Vad är normalt och vad är sjukligt?

Jag kom i kontakt med psykiatrin när jag befann mig i en situation av stor yttre påfrestning. Jag mådde helt klart inte bra, försökte läka efter en misshandel och saknade tak över huvudet. ”Sociala omständigheter” menade man först. ”Stress” sa man sedan. Detta utvecklade sig sedermera till allvarlig psykisk ohälsa som krävde tillsyn dygnet runt enligt en läkare, medan en annan sa att man inte ska patologisera sorg och att min reaktion var normal. Den första läkaren tyckte att jag skulle långtidssjukskrivas medan den andra tyckte att arbete och normalisering var vägen ut. Någon gedigen utredning gjordes aldrig och jag tog läkare nr 2 på orden och gick inte tillbaka. Min fråga är, hur kan läkares bedömningar skilja sig så markant åt?

Sjuklighet bedöms bäst både ur patientens och läkarens perspektiv. Patienten är expert på hur det känns och läkaren är kunnig om sjukdomar och lämpliga behandlingar.

Att olika läkare gör olika bedömningar beror bland annat på vilken information de grundar sig på. En professionell bedömning ska innehålla information om patientens livsomständigheter, tidigare sjukdomar samt hur det aktuella tillståndet utvecklats. Därtill ingår undersökning av patientens tillstånd, med kroppsundersökning och beskrivning av relevanta beteendeförändringar. För att fastställa diagnos krävs information om omfattning av lidande och påverkad funktionsförmåga.

Misshandel och brist på bostad innebär belastning, men det är viktigt att även se till livssituationen i övrigt och historik. Förmågan att klara påfrestningar och att återhämta hälsa varierar. Otillräcklig intervju och undersökning leder till osäkrare slutsats och sämre åtgärdsförslag. I detta fall kan man ana att återhämtningen fungerat utan behandling, men det kan också vara så att den hade gått snabbare med lämplig behandling. Nils Lindefors, professor i psykiatri, Karolinska institutet