Slaget vid Gadebusch
I ett desperat försök att rädda stormaktsväldet mötte den svenska armén danskar och sachsare vid staden Gadebusch i Mecklenburg.
Magnus Stenbock försökte rädda stormaktsväldet i krig mot Danmark 1712.
Det var en gråkall vintermorgon med blåst och snöblandat regn. I flera timmar hade den danska hären stått uppställd i väntan på svenskarnas anfall. Soldaterna hade tidigare varit eggade till strid och uppvisat »ett strålande humör», men kylan och vätan hade nu börjat tränga igenom yllerockarna. Stridsmoralen hade sjunkit snabbt. Officerarna gjorde vad de kunde för att hålla mannarna vid gott mod och kungen själv, den 41-årige Fredrik IV, hade ridit framför leden för att sporra dem med uppmuntrande tillrop. Men många knektar hade redan börjat hoppas på att det inte skulle bli någon strid den här dagen och att de skulle få återvända till lägrets vila och en varm måltid. Då bröts morgonen plötsligt av larmskotten från det egna artilleriet. Med tre åsklika knallar – dansk lösen – kungjordes det oundvikliga besked som ingen kunde ta miste på. Kort därefter uppenbarade sig de första svenskarna på andra sidan dalgången. Kriget, som hade inletts år 1700, var inne på sitt trettonde år och många bedömare hade trott att Sverige vid det här laget redan skulle vara besegrat. Mycket hade talat för det – vid Poltava tre år tidigare hade Sverige berövats sin genom tiderna bästa armé och Karl XII hade flytt i turkisk exil. Kort därpå återupptog både Danmark och Sachsen fientligheterna genom att invadera Skåne respektive Polen. Allt vad som tidigare hade vunnits var därmed förlorat.
Men den effektiva svenska militärorganisationen hade snabbt stampat fram en ny armé som redan i februari 1710 – under ledning av den legendariske generalen Magnus Stenbock – hade slagit den danska invasionsarmén i en blodig träffning utanför Helsingborg. Framgången hade inte bara återställt den svenska krigsmaktens segerrykte i Europa, utan också öppnat vägen för en offensiv krigföring. Karl XII hade brevledes från Turkiet beordrat rådet i Stockholm att snarast möjligt skeppa över »Måns Bock och hans getapojkar» – som segerherren och hans trupper kallades – till kontinenten för att återställa ordningen i Polen och sedan tåga mot Ryssland. I kungens plan ingick ett nära samarbete med Turkiet som skulle attackera tsarväldet söderifrån.
Idéerna möttes av skepsis i rådet som ansåg att krigsmakten behövdes till försvaret av de egna gränserna. Trots upprepade påminnelser från kungen kom någon armé inte att skickas iväg, och turkarna – som hade vunnit framgångar mot ryssarna i sina fälttåg – blev besvikna över den uteblivna hjälpen och skyndade sig att teckna ett fördelaktigt fredsavtal med Ryssland sommaren 1711.
Karl XII:s missnöje med rådets handlande demonstrerades tydligt när han överlät det operativa kommandot över krigsmakten till en av de få trogna ja-sägarna i den styrande församlingen i Stockholm, nämligen Magnus Stenbock. För Stenbock innebar detta en länge efterlängtad, men föga avundsvärd ynnest. Statskassan var tom, mobiliseringen hade
»Den effektiva svenska militärorganisationen hade snabbt stampat fram en ny armé»
avstannat och det saknades transportskepp. Av rådskollegorna betraktades Stenbock dessutom numera som »alltför konungsk» och de motarbetade honom i hemlighet.
Under våren och sommaren 1712 arbetade Stenbock intensivt med att förverkliga den vågade operationen. Bland annat vädjade han till välbärgade privatpersoner och affärsmän om lån av såväl pengar som fartyg. I tal och skrifter bad han dem att bortse från sina egenintressen och istället – mot säkerheter i framtida skatteintäkter – offra vad de kunde för att hämta hem kungen till fäderneslandets räddning. I brev till kungen berömde Stenbock ogenerat sin övertalningsförmåga som på fyra veckor åstadkommit vad styrelsen inte förmått på två år! I mitten av september landsteg de första svenska regementena på ön Rügen. Men situationen i Nordtyskland hade förändrats dramatiskt. Fiendekoalitionens arméer hade ostört angripit Sveriges besittningar: Bremen och Verden hade ockuperats av danska styrkor och en stor rysksachsisk armé hade tågat in i Pommern och ringat in Stralsund. Innan några fälttåg i öster ens var att tänka på måste dessa hot konfronteras.
Snart kom dock en fatal motgång. Danska krigsskepp utmanövrerade den svenska örlogseskadern och angrep transportflottan just när den skulle lasta av arméns oumbärliga förråd av livsmedel, ammunition och persedlar. Över fyrtio skepp förlorades och dessutom blev flera regementen kvar i Sverige. Hären hade därmed inte bara reducerats betydligt i numerär styrka, utan också berövats sin försörjning. För att undvika en svältkatastrof tvingades arméledningen fatta ett snabbt och ödesdigert beslut: att bryta sig igenom fiendelinjen runt Stralsund och skaffa sig underhåll i det närbelägna hertigdömet Mecklenburg. Nöden lämnade inget utrymme åt statsrättsliga begrepp som neutralitet.
»För att köpa sig tid förhandlade svenskarna till sig en temporär vapenvila med fienden»
Redan i början av november hade man utan större motstånd genomfört marschen in i den ofrivilliga livsmedelsdepån. Högkvarteret inrättades vid hamnstaden Rostock dit Stenbock ännu hoppades kunna få förstärkningar och förnödenheter från Sverige. För att köpa sig tid förhandlade svenskarna till sig en temporär vapenvila med fienden, som hade välkomnat förslaget eftersom de själva väntade på förstärkning från Danmark. Tillsammans skulle de allierade motståndarna förfoga över 45 000 man. Det blev en kamp om tiden. Kort innan vapenvilan löpte ut hade spioner varskott Stenbock om att en dansk armé om 15 000 man hade brutit in i Mecklenburg i avsikt att förena sig med ryssarna och sachsarna. Arméledningen enades om att det var nödvändigt att försöka stoppa denna sammanslagning. Målet blev att uppsöka den danska armén – eftersom den ansågs jämnstark – för att leverera batalj.
Den 4 december påbörjades ilmarschen för att överraska danskarna. Trupperna tågade »natt och dag utan någon rastedags vila» i fyra dygn. Mannarna fick då och då tillfälle att återhämta sig på bara marken. En deltagare berättar att kölden gjorde leder och senor så stela »att jag ibland måste gå på knäna till dess de blevo mjuka».
På kvällen den 8 december hade man nått inom en mils avstånd från staden Gadebusch, där spanare rapporterade att den danska armén höll till. Officerarna delade ut dusörer till manskapet ur regementskassorna – ett vanligt sätt att motivera truppen inför svåra uppgifter – och bud gick ut till
förbanden om att den som ville kunde upprätta sitt andliga testamente hos bataljonsprästen och ta nattvarden. Anfallet skulle ske i dagningen. Danskarna överraskades av den snabba svenska marschen, men lät sig inte överrumplas. Redan klockan fyra på morgonen ställde den danske överbefälhavaren, Jobst von Scholten, upp sin armé i slagordning på en åsrygg som dominerade den framförvarande dalgången. Terrängen erbjöd här många hinder för en angripare och skydd för den egna uppställningen. Fronten täcktes av ett trångt pass som svenskarna måste pressa sig igenom som en flaskhals och flankerna skyddades av svårforcerade träskmarker.
Samtidigt var manöverutrymmet begränsat på den skogsklädda höjden. Stor trängsel uppstod bland de tätt sammanpackade formationerna och kavalleriet blev tvunget att inta en ställning bakom det egna fotfolket. På förmiddagen hade den sachsiska kavallerikåren, som på håll följt efter svenskarna, dessutom anslutit till platsen. Kårchefen, Jakob Heinrich von Flemming, klagade över att Scholtens gruppering var »oanvändbar» för de 3 500 ryttare han hade haft med sig. Efter en kort ordväxling påbörjades en besvärlig omflyttning av förbanden för att göra plats åt kavalleriet, vilket orsakade oordning i leden. Det var då som larmet om svenskarnas anfall ljöd över nejden. Klockan var omkring tio på förmiddagen. Den svenska stridstaktiken byggde på snabba frontalangrepp som inte gav fienden mycket tid att bruka eldvapnen. Anfallen skedde under tystnad tills soldaterna kunde nå fienden med spetsarna på sina vapen. Fotfolket avgav på bara några meters håll sina salvor in i fiendens led. Om det behövdes högg man därefter in på dem med blankvapnen – värjor, pikar och bajonetter – men i de flesta fall vek fienden undan innan dess.
Militärhistoriker brukar påpeka att stridssättet krävde oerhört mod av de svenska soldaterna, men man ska heller inte glömma den psykologiska påfrestning det måste ha inneburit att möta dem. Under kriget hade svenskarnas aggressivitet framkallat fruktan och beundran hos fienderna och detta rykte kunde vara en avgörande faktor i stridens hetta. Enbart anblicken av en framtrampande svensk bataljon, som på nära håll fällde sina pikar och fortsatte framåt, kunde orsaka panik och allmän flykt i motståndarens led. För framgång krävde angreppssättet emellertid relativt öppna terrängförhållanden – särskilt viktigt var detta för kavalleriet vars chockanfall försvårades av kuperad mark. Landskapet vid Gadebusch innebar därför en stor utmaning för svenskarna. När Stenbock rekognoscerat danskarnas ställning beslutade han sig därför för en ovanlig anfallsformering. Armén skulle rycka fram genom passet i kolonner för att först på andra sidan, likt ett paraply, utvecklas i slaglinje. Danskarna måste under denna riskabla rörelse förhindras från att gå till motangrepp och Stenbocks idé var att låta artilleriets trettio eldrör gå i täten för framryckningen och med ihållande eldgivning hålla undan fienden.
Taktiken underlättades av att armén åtföljdes av artillerichefen Carl Cronstedt, som var en innovatör inom sin vapengren. Under hans ledning hade ett system av så kallade anmarschbommar införts på kanonernas lavetter, vilka gjorde det möjligt att föra skjutklara pjäser med sig i framryckningen med mynningen hela tiden riktad mot fienden. I kombination med snabbskjutande enhetsladdningar – så kallade geschwinda skott – kunde Cronstedts karlar uppnå snabb och förödande eld. Och den här dagen skulle deras förmåga få stor betydelse. Medan armén ordnades red Stenbock, på en brun häst iförd grå rock, runt bland förbanden och uppmanade dem att visa tapperhet i striden. Musikanterna skulle precis signalera anfall när danskarna förekom dem med sina pukor och trumpeter. Stenbock lär då ha låtit beordra spelet att »stoppa pipan i säcken och
trumman på ryggen». Sedan tillade han: »De hava begynt spela, nu vilja vi dansa.»
Omkring klockan halv tolv inledde det svenska artilleriet sitt bombardemang mot den allierade armén på sjuhundra meters avstånd. Formationerna på åsryggen hade ännu inte hunnit färdigt med omgrupperingen när kulorna började vissla in i deras led – en av de första projektilerna lär ha klippt av huvudet på en ryttare mitt framför ögonen på den danske kungen. Så länge danskarna höll sig stilla hade elden uppfyllt sitt syfte. Endast på den svenska högerflanken hade danskt kavalleri försökt rida till anfall, men blivit mottagna av ett kulregn som genast fått dem att vika tillbaka. Nu sattes det svenska huvudanfallet igång uppför åsryggen med regnet i ansiktet och under häftiga salvor från fiendens kanoner och musköter. Elden kunde emellertid inte stoppa anfallsvågen – något forskare velat förklara med att krutet blivit fuktigt i regnet, samt att många danska fotsoldater varit så frusna att de haft svårt att hantera sina vapen.
Längst ut till höger hade det svenska kavalleriet på något sätt – möjligen i skydd av krutröken – obemärkt rört sig runt den allierade vänsterflanken. Överraskningen blev total och efter en stunds förvirrad närkamp flydde danskar och sachsare ut i de omgivande träsken. »Hästar och ryttare sjönk ned i gyttjan och fick vänta till kvällen på att lösas därur», heter det i en berättelse. Vänsterflygelns kollaps orsakade en våg av flyende som sökte sig bort från fältet. Scholten tog sig omedelbart dit för att få rättning i de danska leden, men kom därmed att tappa greppet om stridsledningen. Händelsen underlättade för infanteriets anfall uppför höjden. Södermanlands och Östgöta regementen stormade och intog byn Wakenstädt vilken utgjorde ett skydd för fiendecenterns sårbara sidor. Den hade tappert försvarats av danska grenadjärer.
Hårdast motstånd mötte svenskarna i Dal- och Västgöta-Dals regementen, som sattes in mot den danska härens elit: det kungliga gardet. Gardets disciplinerade eld – fem salvor på rad – rev upp luckor i deras led. Först på femton meters avstånd besvarade svenskarna elden. Löjtnanten Hans Jakob Munck berättade att salvan – som av danska överlevare beskrevs som »en åskby av hagel» – var så kraftig att den danska musiken tystnade. Då satte de egna trumslagarna och piparna igång att spela istället!
Den dödliga elden hade kommit från de svenska artilleripjäserna som fördes med i luckorna mellan bataljonerna. Laddade med druvhagel – hylsor fyllda med mindre kulor – blev deras effekt fruktansvärd i de tätt packade fiendeleden: kroppar slets sönder och människodelar flög upp i luften. Det var inte för intet som Stenbock efter slaget tackade Cronstedt för segern.
Anfallet övergick i närkamp med värjor, pikar, gevärskolvar och andra tillhyggen. Även längst ut till vänster hade rasande strider utkämpats. Här hade det svenska rytteriet angripits av kavallerichocker
redan innan det hunnit ställa upp i stridsformation. Men genom motanfall av Änkedrottningens livregemente till häst lyckades flygeln rätta sig till motvärn. Skvadronerna stötte samman med blixtrande pistoler och huggande klingor, utan att någon sida ville ge vika. Först efter ytterligare en dryg timmes fäktande blåste de danska och sachsiska befälhavarna till allmän reträtt. Efter sig kvarlämnade de tretton artilleripjäser och hela trossvagnståget.
Svenskarna tillbringade natten på slagfältet. En officer beskrev den som en av de längsta han upplevt, eftersom marken en lervälling och nattluften fylld av »det ynkeliga gråt och kvidande av de blesserade, huru hjärtligt de bad att någon ville förbarma sig över dem med ett skott eller värjsting».
»Anfallet övergick nu i närkamp med värjor, pikar, gevärskolvar och andra tillhyggen»
Förlusterna var stora på bägge sidor. Danskarna och sachsarna förlorade 2 500 man i döda och sårade, samt lika många fångar. I de danska gardes- och grenadjärförbanden återfanns i vissa kompanier bara enstaka överlevare. Svenskarnas förluster var 1 600 stupade och sårade – tillräckligt många för att Stenbock inte ansåg det vara möjligt att förfölja fienden. Bataljen blev inte avgörande. Efter några dagar var fiendearméns krafter återsamlade och ansågs den vara stridsduglig. Svenskarna hade vunnit dagen men inte slagit fienden.
Efter julhelgen bröt Stenbock in i Holstein för att söka försörjning åt trupperna. Han visste att tiden arbetade emot honom och att en undsättning från Sverige var arméns enda räddning. Han lekte med tanken på att angripa Danmark söderifrån – som Lennart Torstenson och Karl X Gustav tidigare hade gjort – men arméns slagkraft var för liten. Danska styrkor spärrade vägen norrut och söderifrån var ryska och sachsiska trupper – numera anförda av tsaren själv – i antågande. Vid två tillfällen försökte man skeppa över förstärkningar från Sverige utan att lyckas. I januari hade transportflottan skingrats av en storm och operationen hade avbrutits.
Ett av skeppen hade strandat vid Travemünde och de ombordvarande – en präst, två underofficerare och tjugosju ryttare ur Östgöta kavalleriregemente – blev den enda undsättning som nådde fram. Flera gånger försökte Stenbock få till ett nytt slag, men de allierade valde istället den säkrare metoden att långsamt dra åt snaran kring svenskarna och svälta ut dem. Snart började hungersnöd och sjukdomar grassera. I februari 1713 beslutade Stenbock – som själv led av diverse åkommor – att inkvartera hela armén i den holsteinska fästningen Tönningen. Där skulle man försöka hålla ut i en sista desperat förhoppning om en hjälpsändning. Hela arméns tross förstördes och så gott som alla hästar avlivades.
Löjtnanten Munck berättar att det först var i Tönningen som arméns verkliga vedermödor och elände inleddes. Soldaterna svalt och dog i sjukdomar. I brist på föda livnärde sig många på »sirap i ruttet vatten», vilket knappast lär ha förbättrat hälsotillståndet. I början av våren kunde man enbart mönstra 1500 vapenföra knektar och vissa regementen hade bidragit till denna styrka med så lite som åtta eller tio man. Under sådana förutsättningar var det givetvis omöjligt att göra motstånd. In i det sista hade man hoppats på att den svenska flottans segeldukar mirakulöst skulle uppenbara sig vid horisonten. Men när fiendearmén den 16 april inledde en regelrätt belägring av Tönningen innebar det slutet på alla sådana irrbloss. Två veckor senare kapitulerade armén och gav sig i fångenskap. Bland dem som aldrig skulle återse friheten igen fanns Magnus Stenbock själv.