Sla­get vid Gadebusch

I ett de­spe­rat för­sök att räd­da stor­maktsväl­det möt­te den svens­ka ar­mén dans­kar och sach­sa­re vid sta­den Gadebusch i Meck­len­burg.

Militär Historia - - Contents - Text: OS­KAR SJÖ­STRÖM TYSKLAND

Mag­nus Sten­bock för­sök­te räd­da stor­maktsväl­det i krig mot Dan­mark 1712.

Det var en grå­kall vin­ter­mor­gon med blåst och snö­blan­dat regn. I fle­ra tim­mar ha­de den dans­ka hä­ren stått upp­ställd i vän­tan på svens­kar­nas an­fall. Sol­da­ter­na ha­de ti­di­ga­re va­rit eg­ga­de till strid och upp­vi­sat »ett strå­lan­de hu­mör», men ky­lan och vä­tan ha­de nu bör­jat tränga ige­nom yl­le­roc­kar­na. Stridsmo­ra­len ha­de sjun­kit snabbt. Of­fi­ce­rar­na gjor­de vad de kun­de för att hål­la man­nar­na vid gott mod och kung­en själv, den 41-åri­ge Fred­rik IV, ha­de ri­dit fram­för le­den för att spor­ra dem med upp­munt­ran­de till­rop. Men många knek­tar ha­de re­dan bör­jat hop­pas på att det in­te skul­le bli nå­gon strid den här da­gen och att de skul­le få åter­vän­da till läg­rets vi­la och en varm mål­tid. Då bröts mor­go­nen plöts­ligt av larm­skot­ten från det eg­na ar­til­le­ri­et. Med tre åsk­li­ka knal­lar – dansk lö­sen – kun­gjor­des det ound­vik­li­ga be­sked som ing­en kun­de ta mis­te på. Kort där­ef­ter up­pen­ba­ra­de sig de förs­ta svens­kar­na på and­ra si­dan dal­gång­en. Kri­get, som ha­de in­letts år 1700, var in­ne på sitt tret­ton­de år och många be­dö­ma­re ha­de trott att Sve­ri­ge vid det här la­get re­dan skul­le va­ra be­seg­rat. Myc­ket ha­de ta­lat för det – vid Polta­va tre år ti­di­ga­re ha­de Sve­ri­ge be­rö­vats sin ge­nom ti­der­na bäs­ta ar­mé och Karl XII ha­de flytt i tur­kisk ex­il. Kort där­på åter­upp­tog bå­de Dan­mark och Sach­sen fi­ent­lig­he­ter­na ge­nom att in­va­de­ra Skå­ne re­spek­ti­ve Po­len. Allt vad som ti­di­ga­re ha­de vun­nits var där­med för­lo­rat.

Men den ef­fek­ti­va svens­ka mi­li­tä­r­or­ga­ni­sa­tio­nen ha­de snabbt stam­pat fram en ny ar­mé som re­dan i feb­ru­a­ri 1710 – un­der led­ning av den le­gen­da­ris­ke ge­ne­ra­len Mag­nus Sten­bock – ha­de sla­git den dans­ka in­va­sions­ar­mén i en blo­dig träff­ning ut­an­för Helsing­borg. Fram­gång­en ha­de in­te ba­ra åter­ställt den svens­ka krigs­mak­tens se­ger­ryk­te i Eu­ro­pa, ut­an ock­så öpp­nat vägen för en of­fen­siv krig­fö­ring. Karl XII ha­de brev­le­des från Tur­ki­et be­ord­rat rå­det i Stock­holm att sna­rast möj­ligt skep­pa över »Måns Bock och hans ge­ta­poj­kar» – som se­ger­her­ren och hans trup­per kal­la­des – till kon­ti­nen­ten för att åter­stäl­la ord­ning­en i Po­len och se­dan tå­ga mot Ryss­land. I kung­ens plan ingick ett nä­ra sam­ar­be­te med Tur­ki­et som skul­le at­tac­ke­ra tsar­väl­det sö­der­i­från.

Idéer­na möt­tes av skep­sis i rå­det som an­såg att krigs­mak­ten be­höv­des till för­sva­ret av de eg­na grän­ser­na. Trots upp­re­pa­de på­min­nel­ser från kung­en kom nå­gon ar­mé in­te att skic­kas iväg, och tur­kar­na – som ha­de vun­nit fram­gång­ar mot rys­sar­na i si­na fält­tåg – blev be­svik­na över den ute­bliv­na hjäl­pen och skyn­da­de sig att teck­na ett för­del­ak­tigt freds­av­tal med Ryss­land som­ma­ren 1711.

Karl XII:s miss­nö­je med rå­dets hand­lan­de de­mon­stre­ra­des tyd­ligt när han över­lät det ope­ra­ti­va kom­man­dot över krigs­mak­ten till en av de få trog­na ja-sä­gar­na i den sty­ran­de för­sam­ling­en i Stock­holm, näm­li­gen Mag­nus Sten­bock. För Sten­bock in­ne­bar det­ta en länge ef­ter­läng­tad, men fö­ga av­unds­värd yn­nest. Stats­kas­san var tom, mo­bi­li­se­ring­en ha­de

»Den ef­fek­ti­va svens­ka mi­li­tä­r­or­ga­ni­sa­tio­nen ha­de snabbt stam­pat fram en ny ar­mé»

av­stan­nat och det sak­na­des trans­port­skepp. Av råd­skol­le­gor­na be­trak­ta­des Sten­bock dess­utom nu­me­ra som »allt­för ko­nungsk» och de mot­ar­be­ta­de ho­nom i hem­lig­het.

Un­der vå­ren och som­ma­ren 1712 ar­be­ta­de Sten­bock in­ten­sivt med att för­verk­li­ga den vå­ga­de ope­ra­tio­nen. Bland an­nat väd­ja­de han till väl­bär­ga­de pri­vat­per­so­ner och af­färs­män om lån av så­väl peng­ar som far­tyg. I tal och skrif­ter bad han dem att bort­se från si­na ege­nin­tres­sen och istäl­let – mot sä­ker­he­ter i fram­ti­da skat­tein­täk­ter – off­ra vad de kun­de för att häm­ta hem kung­en till fä­der­nes­lan­dets rädd­ning. I brev till kung­en be­röm­de Sten­bock oge­ne­rat sin över­tal­nings­för­må­ga som på fy­ra vec­kor åstad­kom­mit vad sty­rel­sen in­te för­mått på två år! I mit­ten av sep­tem­ber land­steg de förs­ta svens­ka re­ge­men­te­na på ön Rügen. Men si­tu­a­tio­nen i Nord­tyskland ha­de för­änd­rats dra­ma­tiskt. Fi­en­de­ko­a­li­tio­nens ar­mé­er ha­de ostört an­gri­pit Sve­ri­ges be­sitt­ning­ar: Bre­men och Ver­den ha­de oc­ku­pe­rats av dans­ka styr­kor och en stor rysk­sach­sisk ar­mé ha­de tå­gat in i Pom­mern och ring­at in Stralsund. In­nan någ­ra fält­tåg i ös­ter ens var att tän­ka på mås­te des­sa hot kon­fron­te­ras.

Snart kom dock en fa­tal mot­gång. Dans­ka krigs­skepp ut­ma­nö­vre­ra­de den svens­ka ör­log­seska­dern och an­grep trans­port­flot­tan just när den skul­le las­ta av ar­méns oum­bär­li­ga för­råd av livs­me­del, am­mu­ni­tion och per­sed­lar. Över fyr­tio skepp för­lo­ra­des och dess­utom blev fle­ra re­ge­men­ten kvar i Sve­ri­ge. Hä­ren ha­de där­med in­te ba­ra re­du­ce­rats be­tyd­ligt i nu­me­rär styr­ka, ut­an ock­så be­rö­vats sin för­sörj­ning. För att und­vi­ka en svält­ka­ta­strof tving­a­des ar­mé­led­ning­en fat­ta ett snabbt och ödes­di­gert be­slut: att bry­ta sig ige­nom fi­en­de­lin­jen runt Stralsund och skaf­fa sig un­der­håll i det när­be­läg­na her­tig­dö­met Meck­len­burg. Nö­den läm­na­de ing­et ut­rym­me åt stats­rätts­li­ga be­grepp som ne­ut­ra­li­tet.

»För att kö­pa sig tid för­hand­la­de svens­kar­na till sig en tem­po­rär va­pen­vi­la med fi­en­den»

Re­dan i bör­jan av no­vem­ber ha­de man ut­an stör­re mot­stånd ge­nom­fört mar­schen in i den ofri­vil­li­ga livs­me­dels­de­pån. Hög­kvar­te­ret in­rät­ta­des vid hamn­sta­den Ro­stock dit Sten­bock än­nu hop­pa­des kun­na få för­stärk­ning­ar och för­nö­den­he­ter från Sve­ri­ge. För att kö­pa sig tid för­hand­la­de svens­kar­na till sig en tem­po­rär va­pen­vi­la med fi­en­den, som ha­de väl­kom­nat för­sla­get ef­tersom de själ­va vän­ta­de på för­stärk­ning från Dan­mark. Till­sam­mans skul­le de al­li­e­ra­de mot­stån­dar­na för­fo­ga över 45 000 man. Det blev en kamp om ti­den. Kort in­nan va­pen­vi­lan löp­te ut ha­de spi­o­ner varskott Sten­bock om att en dansk ar­mé om 15 000 man ha­de bru­tit in i Meck­len­burg i av­sikt att för­e­na sig med rys­sar­na och sach­sar­na. Ar­mé­led­ning­en ena­des om att det var nöd­vän­digt att för­sö­ka stop­pa den­na sam­man­slag­ning. Må­let blev att upp­sö­ka den dans­ka ar­mén – ef­tersom den an­sågs jämn­stark – för att le­ve­re­ra ba­talj.

Den 4 de­cem­ber på­bör­ja­des il­mar­schen för att över­ras­ka dans­kar­na. Trup­per­na tå­ga­de »natt och dag ut­an nå­gon ras­te­dags vi­la» i fy­ra dygn. Man­nar­na fick då och då till­fäl­le att åter­häm­ta sig på ba­ra mar­ken. En del­ta­ga­re be­rät­tar att köl­den gjor­de le­der och se­nor så ste­la »att jag ibland mås­te gå på knä­na till dess de ble­vo mju­ka».

På kväl­len den 8 de­cem­ber ha­de man nått in­om en mils av­stånd från sta­den Gadebusch, där spa­na­re rap­por­te­ra­de att den dans­ka ar­mén höll till. Of­fi­ce­rar­na de­la­de ut du­sö­rer till man­ska­pet ur re­ge­ments­kas­sor­na – ett van­ligt sätt att mo­ti­ve­ra trup­pen in­för svå­ra upp­gif­ter – och bud gick ut till

för­ban­den om att den som vil­le kun­de upp­rät­ta sitt and­li­ga tes­ta­men­te hos ba­tal­jons­präs­ten och ta natt­var­den. An­fal­let skul­le ske i dag­ning­en. Dans­kar­na över­ras­ka­des av den snab­ba svens­ka mar­schen, men lät sig in­te över­rumplas. Re­dan kloc­kan fy­ra på mor­go­nen ställ­de den dans­ke över­be­fäl­ha­va­ren, Job­st von Schol­ten, upp sin ar­mé i slag­ord­ning på en ås­rygg som do­mi­ne­ra­de den fram­för­va­ran­de dal­gång­en. Ter­räng­en er­bjöd här många hin­der för en an­gri­pa­re och skydd för den eg­na upp­ställ­ning­en. Fron­ten täck­tes av ett trångt pass som svens­kar­na mås­te pres­sa sig ige­nom som en flask­hals och flan­ker­na skyd­da­des av svår­for­ce­ra­de träsk­mar­ker.

Sam­ti­digt var ma­nö­ver­ut­rym­met be­grän­sat på den skogs­kläd­da höj­den. Stor träng­sel upp­stod bland de tätt sam­man­pac­ka­de for­ma­tio­ner­na och ka­val­le­ri­et blev tvung­et att in­ta en ställ­ning bakom det eg­na fot­fol­ket. På för­mid­da­gen ha­de den sach­sis­ka ka­val­le­ri­kå­ren, som på håll följt ef­ter svens­kar­na, dess­utom an­slu­tit till plat­sen. Kår­che­fen, Ja­kob He­in­rich von Flem­ming, kla­ga­de över att Schol­tens grup­pe­ring var »oan­vänd­bar» för de 3 500 ryt­ta­re han ha­de haft med sig. Ef­ter en kort ord­väx­ling på­bör­ja­des en be­svär­lig om­flytt­ning av för­ban­den för att gö­ra plats åt ka­val­le­ri­et, vil­ket or­sa­ka­de oord­ning i le­den. Det var då som lar­met om svens­kar­nas an­fall ljöd över nej­den. Kloc­kan var om­kring tio på för­mid­da­gen. Den svens­ka strids­tak­ti­ken bygg­de på snab­ba fron­ta­lan­grepp som in­te gav fi­en­den myc­ket tid att bru­ka eld­vap­nen. An­fal­len sked­de un­der tyst­nad tills sol­da­ter­na kun­de nå fi­en­den med spet­sar­na på si­na va­pen. Fot­fol­ket av­gav på ba­ra någ­ra me­ters håll si­na sal­vor in i fi­en­dens led. Om det be­höv­des högg man där­ef­ter in på dem med blank­vap­nen – vär­jor, pi­kar och ba­jo­net­ter – men i de fles­ta fall vek fi­en­den un­dan in­nan dess.

Mi­li­tär­histo­ri­ker bru­kar på­pe­ka att strids­sät­tet kräv­de oer­hört mod av de svens­ka sol­da­ter­na, men man ska hel­ler in­te glöm­ma den psy­ko­lo­gis­ka på­frest­ning det mås­te ha in­ne­bu­rit att mö­ta dem. Un­der kri­get ha­de svens­kar­nas ag­gres­si­vi­tet fram­kal­lat fruk­tan och be­und­ran hos fi­en­der­na och det­ta ryk­te kun­de va­ra en av­gö­ran­de fak­tor i stri­dens het­ta. En­bart an­blic­ken av en fram­tram­pan­de svensk ba­tal­jon, som på nä­ra håll fäll­de si­na pi­kar och fort­sat­te fram­åt, kun­de or­sa­ka pa­nik och all­män flykt i mot­stån­da­rens led. För fram­gång kräv­de an­grepps­sät­tet emel­ler­tid re­la­tivt öpp­na ter­räng­för­hål­lan­den – sär­skilt vik­tigt var det­ta för ka­val­le­ri­et vars choc­kan­fall för­svå­ra­des av ku­pe­rad mark. Land­ska­pet vid Gadebusch in­ne­bar där­för en stor ut­ma­ning för svens­kar­na. När Sten­bock re­kog­no­sce­rat dans­kar­nas ställ­ning be­slu­ta­de han sig där­för för en ovan­lig an­falls­for­me­ring. Ar­mén skul­le ryc­ka fram ge­nom pas­set i ko­lon­ner för att först på and­ra si­dan, likt ett pa­ra­ply, ut­veck­las i slag­lin­je. Dans­kar­na mås­te un­der den­na ris­kab­la rö­rel­se för­hind­ras från att gå till motan­grepp och Stenbocks idé var att lå­ta ar­til­le­ri­ets tret­tio eld­rör gå i tä­ten för fram­ryck­ning­en och med ihål­lan­de eld­giv­ning hål­la un­dan fi­en­den.

Tak­ti­ken un­der­lät­ta­des av att ar­mén åt­följ­des av ar­til­le­ri­che­fen Carl Crons­tedt, som var en in­no­va­tör in­om sin va­pen­gren. Un­der hans led­ning ha­de ett sy­stem av så kal­la­de an­marsch­bom­mar in­förts på ka­no­ner­nas la­vet­ter, vil­ka gjor­de det möj­ligt att fö­ra skjut­kla­ra pjä­ser med sig i fram­ryck­ning­en med myn­ning­en he­la ti­den rik­tad mot fi­en­den. I kom­bi­na­tion med snabb­skju­tan­de en­hets­ladd­ning­ar – så kal­la­de ge­schwin­da skott – kun­de Crons­ted­ts kar­lar upp­nå snabb och för­ödan­de eld. Och den här da­gen skul­le de­ras för­må­ga få stor be­ty­del­se. Me­dan ar­mén ord­na­des red Sten­bock, på en brun häst iförd grå rock, runt bland för­ban­den och upp­ma­na­de dem att vi­sa tap­per­het i stri­den. Mu­si­kan­ter­na skul­le pre­cis sig­na­le­ra an­fall när dans­kar­na fö­re­kom dem med si­na pu­kor och trum­pe­ter. Sten­bock lär då ha lå­tit be­ord­ra spe­let att »stop­pa pi­pan i säc­ken och

trum­man på ryg­gen». Se­dan tilla­de han: »De ha­va be­gynt spe­la, nu vil­ja vi dan­sa.»

Om­kring kloc­kan halv tolv in­led­de det svens­ka ar­til­le­ri­et sitt bom­bar­de­mang mot den al­li­e­ra­de ar­mén på sju­hund­ra me­ters av­stånd. For­ma­tio­ner­na på ås­ryg­gen ha­de än­nu in­te hun­nit fär­digt med om­grup­pe­ring­en när ku­lor­na bör­ja­de viss­la in i de­ras led – en av de förs­ta pro­jek­ti­ler­na lär ha klippt av hu­vu­det på en ryt­ta­re mitt fram­för ögo­nen på den dans­ke kung­en. Så länge dans­kar­na höll sig stil­la ha­de el­den upp­fyllt sitt syf­te. En­dast på den svens­ka hö­ger­flan­ken ha­de danskt ka­val­le­ri för­sökt ri­da till an­fall, men bli­vit mot­tag­na av ett kul­regn som ge­nast fått dem att vi­ka till­ba­ka. Nu sat­tes det svens­ka hu­vud­an­fal­let igång upp­för ås­ryg­gen med reg­net i an­sik­tet och un­der häf­ti­ga sal­vor från fi­en­dens ka­no­ner och mus­kö­ter. El­den kun­de emel­ler­tid in­te stop­pa an­falls­vå­gen – nå­got fors­ka­re ve­lat för­kla­ra med att kru­tet bli­vit fuk­tigt i reg­net, samt att många dans­ka fotsol­da­ter va­rit så frus­na att de haft svårt att han­te­ra si­na va­pen.

Längst ut till hö­ger ha­de det svens­ka ka­val­le­ri­et på nå­got sätt – möj­li­gen i skydd av krut­rö­ken – obe­märkt rört sig runt den al­li­e­ra­de väns­ter­flan­ken. Över­rask­ning­en blev to­tal och ef­ter en stunds för­vir­rad när­kamp flyd­de dans­kar och sach­sa­re ut i de om­gi­van­de träs­ken. »Häs­tar och ryt­ta­re sjönk ned i gytt­jan och fick vän­ta till kväl­len på att lö­sas där­ur», he­ter det i en be­rät­tel­se. Väns­ter­fly­gelns kol­laps or­sa­ka­de en våg av fly­en­de som sök­te sig bort från fäl­tet. Schol­ten tog sig ome­del­bart dit för att få rätt­ning i de dans­ka le­den, men kom där­med att tap­pa grep­pet om strids­led­ning­en. Hän­del­sen un­der­lät­ta­de för in­fan­te­ri­ets an­fall upp­för höj­den. Sö­der­man­lands och Öst­gö­ta re­ge­men­ten stor­ma­de och in­tog byn Wa­ken­städt vil­ken ut­gjor­de ett skydd för fi­en­de­cen­terns sår­ba­ra si­dor. Den ha­de tap­pert för­sva­rats av dans­ka gre­nad­jä­rer.

Hår­dast mot­stånd möt­te svens­kar­na i Dal- och Väst­gö­ta-Dals re­ge­men­ten, som sat­tes in mot den dans­ka hä­rens elit: det kung­li­ga gar­det. Gar­dets di­sci­pli­ne­ra­de eld – fem sal­vor på rad – rev upp luc­kor i de­ras led. Först på fem­ton me­ters av­stånd be­sva­ra­de svens­kar­na el­den. Löjt­nan­ten Hans Ja­kob Munck be­rät­ta­de att sal­van – som av dans­ka över­le­va­re be­skrevs som »en åsk­by av ha­gel» – var så kraf­tig att den dans­ka mu­si­ken tyst­na­de. Då sat­te de eg­na trum­sla­gar­na och pi­par­na igång att spe­la istäl­let!

Den död­li­ga el­den ha­de kom­mit från de svens­ka ar­til­le­ri­pjä­ser­na som för­des med i luc­kor­na mel­lan ba­tal­jo­ner­na. Lad­da­de med druv­ha­gel – hyl­sor fyll­da med mind­re ku­lor – blev de­ras ef­fekt fruk­tans­värd i de tätt pac­ka­de fi­en­de­le­den: krop­par slets sön­der och män­ni­sko­de­lar flög upp i luf­ten. Det var in­te för in­tet som Sten­bock ef­ter sla­get tac­ka­de Crons­tedt för se­gern.

An­fal­let över­gick i när­kamp med vär­jor, pi­kar, ge­värskol­var och and­ra till­hyg­gen. Även längst ut till väns­ter ha­de ra­san­de stri­der ut­käm­pats. Här ha­de det svens­ka ryt­te­ri­et an­gri­pits av ka­val­le­ri­choc­ker

re­dan in­nan det hun­nit stäl­la upp i strids­for­ma­tion. Men ge­nom mot­an­fall av Än­kedrott­ning­ens liv­re­ge­men­te till häst lyc­ka­des fly­geln rät­ta sig till mot­värn. Skva­dro­ner­na stöt­te sam­man med blixt­ran­de pi­sto­ler och hug­gan­de kling­or, ut­an att nå­gon si­da vil­le ge vi­ka. Först ef­ter yt­ter­li­ga­re en dryg tim­mes fäk­tan­de blås­te de dans­ka och sach­sis­ka be­fäl­ha­var­na till all­män re­trätt. Ef­ter sig kvar­läm­na­de de tret­ton ar­til­le­ri­pjä­ser och he­la tross­vagns­tå­get.

Svens­kar­na till­bring­a­de nat­ten på slag­fäl­tet. En of­fi­cer be­skrev den som en av de längs­ta han upp­levt, ef­tersom mar­ken en ler­väl­ling och natt­luf­ten fylld av »det yn­ke­li­ga gråt och kvi­dan­de av de bles­se­ra­de, huru hjärt­ligt de bad att nå­gon vil­le för­bar­ma sig över dem med ett skott el­ler värj­sting».

»An­fal­let över­gick nu i när­kamp med vär­jor, pi­kar, ge­värskol­var och and­ra till­hyg­gen»

För­lus­ter­na var sto­ra på bäg­ge si­dor. Dans­kar­na och sach­sar­na för­lo­ra­de 2 500 man i dö­da och så­ra­de, samt li­ka många fång­ar. I de dans­ka gar­des- och gre­nad­jär­för­ban­den åter­fanns i vis­sa kom­pa­ni­er ba­ra en­sta­ka över­le­va­re. Svens­kar­nas för­lus­ter var 1 600 stu­pa­de och så­ra­de – till­räck­ligt många för att Sten­bock in­te an­såg det va­ra möj­ligt att för­föl­ja fi­en­den. Ba­tal­jen blev in­te av­gö­ran­de. Ef­ter någ­ra da­gar var fi­en­de­ar­méns kraf­ter åter­sam­la­de och an­sågs den va­ra strids­dug­lig. Svens­kar­na ha­de vun­nit da­gen men in­te sla­git fi­en­den.

Ef­ter jul­hel­gen bröt Sten­bock in i Holste­in för att sö­ka för­sörj­ning åt trup­per­na. Han viss­te att ti­den ar­be­ta­de emot ho­nom och att en und­sätt­ning från Sve­ri­ge var ar­méns en­da rädd­ning. Han lek­te med tan­ken på att an­gri­pa Dan­mark sö­der­i­från – som Lennart Torsten­son och Karl X Gustav ti­di­ga­re ha­de gjort – men ar­méns slag­kraft var för li­ten. Dans­ka styr­kor spär­ra­de vägen norrut och sö­der­i­från var rys­ka och sach­sis­ka trup­per – nu­me­ra an­för­da av tsa­ren själv – i an­tå­gan­de. Vid två till­fäl­len för­sök­te man skep­pa över för­stärk­ning­ar från Sve­ri­ge ut­an att lyc­kas. I ja­nu­a­ri ha­de trans­port­flot­tan sking­rats av en storm och ope­ra­tio­nen ha­de av­bru­tits.

Ett av skep­pen ha­de stran­dat vid Tra­ve­mün­de och de om­bord­va­ran­de – en präst, två un­derof­fi­ce­ra­re och tju­go­sju ryt­ta­re ur Öst­gö­ta ka­val­le­ri­re­ge­men­te – blev den en­da und­sätt­ning som nåd­de fram. Fle­ra gång­er för­sök­te Sten­bock få till ett nytt slag, men de al­li­e­ra­de val­de istäl­let den säk­ra­re me­to­den att lång­samt dra åt sna­ran kring svens­kar­na och sväl­ta ut dem. Snart bör­ja­de hung­ers­nöd och sjuk­do­mar gras­se­ra. I feb­ru­a­ri 1713 be­slu­ta­de Sten­bock – som själv led av di­ver­se åkom­mor – att in­kvar­te­ra he­la ar­mén i den holste­ins­ka fäst­ning­en Tön­ning­en. Där skul­le man för­sö­ka hål­la ut i en sista de­spe­rat för­hopp­ning om en hjälp­sänd­ning. He­la ar­méns tross för­stör­des och så gott som al­la häs­tar av­li­va­des.

Löjt­nan­ten Munck be­rät­tar att det först var i Tön­ning­en som ar­méns verk­li­ga ve­der­mö­dor och elän­de in­led­des. Sol­da­ter­na svalt och dog i sjuk­do­mar. I brist på fö­da liv­när­de sig många på »si­rap i rut­tet vat­ten», vil­ket knap­past lär ha för­bätt­rat häl­so­till­stån­det. I bör­jan av vå­ren kun­de man en­bart mönst­ra 1500 va­pen­fö­ra knek­tar och vis­sa re­ge­men­ten ha­de bi­dra­git till den­na styr­ka med så li­te som åt­ta el­ler tio man. Un­der så­da­na för­ut­sätt­ning­ar var det gi­vet­vis omöj­ligt att gö­ra mot­stånd. In i det sista ha­de man hop­pats på att den svens­ka flot­tans se­gel­du­kar mi­ra­ku­löst skul­le up­pen­ba­ra sig vid ho­ri­son­ten. Men när fi­en­de­ar­mén den 16 april in­led­de en re­gel­rätt be­läg­ring av Tön­ning­en in­ne­bar det slu­tet på al­la så­da­na irr­bloss. Två vec­kor se­na­re ka­pi­tu­le­ra­de ar­mén och gav sig i fång­en­skap. Bland dem som ald­rig skul­le åter­se fri­he­ten igen fanns Mag­nus Sten­bock själv.

Gadebusch lig­ger i nor­ra Tyskland, in­te långt från Ham­burg.

Det svens­ka ar­til­le­ri­et spe­la­de en av­gö­ran­de roll för se­gern på slag­fäl­tet.

Fred­rik IV.

Karl XII.

Stenbocks ar­mé at­tac­ke­ra­de dans­kar­na in­nan de ha­de hun­nit for­me­ra sig. Den svens­ka hö­ger­fly­gelns an­fall bi­drog till yt­ter­li­ga­re för­vir­ring.

Det svens­ka ka­val­le­ri­et lyc­ka­des över­rump­la dans­kar­na och an­fal­let blev en över­rask­ning. De­talj ur Mag­nus Rom­mels ba­talj­plan för sla­get vid Gadebusch.

Uni­forms­kläd­da histo­ri­e­en­tu­si­as­ter som sam­lats ut­an­för Gadebusch för att åter­ska­pa sla­get.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.