Takeda Katsuyoris armé hade ett legendariskt kavalleri.
Samurajryttarna förlitade sig på sin traditionella kavalleritaktik – och mejades ner av kulor.
»Det dröjde inte länge förrän budet om belägringen nådde Oda och Tokugawa»
Ordet samuraj betyder kort och gott »att tjäna» på japanska och brukades, inte minst under Sengoku- och Azuchiperioderna (1467–1568 respektive 1568–1600), som en beteckning på de spjutbeväpnade kavallerister som bar tunga rustningar – helt i stil med den europeiska medeltidens riddare. Samurajerna stod för slagstyrkan i många av Japans feodala arméer. Varje krigare var väl tränad i att nyttja sina vapen från hästryggen såväl som till fots, och de flesta hade erfarenhet från flera skarpa strider då sådana inte var någon bristvara i det konfliktfyllda Japan. På slagfältet följdes de av fotsoldater som gav sig på fienden efter att samurajerna slagit sönder deras formation.
Under hela 1500-talet präglades det feodala Japan av en mängd rivaliteter mellan olika daimyōr (»länsherrar») som stred om makt och inflytande. En av dessa var Takeda Shingen, som ledde en av landets mest fruktade ryttarhärar. Född år 1521 var han en av Japans mest framstående daimyor och dugligaste fältherrar. Någon mer kapabel kavallerigeneral fanns inte i öriket. Genom skickligt genomförda fälttåg tillskansade han sig kontrollen över både Shinano- och Surugaprovinserna i centrala Japan. Men framgångarna gav honom också många fiender, däribland Oda Nobunaga och Tokugawa Ieyasu. I januari 1573 besegrade han deras förenade styrkor i slaget vid Mikatagahara. Takeda lyckades dock inte förinta sina motståndares armé. Kort därefter avled han och kontrollen över Takedaarmén föll i sonen Takeda Katsuyoris händer.
Kriget gick vidare även utan Takeda Shingen och i maj 1575 gick sonen Katsuyori på offensiven. Hans mål var den kejserliga huvudstaden Kyoto, men på vägen låg provinserna Totomi och Mikawa, vilka kontrollerades av Tokugawa Ieyasu, Oda Nobunagas allierade. I mitten på juni försatte Takeda slottet Nagashino, i östra Mikawa, under belägring.
Nagashino låg strategiskt i en dalgång och kontrollerade den viktiga floden Toyokawa. Själva anläggningen hade inte mycket gemensamt med vad vi i dag förknippar med slott. I praktiken var det en samling inhägnader med jordvallar, träpalissader och en vallgrav. Innanför fanns en samling enkla timmerbyggnader, varav den högsta inte reste sig mer än 2–3 våningar. Trots sin strategiska placering försvarades Nagashino endast av en liten garnison på bara några få hundra man. Takeda Katsuyoris styrka uppgick till 15 000, varav en tredjedel var samurajer till häst.
Det dröjde inte länge förrän budet om belägringen nådde Odaoch Tokugawa. Oda mönstrade genast sin huvudarmé på hela 30000 man – till övervägande del infanteri med bösssor, pilbågar och pikar – vilka
stöddes av Tokugawas ytterligare 8 000. Under hällande regn närmade sig den stora undsättningsarmén Nagashino på kvällen den 27 juni, och började ställa upp sig för det avgörande slag som kom att äga rum nästa dag.
Odas och Tokugawas trupper rangerade sig på avstånd från det belägrade Nagashino, omkring 5–6 kilometer bort, på Shidaraharaslätten. Det var en plats vald med omsorg. Mellan slätten och slottet låg flera kullar som man kunde dölja stora delar av sina styrkor bakom och på så sätt hålla numerären hemlig. Därtill rann bäcken Rengogawa omkring 50 meter framför den valda posteringen, ett perfekt avstånd för att sakta ner ett kavallerianlopp just när det kom inom effektivt skotthåll. Dessutom skyddades vänsterflanken av en skogbevuxen bergsida och högerflanken av Toyokawafloden.
I vetskap om att fienden var nära kallade Takeda Katsuyori sina24 generaler till krigsråd på kvällen den 27 juni. Bland dem fanns ett antal luttrade militärer som tjänstgjort under Takeda Shingen helt från början.Med ålderns vishet förespråkade de en reträtt till Kai-provinsen, istället för att inlåta sig i strid med en motståndare som de ansåg hade övertaget. Från de yngre befälhavarna hördes hätskare tongångar. Flera av dem förebrådde de äldre herrarna för att de kunde föreslå något så skamligt som att den berömda Takeda-armén skulle dra sig tillbaka bara för att Oda Nobunaga – en fiende de tidigare besegrat – skramlade med vapnen.
Minnet av fadern vägde tungt på Takeda Katsuyoris axlar. Två veckor tidigare hade han sett sig nödgad att avbryta en annan belägring, av slottet Yoshida ett antal mil söderut. Takeda bedömde att hans personliga heder och rykte inte skulle tåla ytterligare en reträtt.
En av de äldre generalerna, Baba Nobuharu, argumenterade då för att man istället för att möta fienden på öppet fält borde fokusera på att storma slottet, innan Odas och Tokugawas samlade armé anlände. Men han skulle inte få gehör.
Som det nu var anslöt sig Takeda Katsuyori till de yngre generalernas linje. Att inte våga möta fienden på öppet fält skulle få bilden av honom själv att krympa ytterligare i faderns skugga. Det var åtminstone mer hedervärt att lida nederlag mot Oda Nobunaga än att inte besvara dennes utmaning.
Igryningen påbörjade Takeda marschen mot fienden, med sin styrka uppdelad i fyra divisioner om ungefär 3 000 man vardera. En gick till höger, en icentern, en till vänster och en bakom i reserv. Inalles anföll alltså 12 000 man, medan 3 000 lämnades kvar vid Nagashino för att upprätthålla
belägringen. De totalt cirka 5 000 samurajryttarna var ungefär jämnt fördelade mellan de tre frontdivisionerna. I Takeda-armén vid Nagashino ingick också cirka 650 bössbeväpnade soldater, vilket var ett betydligt mindre antal än vad Oda Nobunaga förfogade över. Att Takeda heller inte kom att ge dem någon framträdande plats i slagordningen visar att han inte tillmätte dem något större värde.
Takeda var övertygad om att den överlägsna rörligheten hos hans rutinerade samurajryttare skulle låta honom flankera fienden och rulla upp deras linjer av »lägre stående» soldater. Han trodde också att den fuktiga väderleken skulle göra det omöjligt för Oda Nobunaga att utnyttja sina bösskyttar. Kraftiga regn hade fallit under de föregående dagarna och det invaggade Takeda i tron att de fientliga bösskyttarnas krut var genomblött. Vad han inte visste var att Oda vidtagit en rad åtgärder som skulle hindra allt detta från att inträffa.
Odas trupper hade burit med sig en mängd timmerstockar till den plats där de skulle bilda fronten. Med hjälp av dessa konstruerades ett slags upprätt stängsel. Ett antal pålar hamrades ner i marken så att de bildade en lång rad av lodräta stolpar, vid dem bands liknande virke fast i vågräta positioner, vilket bildade ett nät av kvadratiska öppningar som man kunde ge eld igenom.
På flankerna, snett framför palissaden, hade Oda låtit placera ut lättare infanteriförband. Genom att fungera som lockbete var tanken att dessa skulle dra till sig åtminstone delar av fiendens kavalleri,
»I vetskap om att fienden var nära kallade Takeda sina 24 generaler till krigsråd»
vilket skulle ge skottläge åt bösskyttarna bakom palissaden. Precis så blev det också.
Klockan hade hunnit bli sex på morgonen när Takeda gav order om anfall. Runt 3 000 skyttar stod redo med sina luntlåsvapen, men Oda hade inympat hård disciplin och de höll inne med sin eld. Skyttarna lät Takedas beridna samurajer maka sig över Rengogawa och fortsätta mot lockbetena på flankerna. När ryttarna befann sig på 50 meters håll fyrades den första salvan av med ett åsklikt muller.
Men alla sköt inte på en gång, även det ett utslag av Oda Nobunagas påbud om benhård disciplin. Kort efter den första salvan avfyrades en till, och sedan ytterligare en. Oda hade inför striden delat in sina bösskyttar i tre avdeningar. När den första hade skjutit ryckte man snabbt tillbaka ett antal meter för att ladda om, varvid en ny avdelning klev fram och sköt. Tiden som gick medan de två andra avdelningarna sköt ägnade den första avdelningen åt att ladda om. Effekten blev att Odas skyttar kunde upprätthålla en kontinuerlig eldgivning, och detta chockerade Takeda när han såg sina samurajer stupa i högar.
När klockan närmade sig nio på morgonen hade Takedas stolta samurajryttare försökt rida an i vågor mot palissaderna under tre timmar, utan framgång. Även om de uppkastade träbefästningarna kunde forceras så tog de kraften ur det som kännetecknade ett fullskaligt kavallerianfall. Det var helt enkelt omöjligt för ryttarna att dundra in med spjuten och hästarnas tyngd som vapen och driva undan bösskyttarna. När mindre kontingenter klarade sig igenom kulregnet och nådde fram till palissaderna avlöstes skyttarna av soldater med spjut som rusade fram och stack ner ryttarna genom det improviserade stängslet. Även om bösskyttarna inte lyckades fälla alla ryttare luckrade elden upp deras formation och gjorde dem lättare för spjutmännen att hantera. Och som nämnt omöjliggjorde terrängen alla former av omfattningsmanövrer.
På Takedas högerflygel försökte den erfarne Baba Nobuharu förtvivlat få sina ryttare att bryta igenom och attackera Oda Nobunagas personliga följe. Men sedan han hade dragits in i skottfältet av locktrupperna på Odas flanker återstod endast runt 80 av hans 700 samurajer. Bättre gick det på andra flygeln,
»Även om bösskyttarna inte lyckades fälla alla ryttare luckrade elden upp deras formation»
där Tokugawa Ieyasus trupper stod mer oskyddade till höger om palissadlinjen. Även här led Takedakavalleriet förluster av bösselden, men befälhavaren över dess vänstra flygel, Yamagata Masakage, lyckades ändå få in stora delar av sina förband i närstrid. Detta fick bösskyttarna att hålla igen med eldgivningen, av rädsla att träffa sina egna. Yamagatas samurajer var skickligare än sina motståndare och han tryckte sig framåt. Men detta exponerade honom för en grupp skyttar som tog sikte på generalen. Han träffades och föll av hästen, varpå någon sprang fram och högg huvudet av honom.
Idetta läge förstod Takeda Katsuyori att han inte kunde vänta längre. Det fick bära eller brista. Han satte sig i spetsen för reservdivisionen och beordrade anfall på bred front. Men det var lönlöst. När Tokugawas spjutmän samlade sig och bet ifrån
mot den döde Yamagatas trupper på vänsterflygeln kunde det bara bli en upprepning av det förlopp som redan utspelat sig flera gånger. Samurajer red an, många föll för dödliga salvor medan resten splittrades upp och tvingades att kämpa ensamma mot flera Oda- eller Tokugawa-soldater. Trots att många stred tappert maldes Takeda-armén ner i en utdragen närstrid som höll på i flera timmar, fram till omkring klockan 13.
Vid den tidpunkten var det faktiskt Oda Nobunaga som beordrade sina soldater att retirera tillbaka in bakom träpalissaderna. Det var uppenbart att striden var vunnen och han ansåg det dumt att låta oordningen leda till onödiga förluster. Med sin rejält sargade armé kunde Takeda Katsuyori inte låta bli att göra detsamma. Kort efter att han såg fienden retirera ändrade sig dock Oda Nobunaga och ville organisera en förföljning av fienden. I syfte att köpa tid åt de cirka 5 000 flyende tog general Baba Nobuharu på sig att bjuda motstånd. Enligt en heroisk skildring red Baba fram mot förföljarna och krävde att få möta deras bästa krigare i envig. Fram stegade två spjutbeväpnade samurajer och stack ner den 62-årige generalen. Enligt ryktet hade Baba fram till denna dag kämpat i 21 slag utan att såras. Oavsett hur scenen egentligen utspelade sig står det klart att Baba Nobuharu stupade och Takeda Katsuyori kom undan.
En så gott som omedelbar effekt av slaget vid Nagashino var att fler och fler daimyos började skaffa sig mer infanteri och mängder av luntlåsbössor. I samma takt kom antalet beridna samurajer i länsherrarnas arméer att minska. På så vis upprepades inte heller det händelseförlopp som ägt rum vid Nagashino: det legendariska Takedakavalleriet hade fortsatt att göra som de alltid hade gjort och uppenbarligen bortsett från att fienden kunde ha lärt sig en läxa från tidigare nederlag.
Hugo Nordland är historiker. Artikeln är en kortad version ur hans bok Militära misstag: Från underskattning av motståndaren till överambitiösa planer.
I nästa nummer 8/2020 kommer det irländska A-kompaniets försvar av Jadotville 1961.