Jag fryser och längtar efter varmare tider
En hel radda av novemberdagar är arbetade och det går inte att blunda för att vinter och kyla kommer att dominera vår stockholmsvardag en bra bit in på nästa år. Har vi otur tinar vi inte upp förrän halva april har gått.
För mig har det alltid varit så att kylan liksom äter sig in i kroppen. Jag är kall ända in till skelettet, vad jag än gör blir jag inte varm.
Jag provar olika angreppssätt för att bli vän med kylan. Dubbla jackor, underställ, raska promenader – hjälper inte. Jag spelar upp en ilm för mitt inre öga från i somras när jag vandrade runt i en augustihet, sydeuropeisk stad och bara ville ha svalka – men kroppens minne är kort och allt jag önskar nu är värme. Jag tar iskalla duschar för att härda mig. Resultatet – jag bli ännu kallare. (Är någon förvånad?)
Jag tar iskalla duschar för att härda mig. Resultatet – jag blir ännu kallare.
Vi lever i ett land där årstiderna växlar, det är en in sak. Något att vara tacksam över. Vår, sommar, höst och vinter, alla med sina speciella färger, doter och stämningar ger året struktur och ger oss något att längta eter.
Och att längta – det är ju bra. Längtan skapar driv, gör oss tålmodiga, starka och ibland lite vemodiga. Men om det ständiga frysandet gör mig till en bättre människa är jag inte så säker på. Jag läser på en sajt om arbetsliv att långvarig nedkylning gör människor trötta och lättirriterade. Omdömet och koncentrationsförmågan försämras.
Jag funderar på hur jag som bär kylan med mig var jag än går uppfattas vintertid.
När jag var barn drog jag helt enkelt bara på vårt gamla torkskåp på max, satt där med dörren på vid gavel och lät ryggen blåsas varm tills en förälder med ansvar för elräkningarna kom rusande och stängde av.
Som vuxen gäller det att hantera – och det gör jag. Jag fryser, längtar och försöker bli en bättre människa – tills halva april har gått.