Jag knyter inte an till mitt barn

Jagtror att mitt äldstabarnär otryggt. Hon gör så som hon förväntas snarare än det hon känner. Hon är väldigt självständig och har alltid varit, men nu tycker jag ibland att det gåttförlångt. När jag lämnar på dagis ser jag hur hon biter ihop och skärmar av. Hon går iväg själv och pysslar och vill inte riktigt höra när jag säger hej då, inte heller ge en hej då-kram, trots att jag ser att hon är ledsen och inte vill att jag ska åka.honär inte mammig och har inte lätt till tårar. Jag känner en distans mellan oss som jag vill få bort.

Om jag rannsakar mig själv har jag inte varit en särskilt lyhörd mamma. jag har bland annat använt femminutersmetoden när hon var cirka halvåret, något som jag i efterhand tycker är helt vansinnigt.

Mittyngsta barn är sex månader och med henne har det gått upp ett ljusför mig om vad ett barn behöver: närhet och lyhördhet. Detta insåg jag inte alls på samma sätt med mitt första barn, där min tanke på något sätt var att göra henne självständig: usch vad hemskt!

Jagsjälv har alltid tampats meden dålig självbild, och vill verkligen inte överföra detta till mina barn. Finns det något som jag kan göra ifortsättningen för att på något sätt få henne att bli mer trygg?

Anknytningen, det vill säga de känslo mässiga banden och tilliten mellan barn och vårdnadshavare, är viktig, men hur anknytningen utvecklas beror inte bara på hur den vuxna agerar, utan även på det lilla barnets medfödda förmåga till samspel. Dessutom kan barnet knyta an till flera personer, så om en förälder har svårt att läsa av och svara adekvat på de signaler som barnet ger kan en annan närstående kompensera för dessa brister. Och även om vi bär med oss våra tidigaste relationer genom hela livet är det aldrig för sent att göra nya erfarenheter och därmed är det också möjligt att förändra och utveckla våra förmågor att knyta an till andra människor.

Om det skulle vara så att an knytningen mellan dig och din äldsta dotter inte är den allra bästa finns det med andra ord gott om tid för dig att reparera eventuella misstag.

Som jag uppfattar det så an klagar du dig själv för att inte ha varit tillräckligt lyhörd och inte erbjudit tillräckligt med när het. Det enda konkreta exempel som du tar upp på detta är att du under en period använt dig av fem minuters metoden för att få barnet att somna. Oavsett vad man tycker och tror om den metoden så har ert samspel bestått av så mycket mer.

Inga föräldrar agerar perfekt i alla lägen och, som tur är, så tål de allra flesta barn ett ganska stort mått av missförstånd och missriktad välvilja. För det vill jag verkligen betona, att i prin cip alla föräldrar vill sina barn väl och försöker också så gott de kan att göra det som de tror är bäst. Din avsikt var att hjälpa din dotter att utvecklas till en självständig individ och det lå ter som ett väldigt lovvärt mål. För jag utgår ifrån att du med detta menar att hon ska känna sig trygg i sig själv och kunna fatta självständiga beslut, vara klar över vad hon vill och vad hon tycker, och kunna stå upp för det.

Du skriver att dottern alltid har varit väldigt självständig och att du nu tycker att det gått för långt på den punkten. Samtidigt misstänker du att hon känner sig otrygg och gör det hon tror att omgivningen förväntar sig av henne, i stäl let för det hon känner, vilket närmast är motsatsen till ett självständigt beteende. Frågan är om det finns två ytterligheter som hon pendlar mellan eller om det bara handlar om hur du tolkar hennes beteenden.

Min rekommendation är att du pratar med förskoleperso nalen och med dotterns andra förälder, släktingar och vänner. Hur upplevs din dotter i deras ögon? Om fler än du är oroliga eller fundersamma över dot tern, eller över din relation till henne, kan du vända dig till BVC och be om hjälp. Finns oron bara hos dig hoppas jag att omgivningens betraktelser lugnar dig och får dig att inse att du är en tillräckligt lyhörd och tillräckligt bra förälder.

Blir du inte lugnad, trots att du är ensam om din oro, kan du ändå vända dig till BVC och efterfråga föräldrastöd. Kan hända är det din egen självbild som spökar och gör dig onödigt självkritisk, och då kanske det är något som du behöver jobba med för att bli lugn och av slappnad. Att du är trygg i dig själv är nämligen en bra grund om du vill få barnen att känna sig trygga. Ingrid Gråberg, legitimerad psykolog/psykologiguiden.se

Om anknytningen inte är den bästa finns det gott om tid för dig att reparera eventuella misstag