Lugnanerdig!

Det är något med hämnden. Den ges alltid med ränta.

Likadant är det med gräl. Det räcker inte att ge igen med samma mynt. Det där sista nålsticket, efter att allt egentligen är sagt, känns ju så ljuv ligt. I alla fall i stunden.

Eller ta en konflikt mellan en vuxen och ett barn. Barnet gör något som det i den vuxnes ögon inte bör – avsiktligt eller oavsiktligt. Den vuxne ryter till. ”Sluta genast med det där!” Varpå barnet ballar ur fullständigt. Men den vuxne vill ju bara säga till sitt barn, så att det lär sig.

Som ett barn i min egen närhet förklarade när pappan under en lite bråkig period förgäves försökte förstå vad som fick barnet att tappa fattningen. ”Jag blir så när du är arg, pappa!” Det låter självklart. Men i verkligheten kan det vara svårt att se i vilken ordning ilskan kommit.

Bo Hejlskov Elvén heter en dansk psykolog som jag hörde föreläsa för en tid sedan. Med smittande entusiasm pratade han sig varm för något som kallas lågaffektivt bemötande.

Det är en metod som bygger på att känslor smittar. Utstrålar en ilska, så kommer den andre också att höja tonläget, med ränta. Bättre då att ta ett steg tillbaka, släppa den uppfordrande ögonkontakten och sänka sin egen affektnivå.

Tidigare har Bo Hejlskov Elvén gett ut böcker för personal inom psykiatrin och skolan, för att hjälpa dem att bemöta utagerande patienter och elever.

Men som så många metoder som tagits fram för extremfall funkar lågaffektivt bemötande utmärkt även i det vardagliga. På sidan 52 kan du läsa ett exklusivt utdrag ur den bok som Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman nu har skrivit för föräldrar med helt vanliga och ovanliga barn.