Ödmjukheten etsade sig kvar efter olyckan

Med bara några sekunders marginal hann jag med färjan efter ett trevligt och lyckat fotobesök på Adelsö förra fredagen. Det var bara en försmak av vilka marginaler jag skulle komma att ha på min sida. Inte bara jag för den delen, det gällde kanske ännu mer fyra av färjans andra passagerare.

På väg tillbaka till redaktionen märkte jag hur bilen framför, en bil som dessutom hade en annan bil fastspänd på ett släp, började tappa fästet. Några sekunder senare skulle de där marginalerna vara framme igen.

Plötsligt hamnade bilen som legat framför mig på fel sida av vägen, snurrade 180 grader och välte ner i diket tillsammans med släpet och bilen på det.

Många olika scenarion spelades upp i mitt huvud när jag själv stannat och sprang mot den välta bilen.

Ur den tog sig fyra män som i alla fall där och då såg ut att ha klarat sig relativt bra, sånär som på något skrubbsår.

Jag skjutsade hem den äldste av männen, 94 år gammal, och under färden pratade vi om olyckan ur våra respektive perspektiv. Det blev något sätt att bearbeta intrycken. Vi var båda överens om att det kunde ha slutat riktigt illa och att vi hade haft en enorm tur att inget värre hände.

Efter en stunds tystnad sade mannen på passagerarsätet bredvid mig:

”Men jag har haft ett väldigt bra liv. Jag har haft en bra fru och vi har gjort så mycket roligt i livet”.

Sedan berättade han bland annat om resor och sitt arbete.

Att så tätt inpå en olycka ödmjukt konstatera att han var tacksam för det liv han levt fastnade hos mig och det var fint att höra från någon som varit med om mycket.