakt, att vi är för internationalism och religionsfrihet. Och lever du enligt Eintracht Frankfurts värderingar kan du inte samtidigt rösta för motsatsen. Det är oförenligt, och så länge jag är president kommer det alltid att vara det.
Men är det inte att gå till överdrift att anklaga AfD:s väljare för högerextremism, främlingsfientlighet och till och med nynazism? Inte enligt Peter Fischers logiska linje.
– 1930 var det 18 procent som röstade på nationalsocialisterna i NSDAP. De röstade inte för att gasa ihjäl 6 miljoner judar, för 50 miljoner döda, för den så kallade dödshjälpen till funktionsvarierade barn. Men de banade vägen för det.
Ända sedan sitt och klubbens ställningstagande har Peter Fischer varit en både hatad och hotad man. Han har fått brev om hur de väntar en ugn i Auschwitz på honom och hans familj, om hur avsändaren minsann vet vilken vet vilken väg hans son tar hem från skolan.
Men han har även blivit stoppad på stan av den urgamla mannen i rullstol, han som gråtande tackat för att någon försöker kväva ekona från förr, han som aldrig tidigare brytt sig om fotboll men som nu tänker stötta Eintracht Frankfurt under resten av sitt liv.
– Populister och nationalister hotar både mig, min klubb och mitt land. Jag ser hur Europa tynar bort, hur rättssamhällen försvinner och hur pressfriheten avskaffas. Och i ljuset av den utvecklingen har vi inte en sekund att förlora, vi har inte tid för att grubbla eller vara sorgsna eller för att vara tysta. Det är därför vi säger: ”Stopp! Inte i vårt namn!
Inte i vår klubb!”.
FÖRRA VÅREN, 2018, kändes det ändå som att Eintracht Frankfurt stod vid ännu ett vägskäl. Runt klubben blev trycket utifrån allt hårdare, samtidigt som framgångsmanagern Niko Kovac valde att hoppa av till Bayern München.
Inför cupsemifinalen borta mot Schalke 04 spelade så Peter Fischer in en sorts kampvideo, en filmsnutt som i praktiken fungerade som presidenttal.
I en enda tagning uttryckte han förståelse för osäkerheten och kluvenheten, men bad samtidigt ändå om sammanhållning och solidaritet. Han påminde om alla gånger som läktarna
” VI STÅR FÖR DET KOSMOPOLITISKA OCH FÖR
ANTIRASISM. VI TROR PÅ MÖTEN ÖVER GRÄNSER”
givit honom gåshud, och medan stråkarna fläskade på var det i praktiken omöjligt för tittaren att själv hålla gåshuden borta.
– Hur ofta har inte kurvan och fansen gjort gott för Eintracht Frankfurt med er kraft och energi? Hur ofta har inte kurvan räddat oss? Det är bilder och minnen som ingen kan ta ur mitt huvud.
Eintracht Frankfurt slog Schalke borta, och inför finalen mot FC Bayern i Berlin dök Peter Fischer upp på supportersamlingen vid Breitscheidplatz.
– I kväll vill jag fan i mig dricka från pokalen, hetsade han, samtidigt som fansen sjöng om hur han var en av dem.
Eintracht Frankfurt vann sin första titel på 30 år, och jublet tystnade inte på flera veckor. På innerplan gick Peter Fischer igenom någon sorts utomkroppslig upplevelse och drabbades av minnesluckor, och vid firandet hemma i Frankfurt brände Kevin-Prince Boateng av en rökfackla.
När röster höjdes för att han borde bestraffas av såväl klubb som polis skrattade Peter Fischer uppgivet.
– Jag har ingen aning om var de här människorna kommer ifrån, jag skäms för deras skull. Ingen som var på firandet kan ha upplevt något annat än glädje.
Kevin-Prince Boateng själv är en man av världen, som spelat i mer än tio olika klubbar i fyra olika europeiska länder. Han deklarerade att han aldrig tidigare känt som han gjorde i Frankfurt.
– Här har vi tagit ställning mot rasism. Det är vad klubben står för, och det är vad staden står för – men det verkar som att många andra hellre vill attackera oss än att stötta oss. Det känns som att vi tyskar tycker att det är viktigare att kämpa mot pyroteknik än det är att kämpa mot rasism.
CUPTRIUMFEN INNEBAR ännu ett Europaäventyr, ännu en möjlighet att sjunga signatursången om Eintracht Frankfurt International och ännu en rad tillfällen att supporterskölja in över olika avlägsna städer.
Säsongen 2018/2019 tog Eintracht Frankfurt 5 000 bortafans till Nicosia och 3 000 till Charkiv. När de mötte Lazio i Rom var fler än 10 000 av de 18 500 åskådarna tillresta tyskar.
Uppmärksamheten runt dem blir allt större, känslorna allt starkare.
Eintracht Frankfurt har nu blivit en av de där klubbarna som antingen väcker beundran eller hat. I högerextrema supporterkretsar har de återigen börjat benämnas som en ”judeklubb”, precis som under nazismen för 80 år sedan. På Cypern möttes de av både Hitler- hälsningar och apljud, medan deras egna fans hamnat i en del konfrontationer med polisen och konsekvent använt pyroteknik.
Å ena sidan, å andra sidan...? Nej, Peter Fischer menar att det inte går att jämföra det ena med det andra, att bengaler omöjligen kan vara en del av samma diskussion som antisemitism.
Hans informella överenskommelse med läktarna gäller ännu.
Så länge de står upp för alla människors lika värde så kommer han att försvara dem och deras oberoende. Så länge de välkomnar alla får de fyra av i stort sett hur många bengaler de vill. Inför Europa League-sextondelen i december 2018, mot Sjachtar Donetsk, gjorde en löddrigt uppjagad Peter Fischer en tv-intervju där det allmänt uppfattades som att han uppmuntrade till pyroteknik. – Stadion måste brinna, och stadion kommer att brinna. Det kommer att brinna så starkt att både ljuset och dimman lär bli lite besvärlig för er som ska sända.
Det var ett uttalande som fick konsekvenser. Sedan tidigare hade den kristdemokratiske politikern Peter Beuth – inrikesminister i det lokala delstatsparlamentet – drivit en hårdför linje gentemot ultrasscenen, krävt fängelsestraff för pyroteknikbrott.
Nu beordrade han en razzia mot den nordvästra kurvan på Frankfurts hemmaarena timmarna före Europa League-avsparken. En banderoll konfiskerades, tumult uppstod, batonger användes och flera fans skadades. Som protest skrotade Frankfurt-fansen det planerade jättetifot, kasserade 48 000 glittrande flaggor.
Peter Fischers supportervänliga linje hade blivit både storpolitik och polissak.
– Det är oansvarigt när så kallade fans får signaler om att de kan bete sig farligt från klubbens ledning. Det måste bli ett slut på att spela ner kriminellt beteende i samband med fotbollsmatcher, kommenterade Peter Beuth.
UNDER VÅREN 2019 fortsatte Eintracht Frankfurts cupresa till Milano, Lissabon och London, påhejade av några av de största bortaföljena som någonsin åkt på cupmatcher i Europa.
Biljetterna som klubben fick loss till åttondelsfinalen mot Inter på San Siro, till kvartsfinalen mot Benfica på Estádio da Luz, till semifinalen mot Chelsea på Stamford Bridge, överallt tog de slut direkt.
Eintracht Frankfurt kommer alltid att vara större än en man, en idé och en kamp. I publikmassorna i Milano, Lissabon och London fanns det garanterat både huliganer, AfD-väljare och rena nynazister i klubbens färger, men när de svartröda tar plats och tornar upp sig tillsammans blir de ändå en väldig vägg av enighet.
Ju fler som vänder sig emot dem, desto starkare blir banden mellan dem själva. Tillsammans är de Eintracht Frankfurt, och tillsammans är de jäävligt starka.
Ibland har Peter Fischer givit uttryck för en besvikelse över att stödet från den övriga fotbollsvärlden inte varit större – att de flesta andra Bundesliga-klubbar förblivit tysta – men hans egen övertygelse förblir lika innerlig ändå.
Det går att välja att vara tydlig, det går att välja att vara vag. Under Peter Fischers ledning behöver i alla fall ingen fundera över vilka Eintracht Frankfurt är och vad de står för.
– Allt det här har förändrat mitt eget liv, men även hur omvärlden uppfattar Eintracht Frankfurt. Numera ses vi som en klubb som betyder något mer än vinst eller förlust. Om andra klubbar också vill göra det måste de ansvariga där bestämma.