Napalm
Brandvapnet användes i både andra världskriget och Koreakriget, och nådde sin storhetstid i Vietnamkonflikten. Gelatinerad bensin skulle blandas i fält. Bränslet gjorde eldkastaren effektiv. Över 330 000 ton fälldes över Indokina.
Den lättantändliga gelblandningen känd som napalm blev en symbol för USA:s skoningslösa krig i Vietnam. Men brandvapnet har sina rötter i andra världskriget, där det användes effektivt mot japanska trähus. Sedan utvecklades framgångsrika taktiker mot mål i Korea.
Den 4 juli 1942 spatserade Louis Fieser ut på gräsmattan utanför Harvards universitet i Massachusetts, USA. I en damm på universitetets område applicerade han, tillsammans med sina medarbetare och assistenter, en explosiv anordning, innehållande en nyligen framställd prototyp. Med hjälp av en detonator fick man en kemisk vätska att både explodera och brinna. Försöket betraktades som mycket lyckat och vapnet »napalm» hade sett sin första dag.
Trettio år senare, den 8 juni 1972, väntar fotografen Nick Út från Associated Press utanför byn Trang Bang i Vietnam – som hade intagits av nordvietnameiska soldater. Ett sydvietnameiskt plan, beväpnat med napalmbomber kommer i hög fart in på låg höjd och släpper ner vinglösa napalmbehållare över fiendepositionerna. Phan Thi Kim Phúc, då nio år gammal, har flytt med sin familj till byn. Behållarna detonerar och sprider napalm över husen, två av Kim Phúcs kusiner avlider tillsammans med två andra bybor. Kim Phúc springer ut på landsvägen, svårt brännskadad och naken eftersom kläderna brunnit upp. Då knäpper Nick Út sitt berömda foto. Därefter hjälper han Kim Phúc och de andra brännskadade till ett närbeläget sjukhus för vård. Bilden publiceras i amerikanska tidningar den 12 juni 1972 och reaktionerna låter inte vänta på sig. Det är i detta ögonblick som napalm får sin dödsdom som ett inhumant vapen.
Få fotografier från Vietnamkriget – eller något annat krig för den delen – motsvarar smärtan i bilden på den brännskadade flickan. Om protesterna på hemmaplan i USA tidigare hade varit ljumma, så fick de bokstavligen mer bränsle med denna bild. Även om napalm fortsatte att användas under större delen av konflikten i Vietnam hade allmänheten fått upp ögonen för napalm som ett vapen som bränner ihjäl sina offer. I dag är det få krigsmakter som använder rena napalmbehållare för att bomba med låg precision mot fientliga positioner. Även eldkastare, såväl handhållna som monterade på diverse båtar, stridsvagnar och andra fordon, används i praktiken inte längre.
Napalm har sina rötter i ett amerikanskt militärindustriellt samarbete underandra världskriget. I början av 1940-talet insåg man i USA att landet troligen inte kunde undgå att dras in i kriget. Det faktum att man redan bistod med hjälp till England, och att amerikanska örlogsfartyg var i strid med tyska ubåtar på Atlanten, gjorde situationen ännu mer definitiv.
Vid denna tid var varken den amerikanska armén, flottan eller flygvapnet direkt rustade för en utdragen konflikt. I synnerhet inte mot en så formidabel fiende som Tyskland och inte heller mot en så aggressiv angripare som Japan. President Franklin D Roosevelt förstod att om USA skulle ha en chans att vända krigslyckan för de allierade, så kunde man inte spara in på ansträngningarna, utan hela den amerikanska nationen måste göra sitt yttersta.
»I DETTA ÖGONBLICK FICK NAPALM SIN DÖDSDOM SOM ETT INHUMANT VAPEN»
Redan under första världskriget hade den amerikanska krigsmakten startat ett samarbete med universitets- och forskningsvärlden i och med bildandet av »National Research Council» som bland annat utvecklade metoder för att upptäcka ubåtar. I detta råd arbetade en man vid namn Vannevar Bush, som efter att hans fullt fungerande ubåtsdetektor inte ens togs i bruk, gav upp tankarna på ett samarbete mellan forskningsvärlden och militären.
När sedan andra världskriget bröt ut 1939, bjöd Bush framstående forskningsledare från Harvard, MIT, Kaliforniens Tekniska institut och Nationella forskningsrådet till ett möte i sitt eget vardagsrum. Han övertygade forskarna om att kriget skulle bli ett tekniskt krig som USA var dåligt förberedda inför och att det militära systemet aldrig skulle kunna producera det som krävdes – därför var det universitetens uppgift. Till detta ändamål behövdes en koordinationskommitté.
Bush tog idén till dåvarande handelsministern Harry Hopkins och tillsammans gick de den 12 juni 1940 in på Roosevelts kontor i Vita huset. Detta var åtta dagar efter Dunkirk, Italien hade just förklarat krig mot Frankrike och Storbritannien och Norge hade fallit två dagar före mötet. Roosevelt avgjorde ärendet på mindre än tio minuter med ett »ok» och National Defense Research Committee (NDRC) bildades officiellt den 27 juni 1940. Målet var att »samordna och stödja vetenskaplig forskning för att skapa metoder och material för krigföring», och kommittén rapporterade direkt till presidenten.
Vid mötet i Bushs vardagsrum, deltog även kemiexperten vid Harvarduniversitetet, James Bryant Conant. Han blev chef för division B: bomber, bränslen, gas och kemiska vapen. Conant var ambitiös och sex dagar efter Roosevelts ok hade han redan börjat rekrytera, däribland Louis Fieser, en kemiprofessor från Harvard, och i oktober 1940 började division B sitt arbete.
Inom divisionen jobbade Fieser med olika explosiva ämnen, när en olycka i maj 1941 vid en Dupontfabrik i närheten fångade hans uppmärksamhet. En explosion hade inträffat i en anläggning som tillverkade divinylacetylen, ett ämne för färgtillverkning. Ämnet tjocknade till en brännbar gel när det kom i kontakt med luft och idén om att använda det i en bomb eller explosiv anordning föddes.
Dock var USA:s Chemical Warfare Service (CWS) långsamma på att plocka upp idén om en brandbomb och ville fokusera på olika former av giftgas istället. Fieser startade motvilligt ett gasprojekt,
men lyckades snart att omfördela resurserna till brandbomber och i oktober 1941 blev det ett helt eget projekt. Fiesers team fick en flygande start när de påbörjade intensiva experiment med olika former av bränsle blandat med gummi för att hitta den rätta klibbigheten. Flera varianter testades på ett närliggande fält. När Fieser var nöjd med en blandning av gummi, bensin och krut demonstrerades resultatet för militären. Armén var imponerade och beställde den 27 november på stående fot 10 000 bomber.
Som många andra stora krigsplaner, överlevde denna inte länge. Japan anföll endast tio dagar senare, den 7 december, Pearl Harbor och i följande angrepp över Stilla havet lade de under sig stora delar av den malaysiska gummitillverkningen. Därmed omintetgjordes arméns beställning av brandbomber där naturgummi var en avgörande komponent.
När källan till gummi från Malaysia försvann fick Fieser en direkt order från Överste M E Barker, teknisk chef för CWS: Hitta ett alternativ till naturgummit. Fieser agerade direkt. Vid denna tidpunkt, i början av 1942, hade NDRC:s budget ökats kraftigt. Flera företag var inbegripna i arbetet, däribland Arthur D Little, DuPont, Nuodex Products Company, och sedan tidigare Standard Oil Development.
Listan på krav från CWS på denna »brännbara gel» var dock lång. Dels skulle den framställas av kommersiella och billiga produkter och kunna blandas ihop i fält. Dels skulle gelkonsistensen bibehållas vid en detonation, samtidigt som blandningen skulle kunna lagras länge och i temperaturer mellan 4 och 65 grader Celsius för att klara allt från ett kallt bombflygplan på 10 000 meters höjd till ett vapenlager i tropisk miljö.
Fieser prövade nu alla syntetiska gummisorter
»1943 BYGGDES EN BY AV TYSKA OCH JAPANSKA HUS»
som han kunde få tag på – utan att de gav den gel han sökte. Efter experiment med olika förtvålade aluminiumföreningar föreslog forskare från företaget Arthur D Little att han skulle testa nafteniskt aluminiumsalt, vilket utvanns som biprodukt vid raffinering av bensin. Saltet – en tjärliknande mörkbrun substans – kunde inte lösas i bensin vid rumstemperatur, men om man värmde upp blandningen bildades en gel av önskat slag. Detta uppfyllde visserligen inte kraven från CWS, men gelen som bildades var ändå vida överlägsen alla andra geler man arbetat med.
Samtidigt upptäckte man att palmitinsyra, ett vanlig aluminiumsalt som exempelvis utvinns från palmolja, blev en flytande gel när det blandades med bensin. I denna gel tillsattes sedan det nafteniska aluminiumsaltet, vilket i rumstemperatur resulterade i ett segt »bensinklister». Så småningom uppnådde man bäst resultat med receptet 5 procent nafteniskt aluminiumsalt, 5 procent aluminiumsalter från palmitinsyra, 1 procent sågspån och resten bensin. Fieser döpte sin uppfinning genom att kombinera de första stavelserna i »naften» och »palmitin» till ordet »napalm».
NDRC och CWS var imponerade av slutprodukten, och Fieser fortsatte att experimentera med palmitinsyror från olika källor. Dock var det bara den ursprungliga källan av ämnet, Metasap Chemical Company, som gav en bra och kladdig gel. Alla andra tillverkares palmitin gav bara en såsliknande konsistens. Vid förfrågan framkom att det inte alls var aluminiumsalt från palmitinsyra i Metasaps produkt – utan den kom från laurinsyra. Ordet »napalm» hade sålunda ingen faktisk kemisk mening, men vid detta laget var det en så inarbetad beskrivning av bensingelen att namnet redan hade fastnat i folks medvetande. Egentligen borde vapnet ha hetat »nalaur» om den strikta kemiska nomenklaturen hade följts.
Ingredienserna var redan svåra att blanda rätt i rumstemperatur, och i princip omöjliga att röra ihop i fält. Den sista biten i pusslet kom från Nuodex Products i New Jersey: de tillverkade nafteniska aluminiumsalter i pulverform istället för en tjärliknande substans. Naftenet och Metasaps laurinsyra blandades till ett brunt pulver, liknande större romkorn, varför det senare fick smeknamnet fire roe (»eldrom») av soldaterna. Tolv procent av det grova pulvret blandades i bensin till en rinnig, flytande gegga. Efter att ha stått några timmar hårdnade den till en kletig gel av precis rätt konsistens som uppfyllde alla Chemical Warfare Services krav, och napalm var redo för slagfältet.
En fråga var hur napalmen skulle »levereras».
Man utvecklade bombskal som inkluderade en detonator. Denna utgjordes av TNT som i sin tur omgärdades av en liten del vit fosfor. Detta gjorde att fosforen sköts in i napalmen vid detonationen och spred den jämnt i ett område runt bomben. Modellen kallades för M69 och den testades med både Fiesers napalm och en annan brandgel från DuPont. Trots att napalmen fungerade bra, föll valet på DuPonts brandgel som USA:s nya brandvapen. När denna massproducerades och skeppades till England upptäckte britterna att gelen över tid blev blaskig och flytande och därför inte uppfyllde CWS krav. Man bytte snabbt ut den mot Fiesers napalm.
För att säkerställa att M69-bomben kunde antända bostäder i såväl Tyskland som Japan, byggdes under våren 1943 en liten by av tyska och japanska hus på Dugways testområde i Utah. Material och
inredning samlades in från hela USA. Arkitekter med erfarenheter av respektive lands byggnader kallades in och i maj 1943 stod byn klar. Under hela sommaren bombade flygvapnet de konstgjorda byarna med såväl de äldre termitbomberna M50 och M52 samt de nyare M69-bomberna fyllda med napalm. Den senare visade sig vara helt överlägsen i att skapa okontrollerbara brandhärdar i testhusen. När byarna hade bombats och byggts upp igen tre gånger om, var CWS och NDRC nöjda och planer på hur man skulle bomba japanska och tyska städer ritades upp.
Napalm skulle dock inte bara komma att användas vid bombräder. Vid invasionen av Normandie 1944 använde sig den brittiska 79. pansardivisionen av en samling mer eller mindre märkliga stridsvagnar för att lösa specifika uppgifter – bland annat utrustade med eldkastare. Dessa gick under namnet Hobarts Funnies (ungefär »Hobarts besynnerligheter»).
I samma anda började Fiesers team nu att utveckla en heldel besynnerliga användningsområden för napalm. Bland annat ett speciellt ljus som var ämnat för nedskjutna piloter att starta en lägereld med, plockades upp av den amerikanska underrättelsetjänsten OSS. De använd edet i specialoperationer för att starta bränder i fientliga installationer under namnet »M1 Fire starter». Man uppfann också en lådkonstruktion för motståndsrörelsers om efter att de släppt ut olja i hamnarskulle låta den lilla lådan flyta ut och detonera och spränga fientliga skepp. Denna döptes av någon outgrundlig anledning till »Paul Revere». Man tillverkade även en pellet på 14 gram av n a palm pulvret f ö ratten bensinmacksföreståndare
i fiendeland osett skulle kunna smyga ner den i bensintanken när han tankade fiendens bilar. Där skulle pelleten löses upp, gelatinera bensinen och orsaka stopp i motorn.
Den mest absurda uppfinningen, som tack och lov aldrig blev verklighet, var idén om dödsföraktande fladdermöss försedda med en 17,5 grams napalmbomb. Idén hade kläckts av Lytle S Adams som på underliga vägar fick Roosevelt att påstå: »Det låter som en helvild idé, men den är värd att undersöka». Tanken var attsläppa ner dessa stackars flygande gnagare med speciella behållare, där fladdermössen förvarades lagom nedkylda. När behållaren i sin fallskärm närmade sig marken och värmen väckte fladdermössen, skulle dessa flyga in i de japanska och tyska husen. Därefter skulle bomben detonera med hjälp av någon form av tidsfördröjning. Som Adams uttryckte det: »En eldattack med miljoner fladdermöss kommer att göra japanerna hemlösa och fabrikerna oanvändbara, utan att några oskyldiga dör i onödan»(förutom en miljon fladdermöss). Tester utfördes på flygbasen Carlsbad i New Mexico, där fladdermössbehållare släpptes med fallskärm. Efter att de första försöken orsakat ett antal ihjälfrusna fladdermöss, lyckades man förmå ett antal att flyga iväg efter att de hade vaknat. När man testade sex fladdermöss med riktiga bomber, rymde dessa iväg vid ett obevakat ögonblick, flög in i hangarer och baracker, och brände ner halva
»DET NYA BRÄNSLET GJORDE UNDERVERK FÖR ELDKASTARENS RÄCKVIDD»
Carlsbads flygbas. Armén tog sin hand ifrån detta lagom knasiga projekt, medan marinkåren tog över och döpte projektet till »X-ray». I februari 1944 sades projektet vara klart för användning, men lades ned trots allt, troligtvis för att det fanns för många okända variabler. Det var nog lika bra.
Mer användbart var det när den enskilda soldaten utrustades med napalmladdade vapen i fält: eldkastaren. Ironiskt nog var det ett företag som utvecklade brandsläckare, Kincaid i New York, som 1941 fick i uppdrag att ta fram en ny eldkastare för den amerikanska krigsmakten. Efter några månader kom de fram till något som kallades »E1», ett 40 kilo tungt monster som såg ut som ett stort oljefat med slang och munstycke. Det var otympligt att bära runt på slagfältet och skulle med säkerhet ha orsakat stora förluster bland de egna soldaterna.
NDRC och CWS jobbade emellertid på och korrigerade konstruktionen, gjorde den mindre och förbättrade framförallt munstycket. Eldkastaren M1 var född. M1 bars av en enda man, hade två tankar med bränsle monterade på en ryggsäcksmes, samt en mindre tank med trycksatt gas mellan de två bränsletankarna.
Intresset för portabla eldkastare ökade och i mars 1942 skapades inom NDRC en speciell tillfällig grupp som enbart jobbade med eldkastare. Samma månad engagerades såväl Standard Oil som Gilbert och Barker Company för att utveckla större eldkastare som kunde monteras på ett stridsvagnschassi.
Problemet med de bärbara eldkastarna var fortfarande räckvidden, som var magra 18 meter. Louis Fieser var dock snabb och skickade iväg en omgång av sin napalm till avdelningen som sysslade med eldkastare.
Det nya bränslet gjorde underverk för eldkastarens räckvidd. I munstyckets höga tryck omvandlades gelen till vätska för att bli gel igen när den nådde målet. Den brinnande napalmen flög dessutom längre genom luften, vilket ökade räckvidden på eldkastaren till uppåt 40 meter. Inom en månad hade M1-eldkastaren anpassats för att använda napalm som bränsle och fick beteckningen M1A1 i december 1942. Stora mängder av vapnet beställdes inför operation Husky – de allierades invasion av Sicilien i juli 1943.
Under 1944 uppdaterades den amerikanska M1A1 till eldkastare M2. Den bestod av två tankar med bränsle, cirka 18 liter totalt, samt en trycktank, helst trycksatt med kvävgas. Men behovet i fält kunde ibland göra att man fyllde den med tryckluft, vilket var farligare eftersom den innehåller syrgas som kan skapa problem. Trycktanken var trycksatt till 1200 psi eller 83 bar medan en regulator som satt på trycktanken drog ner trycket till 380 psi
eller 26 bar i bränsletankarna. När bränslenivån i tankarna sjönk allteftersom man använde eldkastaren, fylldes bränsletankarna med den trycksatta gasen. Napalmen fylldes på genom skruvlock i toppen av tanken, och på den ena tanken satt ett lock med en liten pipanordning och en säkerhetsventil. Om regulatorn gick sönder och trycket i bränsletankarna helt plötsligt steg till 83 bar, brast ventilen och gasen ventilerades bort från operatören.
När eldkastaren uppdaterades till M2A1 under Koreakriget, flyttades säkerhetsventilen ner till regulatorn, vilket blev ännu säkrare för operatören.
En slang satt fast på eldkastartanken och ledde till själva kastardelen eller projektorn som hade två avtryckarhandtag och ett munstycke. Slangen var uppbyggd av fyra lager, med en hydraulslang längst in, ett självtätande gummihölje utanpå det och därefter en stålkabel som var säkrad mot splitter – vilket skulle förhindra att slangen sprack i strid. Slutligen täckte en tygstrumpa alltsammans. Den bakre avtryckaren hade ett dödmansgrepp, samt en greppavtryckare som släppte på napalmen längst fram vid munstycket. Konstruktionen var sinnrik, när operatören släppte avtryckaren var röret inte fyllt med otänd napalm som kunde rinna ut på marken framför operatören.
Den andra avtryckaren såg ut som en vanlig pistolavtryckare, och satt i handtaget närmast munstycket. Den reglerade tändningen av napalmen via en finurlig anordning. Problemet med äldre eldkastare var att få fyr på bränslet, och i fuktig eller blöt väderlek blev detta mycket svårt. I M2 och M2A1 satt en liten metallcylinder, med fem små bloss inuti för ändamålet. Den var hermetiskt tillsluten så att den klarade vatten, och levererades till fronten i en liten konservburk. Munstycket skruvades av och cylindern placerades inuti projektorn. När operatören pressade in avtryckaren, drogs ett av blossen i cylindern mot ett litet plån och antändes. Således kunde man få eld på napalmen under extrema förhållanden. En marinsoldat på Iwo Jima kunde trilla i vattnet med sin M2 eldkastare, vada iland, och eldkastaren skulle fungera utan problem.
Enligt manualen skulle blosset brinna i 11 sekunder, medan den faktiska tiden var ungefär 8 sekunder. Bränslet i tankarna räckte för 6–8 sekunder under konstant eldgivning, så en tändsats med fem bloss förbrukades sannolikt på ett enda anfall.
På selen satt även en liten snabbkoppling till ryggsäcksmesen, så om operatören av någon anledning ville dumpa vapnet och springa för livet, frigjorde han bara snabbkopplingen och hela vapnet föll till marken. Då var operatören fri att springa bort.
Under Koreakriget uppdaterades M2 till M2A1. I Vietnamkriget förnyades den sedan ånyo till M2A1-7 och senare kom även M9A1-7. Den kompletta eldkastarkadern byttes under slutet av 1970-talet ut mot raketvapnet M202 – en fyrkantig låda med fyra 6,6 cm brandraketer. Detta vapen användes dock mycket sparsamt.
För att kunna förse både andra världskrigets eldkastare och bombplan med napalmpulvret skulle brandgelen plötsligt tillverkas i stor omfattning. Men startskottet var skakigt på grund av svårigheterna att få tag på råvaror. I januari 1943 var det bara en enda fabrik i USA som producerade vapnet. Det året tillverkades cirka 250 ton av pulvret, men mot slutet av 1943 var nio fabriker i full gång. Produktionen under 1944 uppgick till 4 500 ton och i 1945 ökade man till 6 800 ton.
Under 1943 satte man in napalm på Sicilien för första gången, och därefter framförallt på den europeiska fronten. M69 och andra typer av napalminnehållande bomber testades även i de pågående strategiska bombningarna av Tysklands krigsindustri. Den tyska Focke-Wulf-fabriken i Marienburg attackerades med napalmbomber i oktober 1943 och tillintetgjordes i stort sett.
Napalmen visade sig ha en förödande effekt och efterfrågan på vapnet exploderade på alla fronter. Mot slutet av året var cirka 40 procent av alla bomber som släpptes av strategiska bombare i Europa, brandbomber laddade med napalm. En kostnadseffektiv metod var att bygga om extratankar för flygplan till napalmbomber och helt enkelt släppa dessa. Till invasionen av Normandie överskred behovet av napalm tillgången, så napalmpulvret fick skeppas vidare från fabrikerna i USA till frontförbanden.
Även om mycket napalm användes på den europeiska fronten, var det vid bombningarna av japanska städer mot slutet av kriget, som napalmens destruktiva
»BEHOVET AV NAPALM ÖVERSKRED TILLGÅNGEN»
potential utnyttjades mest. Bombflygplanen B-17, som bombat städer i Tyskland, ansågs för små och inkapabla för att bära en så tung bomblast de långa sträckor som krävdes för strategisk bombning i Stilla havet. Därför utvecklades det toppmoderna planet B-29 Superfortress, som flög första gången 1942 och sattes in i strid i maj 1944.
Det var ett välkänt faktum att japanska städer var särskilt sårbara för brandattacker. För att utröna möjligheterna för brandbombning av landet, grundade man gemensamt mellan vapenslagen en »Incendiary Subcommittee».
Precisionsbombning med B-29:or från 21. bombflygseskadern hade visat sig vara ineffektivt och den 7 januari fick general Curtis LeMay ta över befälet av kommitten med en klar order: »Se till att uppnå resultat med B-29-planen, annars måste vi invadera det japanska fastlandet med en halv miljon döda amerikanska pojkar som resultat».
Kommitten konstaterade att brandbomberna inte var tillräckligt koncentrerade på ett enskilt område för att bli framgångsrikt. Den 25 februari släppte 172 B-29:or 453 ton brandbomber över ett mindre område i Tokyo, vilket resulterade i en kolossal eldsvåda. Nu var LeMay något på spåren och beordrade en ny attack på Tokyo – den här gången nattetid och från
»ÖVER 400 TON NAPALMBOMBER FÖLL ÖVER TOKYO DENNA BLÅSIGA NATT»
lägre höjd. Han hoppades att de luftvärnskanoner som fanns var inställda på att skjuta på högre höjd och därmed skulle bli verkningslösa. B-29-planen strippades på onödig utrustning för att kunna bära maximala bomblaster.
På natten den 9 mars kunde japanska luftspanare höra 325 B-29:or som flög in över Tokyo på 5 000 fots höjd. Luftvärnet var som väntat verkningslöst och planen kunde släppa sin last utan något märkbart motstånd.
Över 400 ton napalmbomber föll över Tokyo denna synnerligen blåsiga natt och eldstormarna blossade upp nästan omedelbart. Uppgifterna går isär, men uppskattningsvis 100 000 människor omkom, 50000 skadades, 130000 hus brann ner och 18 procent av Tokyos industriella kapacitet gick upp i lågor. Elden var så het att färgen på undersidan av bombplanen sägs ha smält och besättningarna kunde enligt egen utsago känna doften av branden ända upp till 5 000 fots höjd.
Under de nästkommande tio dagarna släppte 21. bombkommandot 11 000 ton napalm över japanska städer och brandbombningen fortsatte ända till krigsslutet. Totalt släpptes 16 500 ton av vapnet över Japan under andra världskriget. Vittnesmålen från marken var fruktansvärda och den vanligaste dödsorsaken för civila japaner under hela andra världskriget var till följd av brandskador. Amiral Kantarō Suzuki konstaterade efter kriget att bara på grund av brandbombningarna hade Japan kunnat tvingas till kapitulation, oavsett om atombomberna fällts eller ej. Anfallen på Hiroshima och Nagasaki fick all uppmärksamhet, men det var brandbomberna som knäckte landet.
Framgångsrik tillämpning av napalm i strid fortsatte. Konflikten på Koreahalvön 1950–53 brukar räknas som den enskilda soldatens krig. Stridsvagnarna kom inte till sin rätt i det bergiga och otillgängliga landskapet. Det amerikanska flygvapnet spelade därför en avgörande roll, genom att slå mot nordkoreanska truppkoncentrationer, försörjningsvägar och baser med förnödenheter långt in på fientligt territorium, samt agera som CAS, Close Air Support, till infanteriet. Såväl det amerikanska marinflyget som flygvapnet använde fortfarande flygplan från andra världskriget såsom Vought F4U Corsair, det hangarfartygsbaserade planet med krökta »måsvingar», den klassiska Mustangen, nu omdöpt till F-51, men också de nytillkomna Douglas Skyraider och jetplan som F-84E Thunderjet.
I och med att den svåra terrängen, blev just napalmbomberna ett populärt vapen bland de amerikanska piloterna. Bland annat för att det var
väldigt effektivt mot nordkoreanska trupper och de ofta av trä förekommande byggnaderna samt mot ammunitionslager.
Napalmen blandades på hangarfartygen, på kvällen före ett anfall. Den fick sedan stå över natten för att tjocka till sig ordentligt, innan den pumpades in i droppformade behållare. En detonator ställd att detonera vid nedslag installerades i nosen på behållaren. Den kunde fyllas med dryga 600 liter (165 gallons) och vägde cirka 750 kilo. En Vought F4U Corsair kunde bära med sig två.
En viktig egenskap som bidrog till napalmens popularitet var att piloten inte var tvungen att träffa målet med exakt precision, vilket krävdes av vanliga bomber eller raketer, utan kunde släppa tanken i närheten. Därefter exploderande napalmen över ett område som var runt 80 meter långt och 30 meter brett, och som sannolikt dränkte in det tänkta målet i den brinnande vätskan.
Nordkoreanska soldater lärde sig snabbt att fruk
»NORDKOREANSKA SOLDATER LÄRDE SIG SNABBT ATT FRUKTA VAPNET»
ta detta nygamla vapen. Eldledare för flygvapnet (så kallade »Forward Air Controller»), som följde med marinsoldaterna på marken, rapporterade att när flyget attackerade med raketer, bomber och kulsprutor, tog de nordkoreanska soldaterna skydd på plats. När det var uppenbart att ett napalmanfall var på väg, flydde de hals över huvud från sina bunkrar och skyttevärn. En nackdel med napalmbomberna var att om piloten inte hade hittat ett mål att bomba, fick han inte landa på hangarfartyget med bomberna kvar på planet. Risken var att detonatorn, som var satt att explodera vid nedslag, detonerade när planet slog i fartygets däck. Standardproceduren var att dumpa oanvända napalmbomber innan landning. Ett annat problem i Korea var det kyliga och fuktiga vädret som gjorde det svårt att blanda pulvret med bensinen. Men detta löstes så småningom genom att de båda komponenterna värmdes upp en aning innan blandning.
Totalt användes närmare 32 000 ton napalm i Korea. Vapnet hyllades i New York Herald Tribune som »The no 1 weapon in Korea» och förekom flitigt i John Fords film This is Korea! med orden »Fry ’em out, burn ’em out, cook them!»
Tio år senare, när USA:s inblandning i den vietnamesiska konflikten eskalerade, var napalm med från första början. New York Times konstaterade i en artikel från 1965 att napalm var »helt vanliga bomber» (conventional ordnance). År 1966 släppte amerikanska attackplan 4 500 ton napalm per månad och hela 13 procent av alla med flyg släppta bomber innehöll napalm.
Bomberna var oftast tunna aluminiumbehållare fyllda med napalmvätska och försedda med detonatorer i nosen såväl som i stjärten. De fanns i 500 eller 750 punds storlek, både med eller utan stjärtfenor. De fenlösa bomberna tumlade vid bombning. Normal anfallsprocedur med fenlösa napalmbomber var en flack anflygning, max