” Det gick hand i hand, glädje var en nödvändighet för att jag skulle kunna vara seriös”

balans lockar mig, både på idrottsbanan och i livet.

Fysiken och förmågan att prestera går alltså att spåra genetiskt, men skolmiljön lockade fram tävlingsinstinkten. I sjätte klass flyttade familjen från den lilla byn Furuby till staden Växjö, och här mötte hon ett betydligt hårdare klimat i klassrummet. Killarna i den nya skolan gav henne öknamn som ”benranglet” och de hårda orden satte spår i henne. På idrottslektionerna kom den tysta hämnden. Utan ett ord såg hon till att vinna över sina plågoandar.

– Mobbningen blev en chock och en frustration som jag vände till något annat. Jag kommer ihåg att jag tänkte att ”jag må vara smal och se töntig ut, men de ska få se …” Det blev ett slags kraft i det.

Orden från en scen i filmen Lejonkungen blev som ett mantra för Carolina Klüft: ”Du kan! Inget berg är för brant! Om du tror blir det sant! Du kan!” Frustrationen skapade en kraft i positiv riktning, men hon förstod ganska snabbt att en självkänsla byggd på prestationer kan bli destruktiv. Glädjen över en medalj ebbade ut förvånansvärt fort och gav henne ingen stabil grund.

– Jag insåg att mitt värde som människa inte får bli beroende av mina prestationer. Vad jag gör är skilt från det jag är.

– När jag slog igenom och det stormade som värst så var jag tvungen att försöka hitta ett sätt att tänka för att klara av en värld som var så extremt resultat- och prestationsfixerad som idrotten är. Jag kände mig inte riktigt bekväm i den världen, men jag älskade ju att tävla och jag älskade friidrotten, så jag fick försöka göra det på mitt sätt. Det var en överlevnadsstrategi.

”JAG RAMLADE PÅ HÄCKEN.” Fyra ord i en 17-årings dagbok. En minst sagt kort beskrivning av något som så här i efterhand förändrade Carolina Klüfts sätt att se på sitt tävlande.

Det handlar alltså om de Nordiska mästerskapen i norska Modum. Carolina