Den sista texten om snö i Stockholm

FOch vi med den. ”Fy fan vad dåligt.” ”Haha, 10 centimeter snö och hela Stockholm lamslås.”

”Skyll allt på SL som vanligt.”

Snökritiken kommer direkt. Som att vi suttit och väntat på att få trycka på knappen. ”Var e plogbilen?” och ”Det var bättre förr!”

Som ett brev på posten dimper sedan nån smart krönika från Norrland ner i telefonen:

”I Umeå hade vi snörekord, bla bla bla.” Sen läser jag att Malmö löste sin snökanon med en miljon kilo salt de tydligen hade i nån lada. Men i Stockholm, där gick såklart allt käpprätt åt helvete – direkt.

”Avgå alla”, säger ni som tycker saker.

jag. Jag är skön inför snön. Jag har styrkan att acceptera det jag inte kan förändra. De gör väl så gott de kan?

Visst, det tog en jävla tid att cykla till jobbet. Jag halkade två gånger och slog handen så att skyddsombudet tvingade mig att göra en skadeanmälan.

Men, det är bara snölingor som lätt går att borsta bort, så att säga.

Ingen vill ta ansvar själv, hummar jag, medan jag fortsätter att begrunda snön och missnöjet. Kan ni inte ställa bilen? Räkna in lite förseningar i kollektivtraiken.

Allt ska alltid funka perfekt, kanske ni tänker. Varför betalar vi annars 30 procent i skatt?

Men i Stockholm gick såklart allt käpprätt åt helvete.

jag. Jag tänker att snön kommer och går och att ingen någonsin ska sparka in den öppna ladugårdsdörr som är en text om snökritik, vare sig i sociala medier eller på tidningssidor.

”Oh vad skönt och tyst och vackert allt är”, noterar jag medan snön knarrar under kängorna. ”Och så trevligt det blir med en vit jul.”

Men sen kommer slasket. Högar av brunt med salt och grus som sliter på skorna. Och det är ännu svårare att ta sig fram i modden: Jag halkar igen. Tar emot med samma hand som sist. Nu gör det ont, vanten blir blöt. Varför försvinner inte slasket – helst nu direkt.

Jag betalar skatt för att slasket ska bort!

Avgå alla.