Ibland hamnar vi i situationer där vi inte har en fungerande metod, vi går i ”metodtaket”

Om barnet accepterar belöningen fungerar det. Fast alla förhandlingar innebär att barnet efter ett tag kan försöka förhandla upp belöningen. Det händer ofta över tid. Det går inflation i systemet och barnen kräver större och större belöning för samma beteende.

• Glädjeminskningseffekten. När man får sin första lön är det en fantastisk känsla. För varje gång man får lön under det första arbetsåret minskar den känslan. Efter några år är det mest en lättnad att lönen kommer överhuvudtaget. Glädjen över belöningen för arbetsin satsen minskar med tiden. Kanske för att man när man är ung inte är säker på att man är värd lönen. Som erfa ren tycker de flesta att de är värda mer. Detsamma ser vi när belöning är en genomgående del av en familjs var dag. Efter några år har inflationen blivit så stor att det kostar ett tv-spel i veckan att få vardagen att fungera. Men belöningen innebär ingen glädje längre, eftersom barnen tycker att de är värda det. Det är oerhört sorgligt att se en 13-åring som inte blir glad över en belöning.

• Den straffande effekten. I belöningssystem beskrivs det ofta som en belöning när barn får en stjärna om de till exempel kommer i tid. När de har fått tio stjärnor kan de växla in dem mot en aktivitet eller liknande. Men om de i stället kommer för sent, och därför inte får en stjärna, upplever de ofta det som ett straff, även om föräldrarna bara ser det som en missad belöning. Ibland uppstår även konflikter när barnet inte anser att hen gjorde fel med flit. När en utebliven belöning upplevs som ett straff kommer belöningssystemet inte att fungera som det var tänkt. För straff har som sagt inte den positiva effekt som många tror att det har.

• Motsatseffekten. En belöning är i grund och botten en del av en maktrelation. Det är föräldrarna som be stämmer vad som ska belönas och när barnen levt upp till belöningen. Det sätter föräldrarna i ett motsatsför hållande till barnen. Vissa psykologer försöker undvika detta genom att rekommendera att belöningssystemet diskuteras igenom med barnen och att de själva får komma med förslag på belöningar och när de ska delas ut. Det är bättre, men i de allra flesta fall är det ändå föräldrarna som bestämmer.

• Beteendeminskningseffekten. Belöningssystem byg ger på föreställningen att motivationen för beteendet vi belönar ökar, så att vi kan fasa ut belöningen efter ett tag. Så är det inte. Den amerikanske psykologen Edward Deci och hans forskargrupp har i många studier visat att beteendet vi belönar minskar när belöningen försvinner. Det minskar till och med till lägre nivåer än innan vi började belöna. Det innebär att vi ska vara försiktiga när vi använder belöningar. En enstaka belöning kan vara effektiv när ett barn ska till tand läkaren och inte vågar, men använd inte belöningar för läxläsning eller liknande, som återkommer ofta. För då kommer läxläsningen att minska på sikt, när vi fasar ut belöningssystemet. Och ärligt talat: Hur många vuxna skulle gå till jobbet om lönen fasades ut?

• Någon måste vinna-effekten. Ett motsatsförhållande innebär att någon alltid måste vinna. Antingen föräldrarna eller barnen. I utgångsläget är föräld rarna inställda på att vinna, men många gånger blir vi motarbetade av barnen. Det är inte så konstigt. Ingen vill förlora. Men det innebär att relationen mellan föräldrar och barn havererar. Vi utgår från att det är bättre att samarbeta med barnen än att bråka. Med den utgångs punkten blir belöningssystem ett problem. De motverkar samarbetet på grund av den inbyggda maktstrukturen.

VI TRÄFFAR MÄNGDER av föräldrar till barn som bråkar och som har gått olika kurser för att lära sig hantera sina barn. Det kan vara på socialförvaltningen eller inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. De flesta av kurserna har innehållit belö ningssystem av olika slag som ofta inte har fungerat. Vi träffar också på profes sionella som inte lär ut belöningssystem fast det ingår i en kurs de erbjuder, ef tersom de vet att det inte kommer att ha någon effekt. Det är helt enkelt alldeles för svårt att lyckas. I grund och botten är orsaken till alla biverkningar av belö ningssystemen att de lägger ansvaret på barnet, vilket gör att föräldrarna förlorar möjligheten att påverka. För bara den som tar ansvar kan påverka.

Att ge sin tvååring ett Kinderägg när man klippt luggen på henne är inget problem i sig. Belöningar hör hemma i sällsynta situationer. Men att få ett Kinderägg för att man inte bråkat är meningslöst och kommer tyvärr inte att fungera på sikt. Det ger för många biverkningar.

Vi föräldrar är ganska bra på att ta ansvar när vi har en bra metod, ett bra sätt att hantera en situation på. När vi vet vad vi ska göra och vad som fungerar

gör vi det gärna. Men ibland hamnar vi i situationer där vi inte har en fungerande metod. Vi kommer inte längre med den metod vi har. Det kan vi kalla ”att gå i metodtaket”.

Ofta händer det här i samband med att något som brukar fungera plötsligt inte gör det. Många föräldrar har till exem pel en regel om att barnen ska smaka på all mat som serveras. Så länge barnen smakar, kanske med lite övertalning eller tjat, tycker vi att metoden fungerar bra. Men så en dag vägrar barnet blankt. Vi försöker med lock och pock, men inget hjälper. Vår metod, som gick ut på att envisas, fungerar inte längre. Då finns det en risk att vi säger: ”Om du inte sma kar på allt blir det ingen efterrätt.”