Mästerspion eller mytoman?
Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, har skrivit ett spännande porträtt av Sveriges mest omtvistade spion.
Att flygvapenöversten Stig Wennerström var en storspion basunerades ut i media redan från den stund han hade gripits. Värdefull information om det svenska försvaret hade lämnats ut till den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU. Så långt var det inget konstigt, men det lite ovanligare var att när åklagaren och krigsmakten under rättegången 1964 framhöll de stora skador som Wennerström åstadkommit, så fick de medhåll av den åklagade själv. Wennerström var ytterligt mån om att betona sin storhet som spion när han fick chansen: i förhör med säkerhetspolisen, under rättegången eller i sina senare skrivna memoarer.
DET ÄR DENNA trådända som Wilhelm Agrell väljer att börja nysta i Säpos förhörsprotokoll från 1963–64. Det är personen Wennerström som intresserar honom, och på vägen beskrivs och analyseras de viktiga delarna av spionens karriär i GRU:s tjänst: alltifrån den förmodade värvningen 1948–49, via attachétjänst i Moskva och Washington till arbete på försvars- och utrikesdepartementen.
I Wennerströms version var han GRU:s främste spion, vars rapporter till och med påverkade sovjetiska regeringsbeslut, och han blev utnämnd till general i GRU. Som Agrell framhåller är mycket av detta resultat av spionens egen mytomani, ett närmast gränslöst behov av att framstå som framstående och unik. Detta i kontrast till hans egen militära karriär, där han till sin oerhörda besvikelse inte hade platsat på flygvapnets lista över möjliga framtida flottiljchefer. Själv hävdade han att detta gjorde att han aktivt sökte kontakt med GRU.
Agrell visar hur det utlämnade materialet, så långt man kan uppskatta, förvisso orsakade skador för det svenska försvaret. Men inte i den omfattning Wennerström ville hävda, och absolut inte heller när det gällde information han lämnade ut om amerikanska förhållanden.
Problemen började under förhören när Säpo behövde få fram underlag för en fällande dom, medan militären ville veta vad han exakt hade lämnat ut till ryssarna. I förhören fick Wennerström berätta själv om sina »bravader» och på det viset fick man ihop ett åtal som höll, men några pressande förhör hölls egentligen aldrig.
Många frågor återstår och Agrell pekar ut dem. Wennerströms berättelse påminner om en utantilläxa som ledigt upprepas, men så fort förhörsledare pekade på orimligheter blev han påtagligt nervös och slöt sig. Man anade skuggorna av en annan berättelse, men nådde den aldrig.
DEN KANSKE intressantaste frågan är hur Wennerström värvades. Hans egen berättelse om hur han frivilligt sökte kontakt och sedan slöts i GRU:s vänliga famn stämmer inte på något sätt med ryssarnas mycket metodiska arbetssätt att värva spioner. Hade de någon hållhake på honom och vari bestod i så fall denna? Här var det stopp i förhören.
Wilhelm Agrell, den svenska underrättelseforskningens nestor, har skrivit en liten, men intellektuellt oerhört spännande bok som utan tvekan är det bästa som hittills har skrivits om Wennerström.
»DEN KANSKE INTRESSANTASTE FRÅGAN ÄR HUR WENNERSTRÖM VÄRVADES»