Jag vill inte ha egna barn
Jag är en 39-årig kvinna som lever i en fast relation sedan en längre tid. Vi lever ett bra liv med fasta arbeten, vi bor bra och så vidare. Och vi är helt överens om att vi inte vill bli föräldrar. Beslutet känns genomtänkt och bra. Vi trivs med livet som det är och barn skulle för oss båda innebära en massa praktiska problem som att vi måste flytta, byta arbeten eller liknande för att kunna få ihop en vardag.
Vi har ingen längtan efter barn. Vi känner oss också lite gamla för att skaffa barn (min make är fyra år äldre än jag). Beslutet är jag som sagt helt tillfreds med. Men jag sörjer ibland det faktum att jag tycker så! Jag inser att jag är udda med min obefintliga barnaönskan. Att omgivningen tycker att jag/vi är märkliga som inte skaffar barn. Ibland tänker jag att det vore bättre om vi inte kunde få barn, för det vore mer accepterat.
Jag undrar också en del över varför jag tycker som jag tycker. Varför vill jag inte ha barn? Det kan jag känna mig ledsen över och sörja. Jag tycker ju om barn. Det finns flera barn imin närhet som jag älskar att vara med och de med mig, men jag känner ingen längtan efter att få några egna. Hur kan det komma sig? Eller lurar jag mig själv?
Varför just du inte känner någon längtan efter egna barn kan jag inte svara på, men jag kan bekräfta att du inte är ensam om dina tankar och känslor. Barn anses ofta vara själva meningen med livet och relativt många vuxna planerar medvetet barnens tillblivelse, och är beredda att genomgå mycket för att planen ska gå i lås. Men inte alltför sällan blir barn till av en ren slump.
Av dem som planerar utök ningen av familjen varierar nog graden av längtan en hel del. I ena änden finns det personer som gör upp livs planer mest utifrån rådande normer, utan att reflektera så värst mycket över vad de själva vill. I andra änden finns de som har en stark längtan och inte kan tänka sig ett liv utan barn. Bland dem som närmast ofrivilligt blir föräldrar finns förstås också stora skillnader mellan hur de upplever sin situation – från plötsligt upp kommen lycka till olika grader av negativa reaktioner.
Sedan har vi den grupp som du tillhör, de som medvetet
Jag känner ingen längtan efter att få egna barn. Hur kan det komma sig? Lurar jag mig själv?
väljer bort möjligheten att bli föräldrar. Eftersom normen är att man skaffar barn så förväntas man också vilja det. Som alltid när man bryter mot normer riskerar man att bli ifrågasatt eller ses som kon stig. Normer fyller förvisso en viktig funktion när det handlar om (ibland outtalade) regler och förväntningar om hur man beter sig mot varandra. De gör det lättare för oss att fungera tillsammans, exempelvis när vi rör oss ute på stan eller köar till något. Att alla är inför stådda med att man ställer sig sist i kön när man anländer till kassan är förstås smidigt.
Alla normer bidrar dock inte till att underlätta tillva ron, utan vissa kan tvärtom begränsa oss. Därför behö ver man ifrågasätta rådande normer ibland och inte bara slaviskt följa strömmen. Ta till exempel heteronormen eller skaffa barn-normen. Majo riteten av befolkningen blir kära eller attraheras av någon av det motsatta könet och de flesta blir föräldrar, vare sig det sker genom medvetna beslut eller inte. Men om jag älskar någon av samma kön eller om jag väljer att leva utan barn så stör det ingen annan. Visst, det finns människor som upprörs över samkönade relationer och människor som generellt har svårt att acceptera olikheter, men rent praktiskt så inkräk tar det inte på deras liv eller hindrar dem på något sätt. Och varför skulle den som inte vill ha barn, eller den som tvekar, behöva övertalas att göra det?
Nu är det inte andras brist på förståelse och acceptans som fått dig att skriva hit, utan du funderar kring varför du inte vill ha barn och din sista fråga tolkar jag som att det finns en liten oro för att beslutet, som i dag känns genomtänkt och bra, möjligen kan vara något du ångrar längre fram. Någon garanti för att du aldrig ångrar ditt beslut finns förstås inte, men jag tänker att dina fun deringar har en stark koppling till normer, det vill säga till hur andra inrättar sina liv och vilka förväntningar som omgiv ningen har på dig.
Det är inte lätt att helt bortse från den påverkan som vi ständigt utsätts för från om givningen. Men när du och din partner noga tänkt igenom det här med att bli föräldrar har ni kommit fram till ett beslut som känns bra för er. Våga lita på den känslan och njut av att umgås med barnen som finns i din närhet, i stället för att grubbla över varför du inte har någon längtan efter egna. För den frågan kanske du aldrig får svar på, men det faktum att du lever ett liv som känns tryggt och meningsfullt spelar förmodligen en viss roll.
Om du vill ta del av andra frivilligt barnlösa kvinnors tankar så finns det en bok som heter Ingens mamma: Tolv kvinnor om barnfrihet (Atlas 2013). Ingrid Gråberg, legitimerad psykolog/psykologiguiden.se
Dina funderingar har en stark koppling till normer, det vill säga till hur andra inrättar sina liv