VM-feber från förr betingar ny festyra

J ag är inte en hejare varken

på lagsport eller bollsport, men när det drar ihop sig till VM i herrfotboll då dyker det ändå upp en yrvaken supporter i mig.

Kanske är det ett resultat av den varma sommaren 1994 som gav en enda lång räcka av Sverigevinster. Jag såg matcherna i sommarstugan långt ifrån euforiska fontänbad men jag var fascinerad av engagemanget som de där matcherna lyckades väcka, även i min familj där fotbollsintresset dittills varit obefintligt.

Lagom till nästa VM hade

jag hunnit flytta till England där landet var draperat i rött och vitt och det oupphörligen sjöngs att fotbollen, nu äntligen, skulle komma hem. Och sen blev det kvartsfinaler och Svennis-succé på det.

Jag har helt enkelt blivit betingad att älska VM i herrfotboll. Det är för mig kopplat till festyra och skrålande allsång.

Så är det alldeles säkert inte för de stackare som har fått växa upp med lag som inte kvalificerat sig eller som åker ut redan i gruppspelen. Det där präglar en ju. Det tog mig till exempel lång tid att förstå att inte alla ishockeymatcher slutade med en svensk flagga och en nationalsång. Det var ju så det gick till trodde jag, efter att ha vuxit upp med en lång sträcka guld för Tre kronor.

Just det har jag förstås ännu

inte fått uppleva i herrfotbollen. Men i måndags skrek jag mig hes både klockan 14.00 då Sverige spelade mot Sydkorea och klockan 20.00 då det var dags för England att möta Tunisien.

Satsar man på två hästar så springer väl en av dem in guld? För det är väl nu den kommer hem, fotbollen?