” Någon där inne vill ge skall”
Låt 2017 bli året då tanken ges en röst.
r 2016 var ett psykologiskt, politiskt och intellektuellt ovärdigt år. Ett år i förenklingarnas, överdrifternas och fördomarnas tecken. Det var det förgrovade språkets år och ett år där lögnerna gång på gång vann över ärligheten och rädslan och impulsiviteten triumferade över eftertanken.
Hur upprörd man än kan bli inför den framvällande fördumningen är det frestande att hålla en låg profil.
Men vad man än låtsas så har man den ändå i sig: motkraften. Någon där inne vill ge skall.
Jag hade en gång en bekant som gick på Handelshögskolan och blev civilekonom men som ändå valde att jobba som något slags assistent. Jag tyckte att det var defensivt av henne att jobba långt under sin potential. Men hon var helt nöjd med att aldrig få uppgifter hon kunde misslyckas med. Ända tills hennes företag hade rest iväg på teambuilding. Där hade de delats in i slumpvisa team som fått bygga lådbilar och sedan tävla mot varandra i ett lådbilsrace. Min bekant hade kommit underfund med att hon till varje pris ville att hennes team skulle vinna. Det hade gjort henne krävande och aggressiv på ett sätt som hon inte kände igen. Hon beskrev det som att hon inte var den lilla grå mus hon hade försökt göra sig till på kontoret. I stället hade hon upptäckt att hon var en varg, och det skrämde henne. Men för mig var vargen förknippad med min barndoms hjälte: Fantomen. Jag älskade episoderna när Fantomen beger sig ut på staden som en alldeles vanlig man (under pseudonymen Mr Walker) i sällskap med Devil. Han går in på en bar och beställer ett glas mjölk och en skål vatten till Devil. Varpå varje bartender går i fällan och svarar att de tyvärr inte serverar hundar, så att Fantomen kan replikera: ”Det är ingen hund, det är en varg.”
Respekt! En tam inre varg är något helt annat än en lydig hund. Den är en potential, en slumrande motkraft redo att tas i anspråk vid behov.
Vi skräms mer av vår styrka än av våra svagheter. Vi är mer benägna att förlika oss med våra begränsningar än att se vår potential, eftersom varje utmaning visserligen ger oss större inflytande men också ökar träffytan för motgångar och misslyckanden. Då är det både tryggare och bekvämare att sucka lite uppgivet åt alltings elände. Man hukar sig och låtsas att man är en oförarglig mus som kan leva ett fridfullt liv, under radarn. Fast: vargar och möss i all ära – egentligen finns bara ett djur att sätta sitt hopp till – och det är människan. Förra året var i sanning subkortikalt. Låt oss hjälpas åt att ge lite mer makt åt vår frontalcortex under 2017. Per Naroskin är psykolog, psykotera peut, författare och spanare i SR.
Hon upptäckte att hon var en varg, och det skrämde henne