” Vi tenderar att aldrig ställa frågan om huruvida den teknik vi introducerar är värd sitt pris”

civilisationskritiska bok Det som en gång var (Natur & Kultur 2016), om en albatross som hittats i norra Stilla havet, död av svält och kvävning. Den hade 1 603 olika plastföremål i magsäcken. Varje år dör över en miljon sjöfåglar på grund av plastskräp i haven. Ett litet exempel på vår civilisations framfart. Den klimatångest som människor säger sig ha handlar om att vårt samhälles förutsättningar i grunden är hotade av växthuseffekten och moderniteten.

”Vi närmar oss snabbt den tidpunkt då ingenting sådant som en naturlig miljö längre kommer att existera”, skriver Helena Granström. Kanske är vi redan där. I en ny svensk studie kunde man visa att abborrar och andra Östersjöfiskar hellre åt mikroplastpartiklar än plankton. Forskarna hade experimenterat med olika nivåer av mikroplastpartiklar, för att likna förhållandena i innanhavet. Plastpartiklar korkar igen deras tarmar och magsystem så att de kvävs, och de abborrar som åt mer plast än kontrollgruppen blev också mindre rädda för rovdjur. Jonstad, och det är en form av förberedelse inför katastrofen, men också en del av en pedagogisk omställningsrörelse som vill inspirera oss till mindre beroende av fossila bränslen.

Helena Granström och David Jonstad liknar det moderna projektets beroende av olja vid ett beroende som gjort att vi har svårt att föreställa oss ett liv bortom det. Medan David Jonstad är upptagen av maten vi äter, är Helena Granström mer inriktad på det moderna projektets ensidiga och oreflekterade fokus på att tekniken ska lösa våra miljöproblem.

Jag åker och hälsar på Helena Granström, och färdas storstadsstressad i bil genom ett prunkande sörmländskt landskap. Hon tar emot med en bebis på magen och vi tar en promenad i en gallrad tallskog. Vinden blåser och skogen verkar ofarligt idyllisk, ända tills jag håller på att trampa på en huggorm som solar sig på stigen i gräset. Reflexmässigt rycker jag till såsom människor gjort i urminnes tider. Jag frågar Helena Granström om hennes skepticism inför vår civilisations teknik.

– Vi tenderar att aldrig ställa frågan om huruvida den teknik som vi introducerar är värd sitt pris. Jag skulle vilja att människor och beslutsfattare tvingades att svara på frågan annat än med ett implicit godkännande, säger Helena Granström.

– Hittills har ny teknik ofta inneburit en fördel, till exempel kärnkraft, och en nackdel, till exempel kärnvapen. Det finns ingen entydigt god teknik. Finns teknik så tenderar vi att börja använda den och använder vi den anser vi snart att tekniken är naturlig. Jag vill synliggöra vår kulturs underliggande antagande om teknik och få oss att se detta.

Hon menar att vi också kommit att anamma en syn på vår natur som nyttig. Vi talar om natur men menar egentligen en miljö som vi människor kan ha nytta av, antingen som naturresurs eller som rekreationsplats. Naturen har sällan ett värde i sig när vi betraktar den på det sättet. Den är alltid till för vår skull och vi formar den efter våra behov. I sin bok skriver Helena Granström: ”Om vi tappar idén om att det finns en natur då finns det snart ingen meningsfull skillnad mellan naturen och en skapad livsmiljö eller en virtuell värld.”

JAG RINGER UPP David Jonstad och frågar vad som är huvudproblemet med vår moderna civilisation.

– Vi underminerar vår och andra arters existens. Vi har tappat bort att vi alla är en del av naturen. Om vi slår sönder de ekologiska systemen, så slår vi undan benen för vår egen överlevnad. Han fortsätter. – Det är ett faktum att människor i dag rör sig mindre i icke-mänskliga miljöer. Min övertygelse är att det river upp