Engångseldkastare under första världskriget
★★Olika former av primitiva eldkastare har använts i princip vid alla konflikter. I första världskriget, i närheten av Verdun, rapporterades om »a fiery serpent» som angrep franska ställningar den 26 februari 1915. Detta var troligen det första användandet av en bärbar eldkastare i strid, eller som tyskarna kallade den: »Flammenwerfer».
Tyskland hade redan 1901 tagit fram två olika prototyper på eldkastare via uppfinnaren Richard Fiedler. Den mindre varianten kallades »Kleinflammenwerfer» eller kort och gott »Kleif». Bränslebehållaren var en cylindrisk tank, delad i två kammare, med brännbar olja i den övre och en trycksatt kvävgas i den nedre. I munstycket monterades en engångständare som antände bränslet när det avfyrades.
Effekten av det nya vapnet blev mest psykologisk. Bränslet brann upp på väg mot målet, räckvidden var kort och skyttegravarna gav bra skydd mot elden. »Großflammenwerfer» var en större modell som hanterades av flera soldater och nådde ungefär dubbelt så långt som en »Kleif» men som förbrukade enorma mängder bränsle. I dessa användes ren bensin eller olja, vilket begränsade räckvidden till 15–20 meter. Napalm var det teknologiska språng som vapnet behövde för att bli effektivt.