” Jag har alltid samtalat mycket med mig själv och varit bra på att analysera mig själv”
Fokuset låg på vägen – målet var hela tiden bara en riktning. Resan mot målet var viktigast.
TVÅ ÅR EFTER fallet i Modum tog Carolina Klüft sin första stora seniormedalj på EM i München. Året var 2002 och över en natt blev hon hela Sveriges nya maskot. Hon beskrevs som blond och käck med solsken i blick, likt ett Tomte bobarn i Elsa Beskow-land. Stark och tokrolig som Pippi Långstrump. Sveriges framtidshopp med ett ansikte som skulle passa lika bra på Kalles Kaviar-tuben som Kalles eget. Där och då hade hon hittat sin strategi för framgång. De inre bilderna i tävlingssituationen hade utökats och nu hade Carolina Klüft en hel katalog med mentala figurer.
I mångt och mycket är det den mentala målarboken som nu släpps som bok. I Livet är en sjukamp beskriver hon resan mot mål som ett etapplopp på cykel, där de mentala bilderna som vägen, fokusknappen och skyddsnätet alla har fått var sitt kapitel. Gamla dagboks anteckningar har fått nytt liv.
– En del av bilderna blev konkreta under karriären, andra har kommit till när jag har föreläst eller försökt förklara för andra vad till exempel nervositet och prestationsångest kan göra för en person.
– Jag har alltid samtalat
MÅNGKAMP ÄR PÅ många sätt den mest psykologiskt krävande idrottsgrenen som man kan ägna sig åt. Sju grenar, 100 meter häck, höjdhopp, 200 meter, kulstötning, längdhopp, spjut och 800 meter, alla krävande på olika sätt. Två långa dagar av tävlingsnerver. Det gäller att hålla och släppa fokus i rätt ögonblick. Att komma över misslyckanden och lägga framgång bakom sig.
– Fokusknappen, ett slags på och av-knapp, är kanske min allra viktigaste mentala bild. Tävlingsfokus och avkoppling. Självkänsla kontra självförtroende. Den jag är och det jag gör. Jag var tvungen att ha den för att klara av att hantera allt som jag ställdes inför.
För den som såg Carolina Klüft tävla är det inte svårt att se när hon tryckte av och på knappen mentalt. Ena stunden vinkade hon glatt till publiken och tv-kameran, för att i nästa spänna blicken och slå sig själv på låren och i ansiktet för att väcka tävlingsdjävulen.
– Alla laddar på olika sätt. Det var många som försökte stöpa om mig, och få mig att lugna ner mig och inte ”slösa energi” mellan grenarna, men det var mitt sätt att få energi. Jag var tvungen att koppla bort prestationen och bara vara.
– Om jag hade suttit och tänkt på min prestation så skulle jag ha förlorat närheten till glädjen, säger hon.