”ARRIGO ÄNDRADE ITALIENSK FOTBOLL”
Det kunde dessutom ha blivit tre: 1988 var det med all säkerhet maffian som hade sagt ifrån när Napoli kollapsade på slutet, en ligatitel ytterligare för Maradona & co skulle ha blivit för dyr för underjordiska bettingbolag styrda av maffian, camorran.
Säsongen 1989/1990 var det dock Arrigo Sacchi som stod i strålkastarljuset.
Att hans form av italiensk totalfotboll slutgiltigt satt sig märktes när Milan mötte Napoli på San Siro i Milano. Milan körde över Napoli och vann med 3–0. Till och med Diego Maradona erkände att han upplevt en överlägsen motståndare.
Milan under Sacchi var en kombination av den etablerade defensivt inriktade italienska taktiken, ”catennacio”, och extremt kreativ nederländsk flärd.
Sacchi hade anställts av den kontroversielle klubbägaren Silvio Berlusconi 1986. När valet kritiserades utifrån att han hade relativt svaga meriter som spelare svarade citatmaskinen Sacchi vasst:
– Jag har inte insett att man måste ha varit en häst för att bli en jockey.
Tre musketörer
Berlusconi hade gett Sacchi, ett oprövat kort med meriter endast från Serie B, tre år på sig. Det gick snabbare, ligan vanns 1988, den första titeln på nio säsonger. 1989/1990 hade allt fallit på plats. Backlinjen var en av de starkaste i fotbollshistorien: Mauro Tassotti, Franco Baresi, Alessandro Costacurta och Paolo Maldini. Offensivt hade laget starka italienare som Roberto Donadoni och Carlo Ancelotti, men framför allt de tre nederländska musketörerna Marco van Basten, Frank Rijkaard och Ruud Gullit.
Ancelotti, då hårt arbetande central mittfältare, ”regista”, har sagt: – Arrigo ändrade helt italiensk fotboll. Filosofin, träningsmetoderna, intensiteten, taktiken. Italiensk fotboll brukade bygga på defensiven. Vi försvarade oss genom att attackera och pressa.
I det sistnämnda hade nederländarna huvudroller. Rijkaard var den flexible spindeln i nätet, Gullit och van Basten fick mer eller mindre fria roller framåt. Van Basten är mest känd för sitt avgörande
volleymål från distans i EM-finalen mot Sovjetunionen 1988. I ”Rossoneri” gjorde han sådana mål på beställning. Och beställde gjorde Sacchi. Möjligen beställde han FÖR mycket. Det har senare romantiserats hur Sacchi genomförde träningar där man spelade ”skuggfotboll” utan boll. Detta för att alla skulle lära sig med yttersta exakthet sina många roller på planen.
Under mottot ”kollektiv intelligens” krävde Sacchi något han själv beskrev:
– Elva aktiva spelare i varje moment av spelet. Både i defensiv och i attack. Det enda sättet du kan bygga ett lag är att få ALLA spelare att bilda ett lag. Du kan inte vinna något på egen hand. Och om du gör det varar det aldrig länge. Marco van Basten har sagt: – Perfektion existerar inte i fotboll, men den säsongen kom vi ganska nära.
Men trots det ofta överjordiskt skickliga resultatet, inte minst i Europa, fanns det spelare som i längden inte helt accepterade Sacchis metoder.
Som Marco van Basten själv. Han gjorde 19 mål säsongen 1989/1990 och vann skytteligan. Men med tiden blev han mer och mer obekväm med Sacchis krav och metoder.
Möjligen såg van Basten också på avstånd hur ärkerivalen Napoli hade en fixstjärna som gjorde precis vad han ville på planen, som dessutom ryktades stå för taktiken och laguttagningarna: Maradona.
”Lavatevi, lavatevi!”
Maradona hade kommit till Neapel och San Paolo-stadion 1984. Det då kontroversiella rekordköpet från Barcelona visade sig bli ett exceptionellt lyckokast. Historiskt evigt underpresterande Napoli blev snabbt en utmanare till klubbar och fans i norr som elakt kallade dem skitiga.
”Lavatevi, lavatevi!”, ”tvätta er, tvätta er!” ropade klackarna i norr, och det var inte de värsta tillmälena. Men repliken kom, och den blev smärtsam för norr.
Säsongen 1986/1987 vann Napoli sin första ligatitel i historien. Hur intensivt det firades fångas i den årsaktuella hyllade dokumentären ”Diego Maradona” av Asif Kapadia.
Säsongen efter BORDE man ha vunnit igen. Men sedan laget märkligt – och alltså mycket kontroversiellt – bara tagit en poäng under de sista fem omgångarna hann Milan förbi, ett Milan som i det skedet för övrigt lyckades vinna i Neapel.
Under säsongen 1989/1990 fick ljusblå Napoli chansen till alla sorters revansch.
Maradona själv hade innan säsongen ryktats vara på väg till Olympique Marseille, men han var kvar och starkare än någonsin på planen trots allt fler skandaler vid sidan av.
Han hade även fått två nästan lika kreativa lekkamrater i brassarna Alemão och Careca. Maradona kunde bli ännu friare i sin roll, det fanns andra som tog över när han markerades bort. ”Partenopei” hade i Ma-GiCa – Maradona, Bruno Giardano, Careca – en anfallstrio som i ligan motsvarade Milans. På övriga positionerfanns spelare som visserligen inte matchade Sacchis startelva på pappret, men som i realiteten bildade en ytterst effektiv helhet.
Medan Milan i slutskedet tappade poäng mot lag som lokalrivalen Inter och även Juventus rullade Napoli effektivt på och vann de sista fem matcherna. Ett skäl var att man till skillnad mot Milan kunde fokusera på ligan, Napoli hade eliminerats ur Uefacupen redan i sextondelsfinalen.
Oflytet slutade inte för Milan
Upplösningen blev ett drama värdigt en magisk säsong. Eller om man ser det ur Milanögon: en förbannelsens säsong.
I april 1990 tilldömdes Napoli retroaktivt två poäng i en match mot Atalanta, som avbrutits vid ställningen 0–0 sedan en Napolispelare fått ett mynt kastat på sig.
Oflytet slutade inte där för Milan. Två veckor senare, i den näst sista omgången, förmodades Milan borta på Stadio Marcantonio Bentegodi i Verona enkelt städa av nedflyttningsklara Hellas. I den sista matchen hade man därefter likaledes bottenplacerade Bari.
Allt var upplagt för en triumf för Sacchi. Inom några veckor skulle Milan kunnasäkra en trippel, med vinster i Coppa Italia respektive Europacupen.
Efter en trög start lossnade det också för Milan i Verona. Marco Simone gjorde ett ledningsmål. Men för en gångs skull började Milan sedan spela säkerhetsspel.
I andra halvlek föll allt. Först åkte en frustrerad Sacchi upp på läktaren efter protester sedan Hellas kvitterat.
Europacupfinalen en klen tröst
Matchens sista tio minuter blev en katastrof för Milan. Rijkaard fick sitt andra gula kort och åkte ut, van Basten kokade av frustration och fick även han ett rött kort visat av domaren Rosario Lo Bello, som helt tappat matchen. Misären för Milan fortsatte med att även Costacurta visades av planen. Med en minut kvar kunde inte ett hårt decimerat Milan stå emot och hemmalaget gjorde 2–1, efter vad de flesta bedömde som offside.
Parallellt vann Napoli i Bologna. Efter att Napoli sedan vunnit även i den sista omgången blev Milans vinst mot Bari till ingen nytta. För att strö ytterligare salt i såren förlorade Milan kort därefter i Coppa Italia mot Juventus.
Att man vann mot Benfica i Europacupfinalen blev just då en klen tröst. Det var i Serie A det slutliga beviset på Milans dominans under Arrigo Sacchi skulle ha kommit.
Om klubben vetat hur magisk säsongen 1989/1990 betraktas 30 år senare hade det troligen fallit ännu fler tårar den gången.