Han vill ha sex – jag vill inte
Jag och min sambo har en son som vi älskar mer än allt och vi har det bra i övrigt, men när det gäller det här med sex så skär det sig helt och det har det i stort sett alltid gjort. Han vill och jag vill inte. Jag blir stressad av bara tanken och detta har blivit en ond spiral som det bråkas och ältas om hela tiden.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. För mig är sex lika med krav. Det finns liksom heller ingen ork kvar när dagen är slut när man har småbarn, hundar, ett hus att sköta, mat att laga. Jag orkar inte bråka om det här mera. Hur ska jag göra? Jag vill bara känna mig som en ”normal” människa. Alla småbråk om min lust sätter även spår som ju inte heller direkt ökar lusten om man säger så. Att känna väldigt lite lust behöver i sig inte vara ett problem. Det finns många som inte känner någon lust alls och som inte heller lider nämnvärt av det. Däremot är det väldigt vanligt att man i en parrelation känner olika mycket lust. De flesta par upplever åtminstone i perioder olika behov av sex. Det är ju så med lusten att den inte är konstant, utan varierar över tid och i olika lägen i livet.
Om man inte känner så mycket lust när man är singel är det inget problem (om man inte själv tycker det och vill känna mer lust förstås). Om man inte känner så mycket lust och den man är involverad i en relation med inte heller gör det – inte heller något problem. Det är när det blir olika som problemet uppstår.
Problemet riskerar också att växa snabbt, eftersom det ofta leder till andra negativa kon sekvenser. Den avvisade kan känna vanmakt, skam och oro över att inte vara attraktiv eller bra nog inför sin partner. De jobbiga känslorna brukar kun na omvandlas till frustration och ilska, och man kan bete sig argt och anklagande. Den som avvisar känner stress och skuld över att inte vilja eller kunna ge det som partnern önskar. Samt, som du beskriver, en oro över att inte vara ”normal”. Den avvisande partnern börjar också ofta bete sig annorlunda, genom att till exempel dra
Den avvisade kan känna vanmakt, skam och oro över att inte vara attraktiv eller bra nog
sig undan, sluta med andra ömhetsbeteenden av rädsla för att skapa falska förhoppningar hos den avvisade partnern. Och så är en negativ spiral igång där många hamnar allt längre ifrån en lösning.
Det är också svårt att av färda problemet med ”vill man inte så vill man inte”, som jag ibland har stött på. Sexuali teten är en viktig del i många människors liv. Spela bad minton kan man göra med sina kompisar om partnern inte vill, men att ha sex går ju inte på samma sätt att sticka iväg och få till med andra. I alla fall inte om man har en överenskom melse kring att leva tvåsamt och monogamt. Då är ”krock en” vad gäller önskemål om sex bådas problem och det blir viktigt att prata om, för bådas skull, men utan att skuldbe lägga någon part.
Du beskriver att du blir stressad av bara tanken. Det är vanligt att det finns en massa jobbiga tankar kring sexet och det tyder på att det känns kravfyllt. Krav är väldigt avtändande. Det jag undrar över är om din bristande lust är kopplad till din partner och relation. Kan du känna lust på egen hand ibland? Det kan ge lite information kring hur man kan hantera problemet i relationen.
Ni skulle behöva lite hjälp tror jag. En psykolog med er farenhet av att arbeta med par kan hjälpa er att prata om det på ett mer konstruktivt sätt, att kartlägga hur problemet ser ut lite mer detaljerat och utifrån det ge er några förslag på lösningar. För hur det än ser ut så finns det flera effektiva sätt att minska gräl och skuld – och införa andra saker som kan förbättra relationen generellt.